Puppan
Det började när de skulle göra gröt. De byts åt, varannan morgon är det han som rör, varannan är det hon. Han gör den lösare och hon hårdare. De lever nöjt i att bli nöjda varannan dag. Idag var det hennes tur. Men vid det första steget, havregryn, stannar hon upp och lyfter paketet mot näsan.
Kikar.
Luktar.
Får en grimas.
I linningen mellan limmet och pappret på havregrynspaketet sitter det något fast. Något mörkt och avlångt, täckt av trådar. En puppa.
Ew, säger hon.
Vaddå? säger han nyvaket.
Det är något kryp här. En puppa.
De kollar på den. Puppan ligger still.
Jag vill ändå ha gröt…
Hon ser äcklat på puppan.
River bort biten den ligger på och böjer sig mot soptunnan.
Men stannar upp.
Vi kanske ska spara den.
Se om den kläcks?
Tror du att den lever?
Jag vet inte, kanske?
Om vi lägger den i fönstret?
Ger den lite sallad eller något.
Han skrattar.
Vill du ha den som husdjur?
Kanske… vi har ju inget?
Okej, lägg den i fönstret då.
De pussas.
De lägger puppan på ett fat i fönstret. Kvar på sitt papper och omringad av en prydlig ring havregryn. Sen fortsätter de. De glömmer oftast att den är där men när de kommer ihåg det lägger de dit ett spenatblad eller lite ris som blir över från middagen. De hoppas och tror att det kanske kommer hända när de minst anar det. Men för att saker ska hända när man minst anar det måste man glömma och det är precis det de gör.
Det hinner gå många grötmornar tills det börjar hända något. Den börjar spricka. Först får Puppan sina ögon. Den kan inte röra sig, men den kan spana. Den följer paret med blicken när de rör sig runt i köket. Tillsammans eller ensamma. Diskar, kramas, spiller, bråkar, och pratar.
Det tar några dagar tills den börjar förstå vad de säger. Den hade skrattat om den hade haft en mun. Eller sagt emot med sin pipiga röst.
”De hoppas och tror att det kanske kommer hända när de minst anar det. Men för att saker ska hända när man minst anar det måste man glömma och det är precis det de gör.”
Den gillar mest när han är ensam. När hon är på jobbet och han sitter med datorn vid köksbordet som är i lagom ögonhöjd för Puppan. Den ser hans panna rynka ihop sig koncentrerat. Hans läppar sluta sig om kaffekoppens kant. Hans fingrar klia sig i nacken. Skäggstubben som växer och försvinner och växer igen.
Puppan vill ligga på hans överläpp. Se världen från den.
Den vill simma upp ur kaffet och lägga sig med armbågarna på kanten och blinka med ögonfransarna åt honom.
Den vill få sina vingar och flyga dit han sover och krypa längs dalen som är hans ryggrad.
Krypa upp och somna i hans öra, höra hans drömmar och tankar.
Viska sina tillbaks.
Puppan vill att han ska se den och den vill känna honom under sina spröt. Puppan längtar så den spricker på att få slippa sin puppa.
En morgon, några veckor från att puppan hittades, minns de Puppan. De samlas kring dess sovplats.
Den är ju borta?
Va?
Ja, kolla.
Den kanske blåste bort, jag hade fönstret öppet igår…
Vadfan.
Den kanske ändå inte klarade det.
Vad sorgligt…
Det är okej älskling, den kanske flög ut?
Puppan ser dem från taket. Hon blev en nattfjäril igår. Det gjorde ont när hon föddes ur puppan. Det var en ensam födsel. Hon fick dra sig själv den sista biten. Torka av sig slemmet och göra sig av med pupp-skalet. Allt gick på instinkt och med en känsla av att hon gjort detta förut. Nu känner hon sig fri. Hon har fått spröda vingar och ögonfransar. Ögon som ser längre. Spröt som kan klättra längs väggen när hon inte vill bli upptäckt av paret.
