Ondskan och sökandet efter litterära spöken
Tre kritiker på jakt efter en försvunnen författare, en filosof på gränsen till galenskap, en sportjournalist vilse i en undre värld. I den labyrintiska 2666 förenas dessa lösa trådar i Mexikos mörka hjärta, i gränslandet mellan litteratur, begär och ondska.
Amandus Gustafsson till Roberto Bolaños postumt utgivna mästerverk i en litterär seans.
Att vara intresserad av en författare på allvar kan liknas vid en seans.
Litteraturentusiaster, till och med litteraturforskare, vet vad jag talar om. Det är en osynlig kommunikation vi läsare för med författare. Inom narratologin kallas det för den implicita författaren – alltså inte den faktiska, i det här fallet Roberto Bolaño (1953–2003), utan den av läsaren tänkta författaren. Den implicita författaren och författaren kommer aldrig synkas, precis som vi i ordets rätta mening aldrig kan veta hur det är att vara en annan människa.
Detta glapp så att säga hemsöker huvudkaraktärerna i ”Kritikerna”, första delen av fem i Bolaños svindlande maximalistroman 2666 postumt utgiven på svenska 2010.
Romanen inleds med jakten på en försvunnen författare: tysken Benno von Archimboldi. De fyra kritikernas karriärer bygger på Archimboldiexpertis. Alltså menar de alla att han är den störste nu levande tyska författaren. Och det är förstås ett pennamn. På de över 1000 sidorna i detta mästerverk är Archimboldi ett spöke – en ande som rör sig genom historien och nuet, från nordfrisiska kusten till Venedig (kanske).
Det är också det jag menar när jag skriver ’seans’. Att tänka sig vad författarna tänkt, var de varit, vad de gjort och hur de har skrivit sina verk är ett försök till akademisk telepati. En lika rationell som imaginär astralkommunikation: Jag vet att du inte hör mig, men det är dig jag talar till.
Det sägs att poeten Bolaño blev romanförfattare först när han fick barn, för på poesi är det omöjligt att tjäna pengar. Att hans första verk på engelska sålde 700 ex i USA, och den påföljande boken ännu färre, borde ha varit ett slutgiltigt bevis för att de mest briljanta författarna förblir oupptäckta. Men tredje utgivningen, The savage detectives, blev ett genombrott 2007. Några år senare började även kritikerna i Sverige att skriva om denna nya chilenska storhet som nått kultstatus.
Nästan tio år senare var jag 22 år, gick på folkhögskola och började ta litteraturen på allvar. En nära vän med bättre koll än jag blev tipsad om Bolaño och tillsammans tog vi oss an De vilda detektiverna. För en ung wannabe-poet är Bolaño den perfekta författaren eftersom han i regel skriver om unga poeter, rika, fattiga, upplyfta, utstötta och småsinta, i många fall storartat mystiska och mänskliga. Han är fortfarande en poet. Men hans dikter utgörs av karaktärer och scener öppet gömda inuti romanerna.
När vi hade tagit oss igenom majoriteten av Bolaños böcker, kom samma vän med bomben 2666: författarens sista bok, färdigskriven precis innan han avled 2003 i väntan på en levertransplantation. Jag läste romanen genom våren, mellan länder, in i en sommar som utlovade en ljus framtid.
Det var en magisk upplevelse: karaktärernas bottenlöshet, förvecklingar, mörkrets underströmmar, något så enkelt som livsglädje.
”Strössla in en del katastrofer och ens mest deprimerande inre tankar.”
Att läsa Bolaño är att känna sig speglad, av hur man önskar att ens liv hade kunnat se ut. Strössla in en del katastrofer och ens mest deprimerande inre tankar. Kulturlivets småsinta mekanismer, till exempel, fångar författaren perfekt. Så här beskrivs de intellektuella i Mexiko:
”Resultatet av deras arbete är bedrövligt, vilket säger sig självt. De använder retorik där de anar en orkan, de försöker vara välformulerade där de anar ett vilt raseri, de försöker hålla sig till metriska regler där det bara finns en öronbedövande meningslös tystnad. De säger pip pip, vov vov, mjau mjau, eftersom de inte kan föreställa sig ett djur av kolossala dimensioner eller detta djurs frånvaro.”
Romanerna lockar också med en specifik, maskulin sökandedrift: efter konsten med dragning åt våldet och libidon. I fackboken Roberto Bolaño’s fiction ägnar Chris Andrews ett helt kapitel åt att leda i bevis att det finns ett antal genuint ondskefulla karaktärer i Bolaños författarskap. Ondska och våld är knappast okända lockbeten för den manlige kulturkonsumenten, eller som Andrews uttrycker det: ”Men like Bolaño’s books.”
Manlighetstolkningen av författarskapet är central i 2666. Det litterära sökandet av akademikerna från Europa kompletteras med, eller snarare fördärvas av, våldets ofrånkomliga drag på män och dess allestädes närvaro i Mexiko. Det växer genom boken till dess mest avsmakliga konsekvenser: över 100 brutalt mördade kvinnor. För det är i den fiktiva staden Santa Teresa, i den mexikanska delstaten Sonora, nära gränsen till USA som huvuddelen av romanen utspelar sig.
