99 procent av all teater är skit – det är okej!
Att Jonas Gardell fick psykbryt av att Nanna Olasdotter Hallberg ska sätta upp en pjäs på Stadsteatern baserad på en läckt chatt mellan kommunpolitiker i Alingsås som de kallade “Gingänget”, känns on brand! Han tycker att alla ska se Torka aldrig tårar utan handskar-musikalen istället (nej tack!) och menade i Expressen att teatern (i allmänhet) rör sig från klassiskt berättande och tydligt gestaltade karaktärer till att vi bara får postmodernistiska (som definierat av Hans-Thies Lehmann), fragmentariska och obegripliga pjäser, där inget hänger ihop mer än på – om man har tur – ett idéplan. Men, och detta är mina ord; det är okej!
Min farmor brukar säga att 99 procent av allt som görs är skit, och särskilt det som det görs mycket av. Vi pratade om film och många kan nog känna igen sig i att inte direkt pirrar till i ljumsken av utbudet på exempelvis Netflix. Vad som är bra och dåligt går dock alltid att diskutera, min upplevelse är förvisso subjektiv, men när jag säger dåligt så går det lika bra att byta ut med ord som; ointressant, tråkigt, irrelevant, skit och så vidare. Detsamma gäller tyvärr min älsklingskonstform teatern. För majoriteten av gångerna då jag lämnar ett teaterbesök så gör jag det med känslan av att det jag upplevt varit skräp. Ont i röven av ingen anledning och full av ånger. Varför gick jag på teater när jag kunde suttit hemma och kollat på Top Model istället. Men jag är inte överraskad, tvärtom, jag är faktiskt fullt inställd på att det kommer vara dåligt redan innan föreställningen börjar, men varje gång måste jag vara lika hoppfull om, och öppen för en succé.
Tricket när man känner att det man ser på teaterscenen är dåligt är att istället intressera sig för något annat än helheten. Jag skrev en inte direkt smickrande recension av Das Kapital på Dramaten i december förra året, den var helt enkelt inte för mig men för att inte helt utplånas kunde jag klamra mig fast vid att föreställningen var intressant ljussatt, att ljuset liksom glaserade kakelplattorna i scenografin var ett effektfullt uttryck. Detsamma gäller till exempel Alex Schulmans Mors Dag, även den på Dramaten, som jag tyckte var rätt banal – där kunde jag trots allt njuta av Helena Bergströms otroliga scennärvaro.
Vad är då bra teater? Räcker det med att den får mig att känna något? Det korta svaret är ja! Känslan kommer först, tanken sen och att känna igen bra teater är lättare än vad man tror. För precis som med ordet dåligt så går beskrivningen bra att byta ut med ord som; intressant, roligt, spännande och så vidare.
MEN!
Och det finns ett stort fet MEN att ta i beaktande. Jonas Gardell skriver även i sin debattstartande artikel att Orosdanser av Ada Berger på Stadsteatern var “mycket roande. Vad den handlade om minns jag inte, men jag minns att jag skrattade. Och det var väl på något sätt… bra?”. Jag upplevde publiken som i en gisslansituation. “Humorn” maskerade den annars ganska innehållslösa gestaltningen. Men vem är det som håller i pistolen? För vem skrattar ni? Och vad gör skrattet med vad vi sedan, efteråt tyckte om föreställningen?
Max Kutner skrev i The Wallstreet Journal att ett av Broadways stora problem just nu är den skrattande publiken som, trots vissa pjäsers seriösa ämnen och tragiska skildringar, låter sig skria och skräna som åsnor som vore de på stand up. Kutner nämner en uppsättning av Linje Lusta där publiken skrattar då Blanche blir psykotisk i en tydligt tragisk skildring av en kvinnas mentala och sociala fall. Är Linje Lusta en komedi? Får man skratta fast det inte är roligt? Får Jonas Gardell psykbryt igen om jag skrattar på premiären av Torka aldrig tårar utan handskar-musikalen? Tanken, reflektionen över skrattet eller huruvida pjäsen var bra eller inte, får komma senare men vad som är klart är att den värsta typen av skratt är det performativa skrattet.
Publiken spelar också en roll under en teaterföreställning, och till skillnad från i film är man faktiskt del av själva konstformen. Hur man bör spela sin roll råder det delade meningar om, här på KULT har vi i scenkonstredaktionen ofta yttrat oss och min eminenta kollega Hedda Sonnegård listade sina icks i frågan Varför publiken skrattar finns det många anledningar till. Man kanske har kul. Man kanske tycker det är så dåligt att man måste skratta för att skydda sig från obehag eller så skrattar man performativt för att signalera något. Man försöker signalera, för resten av publiken, att man förstår det som sker. På samma sätt som om man skulle skratta åt sin dumma men snygga dejts skämt för trots dumheten så är dejten ju så söt, så skrattar den performativa publiken åt skådespelarna för att liksom betrygga dem om att det de gör är bra. MEN TILL VILKEN NYTTA? Det är inte meningen att du ska förstå, du ska känna för i helvete! Låt intrycken skölja över dig och låt dina reaktioner förvåna dig istället för att du försöker kontrollera dem! Om du känner så behöver det faktiskt inte spela någon roll om det är bra eller dåligt.
Vad jag försöker artikulera är alltså detta. Man kan ha stor behållning av teater, och i princip all annan konst, utan att det är bra. Scenkonstens mående ligger inte i dess kvalitet utan kvantitet och jag menar allvar nu. Ju fler uppsättningar, desto fler guldkorn, de sällsynta en procent uppsättningar som fullständigt golvar dig kan man då som kulturkonsument vaska fram ur repertoarerna. DET ÄR MATTE! Har man en gång upplevt teater som var något annat än en axelryckning eller några nervösa fniss så är man fast för resten av livet. En större välsignelse, än att få ge av sin kärlek till konsten, det finns inte i detta jordeliv. Att det skulle ske varje gång man går på teatern, är en helt galen idé jag uppmanar er alla att banka ur er, illa kvickt!
