Martin Kalin skildrar samtidens bortkomna människor
Kan delarna säga något om helheten, och bör man döma en bok efter omslaget? Nicolina Andersson har läst Gästerna av Martin Kalin – en novellsamling med samtidsiakttagelser, inklippta änder och hakparenteser.
Det första jag tänker när jag plockar upp Martin Kalins novellsamling Gästerna (2026, Weyler förlag) är: Hjälp, vilket fruktansvärt fult omslag! De grälla färgerna påminner om internetestetiken kring millennieskiftet och den stackars inklippta mandarinanden ser så väldigt…ja, så väldigt inklippt ut. Omslaget är formgivet av Sara R. Acedo, och inte Martin Kalin, men just detta omslag får mig verkligen att undra om inte författaren själv har haft ett finger med i spelet eftersom jag inte alls känner igen Acedos estetik. Annars kanske det är dags för författarna att slåss för rätten att tycka till om dylika detaljer? Det gräsligt fula omslaget till trots så är detta en både roande och oroande samling texter som på ett distanserat men ändå varmt och intresserat vis tar tempen på delar av samtidssverige. Eller ja, somligt är kanske mer framtida än samtida.
De genomgående trådarna i samlingen är den mänskliga kommunikationen och samspelet, arbetsmarknadens premisser, modern teknik, mat och ätande och ett persongalleri som bäst beskrivs som bortkomna. Tematiken är en spegelbild av nyhetsflödet som omger oss i vardagen; teknikens under eller hot, om vad man bör eller inte bör äta, arbetstagarnas allt sämre anställningsvillkor eller statistik kring den psykiska (o)hälsan.
Det är en på många sätt tom, ödslig och avhumaniserad värld som Martin Kalin målar upp. En värld där samtal över språkgränserna möjliggörs via smarta surfplattor men där högst fysiska aspekter av tillvaron får hänga kvar obesvarade i luften. Vissa frossar i öring, andra gjuter av misstag in duvor i stora stycken aluminium. Någon vill bjuda på den perfekta nyårsmiddagen, strunt samma vad gästerna kan tänkas heta eller vem som egentligen bjudit dem. Någon annan är nöjd så länge han aldrig mer behöver lämna sin närmast demoniskt ergonomiska kontorsstol.
Generellt flyter språket på, men stilgreppet att skriva in saker inom hakparenteser i novellen ”Benmjöl”, som vore det något slags kommando i ett datorspel, går mig på nerverna då det ställer sig i vägen för handlingen. Kalin bemästrar däremot sättet att måla fram karaktärernas vilsenhet och hjälplöshet i den omgivning som de har satts att verka och leva i. Vissa noveller tangerar den något uttjatade men samtidigt svårdefinierade genren magisk realism, som den rent Kafkaeska stämningen i titelnovellen ”Gästerna”. Det är inga förvandlingar från människa till skalbagge som äger rum i denna novell, i stället har en grupp gästarbetare råkat ut för en kvicksilverförgiftning som får dem att åldras trettio år på en dag. Hur patienterna, och sjukhuspersonalen, handskas med detta läser jag som en fundering kring våra kroppars förgänglighet.
I novellen ”Prefab” utför Kalin en balansakt där läsaren kan tjusas och förskräckas av modern teknik, med hjälp av datorrösten Ellinor som guidar byggarbetarna via deras hörselkåpor. Språkbarriärer överbryggas förvisso genom att alla får instruktioner på sitt eget modersmål men det mänskliga samspelet uteblir totalt. Att minsta avvikelse från instruktionerna tillrättavisas av Ellinor, som dessutom för vidare övertrampen till närmsta chef, kan tyckas övertydligt dystopiskt. Samtidigt lyckas Kalin just behålla balansen mellan att skriva fram tekniken som hjälpare och förstörare och han har onekligen öga för detaljer, som att utrusta byggarbetarna med ID06 (ett slags allt-i-ett-lösning vad gäller identitets- och nyckelkort och som används inom bygg- och hantverkaryrken) i stället för det mer allmänt hållna ”personalkortet”. Detta i kombination med förmågan att avporträttera samtiden lovar gott inför Kalins litterära framtid.
Text: Nicolina Andersson