Av en ren slump får kritikerna nys om att Archimboldi ska ha uppehållit sig i denna mexikanska ökenstad. Alltså reser Liz Norton, engelsk, Jean-Claude Pelletier, fransk, och Manuel Espinoza, spansk, dit.
Stegvis vrids deras själva existenser ut och in:
”Från det ögonblicket började verkligheten för Pelletier och Espinoza att trasas sönder, som en teaterdekor av papper, och när dekoren föll samman såg man det som fanns där bakom: ett rykande landskap, som om någon, en ängel kanske, ordnade med hundratals barbacoas för en mängd osynliga varelser.”
”Något A till Ö kan man se sig om i stjärnorna efter.”
När första delen är klar med sina européer, där Liz Norton är den första att flyga hem, reser berättelsen obrydd djupare in i Mexikos mörka hjärta. Det är universitetsläraren Óscar Amalfitano, deprimerad; den amerikanske journalisten Oscar Fate, bekymrad; polisen Juan de Dios Martínez, frustrerad; sanatoriechefen Elvira Campos, ensam; den misstänkte mördaren Klaus Haas, mystisk. Med flera, med flera, med flera. Detta är enligt Bolaños stil. Fragmentering, felslut och tillfällighetens anarki. Något A till Ö kan man se sig om i stjärnorna efter. Stjärnan är för övrigt en symbol han ofta använde sig av, växlande mellan metafor och konkret poesi.
Bolaño besökte inte ens den verkliga förlagan till Santa Teresa: Ciudad Juarez i Sonoras granndelstat Chihuahua, tvillingstad med amerikanska El Paso. En gränsplats, brutalt liminal, berömt skildrad i filmer som No country for old men och Sicario. Med andra ord är hans stad en delvis abstrakt konstruktion, om än dokumentariskt skapad. Min poäng är att det blir ännu ett tecken på den litterära kraft som författaren förkroppsligade som resandepoet över den spanskspråkiga världen. Poesin tar över geografin. I boken växer Santa Teresa till en skrämmande och levande stad, som finns och inte finns, och skrämmer vettet ur mig.
I Bolaños litterära världar ligger lusten att skada andra nära till hands. Det finns dörrvakter som gör det i en handvändning, seriemördande poeter och romantiskt förnedrade kritiker som lider kvalfyllda veckor av post facto-skuldkänslor efter misshandeln av en taxichaufför. Sedan går de raskt vidare. Ett annat spår som ofta närvarar, om än halvt dold i den litterära koden, är förstås fascism. Inte utan anledning flydde författaren från Chiles diktatur. I 2666 spökar arvet efter fascismens förakt för människoliv. Spöklikt, eftersom de krafter som ligger bakom de mördade kvinnorna förblir formlösa. Deras nära anhöriga sörjer hjärtskärande och frågar sig vem, och när de misstänker vem – varför?
Det närmast likgiltiga våldet är i människorna och staden. Femiciden är outhärdligt verklig. De mördade kvinnornas namn och kroppsligt tillstånd radas upp över hundratals sidor med det likriktade obehaget hos ett förundersökningsprotokoll. Det är omöjligt att inte känna maktlöshet.
Det mexikanska våldet tycks helt oberäkneligt, ondskan universell. Frågar vi romanen själv lever den med depressionen och livslusten, med viljan till makt och viljan att inte svälta ihjäl.
Trots allt detta är boken ett nöje att läsa. Med största sannolikhet är det jakten, irrandet, sökandet efter ett spöke som skapar en paradoxalt personlig relation till Bolaño. Paradoxal för att det är min och alla andras. Hans intrikata, mångtydiga och aldrig fullbordade intriger ger samma känsla som att famla efter kulturen självt.
”Vi jagar långsamt, genom livet.”
Varför läser vi? Varför reser vi? Svaren är många men känslan av att försöka fånga det-som-inte-går-att-fånga är enväldig. Vi jagar långsamt, genom livet. Vi söker Berättaren, ur-Homeros:
”Han har ögon som en blind, jag menar inte att han är blind men ögonen är precis som hos en blind, men jag kan ta fel.”
Men jag tror att spöket jag söker också är jag själv. Det är ett nästan omedvetet minne av att vara barn och uppleva världen för första gången: Ett rådjur hoppar över staketet ut på den lilla gatan där jag växte upp.
Minnet silas genom lager på lager i psyket, genom fostran, förluster, vinster och vanor. Till sist lägger det sig på botten av det omedvetna, som en fossil. Trycket från årens lagrade minnen, inte minst neuroser, kan bara tillfälligt övervinnas genom konsten, som att råka läsa rätt roman vid rätt tidpunkt. Verket påminner om – i bästa fall råkar imitera, ger liv till – det där urminnet. Då är jag tillbaka på botten, vid fossilen. Äkta sublimitet: en stickande känsla över hårbottnen.
Denna fors har litteraturen möjlighet att besätta i läsaren. Det gjorde 2666 för mig.