De följande dagarna håller hon sig undan. Hon kryper längs taklisterna och undviker att flyga mot tända lampor trots att de lockar. Hon upptäcker resten av lägenheten. Bygger bo i en taklist. Och börjar samla. Ludd och damm i högar. Det får bli till säng. Ett löv från plantan i köket blir täcke. Långsamt bygger hon upp ett lager av matrester och dödade bananflugor i sitt nya skafferi.
Från taklisten får hon se vad paret gör när de inte är i köket. Det gör ont i henne när hon ser dem omslutas i soffan eller sängen, men hon kan ändå inte släppa dem med blicken. Hon önskar att hon blev något giftigare än en fjäril och kunde få ut tjejen ur bilden.
”Hon tänker hela tiden i sitt hörn. Tänker på kärleken. Puppan vet att hon älskar honom. Det är det enda hon vet.”
Men det kanske hon heller inte hade behövt. Paret bråkar oftare. Puppan hör inte alltid allt men hon förstår att det är illa. Så illa att tjejen inte sover hemma en kväll. Puppan har haft fullt upp med att försöka överleva en attack från en spindel, och märker det först när tjejen kommer tillbaka på morgonen. Hon återhämtar sig från attacken och ser på när de omfamnas ännu en gång och fylls av hat. Hon plockar isär spindeln ben för ben. Hon tar sin tid och mår bättre efteråt.
Hon tänker hela tiden i sitt hörn. Tänker på kärleken. Puppan vet att hon älskar honom. Det är det enda hon vet. Hon tänker på hans kropp. På hur han skulle kunna älska henne. Hur han skulle sätta en ring på hennes vinge. Hon skulle alltid vara här hemma, alltid vänta på honom, inte lämna eller bråka som hon den andra. Sova med honom. De hade kunnat få fler puppor tillsammans. Krypa längs hans nyckelben och kyssa honom på näsan och han skulle le mot henne när han vaknade. Lagat frukost till honom. Ta hand om deras puppor. Se de kläckas. Sen i sin tur ta hand om puppornas puppor och bli gamla tillsammans, omringade av deras familj. Somna in tillsammans som riktigt gamla, hand i spröt. Hon har så mycket kärlek i sin kropp att hon nästan spricker igen.
En kväll hör hon ljudet av bråk igen. Hon kryper ut ur taklisten för att precis hinna se tjejen smälla igen dörren. Han står kvar i hallen med ansiktet i händerna. Puppan håller andan. Sen går han tillbaka och lägger sig i sängen. Puppan väntar tills han blundar. Hon håller fortfarande andan.
Nu kommer hennes chans, den är här-
Nu, nu, nu.
Han behöver någon och hon behöver honom.
Nu kommer hon berätta allt för honom, berätta hur det ska vara och han kommer att förstå.
Hon flyger till lampan mitt i rummet.
Han har slutna ögon men hon känner honom nu och hon vet att han är vaken. Hon ser hans tankar röra sig bakom ögonlocken. Hon flyger till sängkanten. Känner värmen från hans kropp in i madrassen. Sen rör hon honom för första gången. Först bara ett spröt, försiktigt stryker hon över huden på hans höftben. Hon tar en kort stund för sig själv att få känna honom och vara med honom. Sen börjar hon krypa. Upp från höften, till naveln, längs håret upp mot bröstet. Hon fastnar med spröten i hans hår, precis när hon kommer upp till hans bröst. Nu känner hon att han känner henne på sig. Hon blundar en sekund och njuter.
Sen öppnar han ögonen och hon blinkar upp mot honom. Sveper med ögonfransarna över kinden lite extra.
De ser på varandra.
Hon öppnar munnen för att säga jag älsk– men innan hon hinner höjer han sin hand.
Den svävar ner mot henne i slowmotion och hon sluter ögonen igen, nu kommer han äntligen röra henne, bära henne, le mot henne. Men slowmotion blir till en rask rörelse och ett SMACK.
Han mosar henne.
Ew, mumlar han för sig själv.
Han går till badrummet med nattfjärilsliket på sin hand och tvättar av händerna. Den snurrar länge i avloppet. Med ett halvmosat, halvöppet öga ser Puppan honom en sista gång innan han höjer vattnet till max och spolar ner henne.
Text: Molly Falk
