Latronico är skrämmande, klyschig och träffsäker
En vintage kofta i kashmir, en plansch med Basquiat-motiv och en kopp genmaicha. I Vincenzo Latronicos Perfektion har människorna nästan försvunnit bakom sina saker. Allis Sääsk Berglund läser en ambitiös och förutsägbar satir om den moderna medelklassens tomhet.
Vi placeras i en lägenhet i Berlin. Det är vår/sommar/höst/vinter. Anna och Tom bor omringade av danska möbler, vaxliknande monsteror, lp-skivor, japanskt porslin och böcker. Inledningen till Vincenzo Latronicos Perfektion beskriver huvudkaraktärernas lägenhet i ingående detalj. I Altbau-lägenheten har de ett hemmakontor, en uppslagen New York Times på köksbordet i mörkt trä, kål köpt på en marknad på någon Straße och den hungriga tomheten. Jag har varit i den här lägenheten, du har varit i den här lägenheten. Det finns tusentals såna lägenheter med samma doft av palo santo. Latronico gör ett försök på en studie av den flyktiga moderna människan.
Nästan varje detalj i boken känns bekant, det är lite spöklikt. Jag tänker tillbaka på mina egna år i Berlin. Kollowitzkiez marknad, avokadokärnan jag planterade som växte till ett spinkigt träd, en flottig döner från Azzam, långa riktlösa promenader och solnedgången över Spree. Livet Latronico beskriver känner jag igen, men det tillhör folk som var några år äldre än jag. Han fångar vardagen hos drygt trettioåriga, frilansande digitala kreatörer, art directors, journalister, författare. I detta porträtt blir Anna och Tom som marionetter. Ansiktslösa och helt utan personlighet, definierade av de saker och sammanhang de omger sig av. De är precis som alla andra, vilket verkar vara deras värsta mardröm.
Latronico skriver rakt och redogörande på ett sätt som fungerar. Boken är kortfattad, den är en snabb sträcka mot ett tydligt ändamål; boken är ett avslöjande, en satir på övre medelklass och en samtidsskildring skriven med knivskarp penna. Det är effektivt att Perfektion helt saknar dialog, det gör att boken blir som ett foto av något. Vilsenheten ekar bakom de giriga och läckra detaljerna som målar upp ett privilegierat liv. Anna och Tom börjar bli aktiva volontärer under en flyktingkris, de ser vänner lämna Berlin för att återvända till sina hemländer, de är kanske öppna och kanske bi.
Varje helg, varje vinter hotade att bli den sista för någon och var den första för någon annan.
Något som Latronico skildrar särskilt väl är hur tillvaron i Berlin, trots sin känsla av att vara en evig bubbla, också präglas av en stark känsla av tillfällighet. Folk lämnar utan att säga något, eller hyr ut lägenheten och flyttar någon månad till Aten och trots de eviga dygnen tycks man inte komma vidare. Ibland återvänder folk, men oftast inte. Anna och Tom reser till Lissabon, vännerna skriver att de ska hälsa på men de kommer aldrig. Paret tar sig vidare till Sicilien och tillslut en vacker gård på tyska landsbygden. Världen känns både liten och otillgänglig. Allt är iklätt en tjock hinna av plast som inte riktigt går att pilla av.
Boken är inspirerad av Georges Perecs Tingen: en berättelse om sextiotalet som följer paret Sylvie och Jérôme som lever en tom tillvaro i Berlin. Latronicos Perfektion speglar verkligheten med samma samhällskritiska lins men här har materialismen nästlat sig längre in i människan. Sakerna blir som ett eko av själen, Anna och Tom finns nästan inte utan har bytts ut mot en vintage kofta i kashmir, en plansch med Basquiat-motiv och en kopp genmaicha. Det är skrämmande, klyschigt och träffsäkert.
Mycket i boken är förutsägbart, vilket eldar på satir-känslan, men den hade inte kunnat bli på något annat sätt. Cirkeln fortsätter, tomheten växer. Latronico lyckas göra Perfektion till precis det den ska vara.
