Euphoria lämnar efter sig en känsla av hopplöshet
”Som ett sista eko av en tid som aldrig mer kommer tillbaka”, skrev jag i mars. Nu har ridån fallit för Euphoria. Efter att ha sett det allra sista avsnittet ekar en tomhet i mig – inte nödvändigtvis för att det är slut, utan snarare för hur det slutade. Trots att jag både är och har varit mycket kritisk finns det fortfarande något som tilltalar mig med serien. Ni som inte vill ha spoilers kan sluta läsa här. Likaså ni som förväntar er en genomgång av seriens skamlösa översexualiserande av unga kvinnor – det har jag redan avhandlat.
I ärlighetens namn trodde jag inte att jag skulle känna så starkt över slutet, för det var trots allt inte helt väntat hur det skulle sluta. Säsongens första avsnitt var en besvikelse, men under avsnitt tre började det komma igång. Trots att Marcell Révs foto successivt blev snyggare för varje avsnitt och det fanns en rad ikoniska bilder, var det flera gånger jag ville skrubba mina ögon med tvål, då innehållet var sanslöst grafiskt. Närbilder på intima kroppsdelar, köttsår och avföring manifesterades gång på gång med överdriven chockeffekt och provokation.
”Det porträtteras med en precision som gör det lätt att spegla sig i henne, inte bara i relation till missbruk, utan också till en sorgeprocess och psykisk ohälsa i allmänhet.”
Tillsammans med föregående säsongers musik av otroliga Labrinth har seriens absoluta styrka alltid varit skådespelarnas tolkning av karaktärerna, med Zendaya som Rue Bennett i toppen. I denna säsong ser vi flera nya ansikten, däribland Rosalía som med bravur gör sin första skådespelarinsats som strippan Magick. Det var längesen min favoritserie Lost gick, men där spelade Adewale Akinnuoye-Agbaje en nigeriansk druglord, inte särskilt långt ifrån hans karaktär som Alamo Brown här. Många från originalcasten kommer tillbaka, bland andra Colman Domingo som Rues sponsor Ali. I sista avsnittet får en helt oväntad roll då han överger sin muslimkonverterade identitet och tar fram den soldat han en gång varit: Martin McQueen. Om man vill göra en spin-off är det mycket möjligt att den kommer handla om honom, för jag vet inte riktigt vad slutscenen i sig ville säga.
De sista scenerna i avsnittet blir som en dimma efter kulmineringen, samtidigt kom kärnan i serien tillbaka – det vill säga Rues sorg efter hennes pappas plötsliga bortgång. När jag blickar tillbaka på den senaste säsongen blir det särskilt påtagligt hur missbruket har slitit på relationerna runt henne, som en röd tråd, vilket skapar en ärlighet i skildringen av hur missbruk fungerar: lögner, återfall och intensiva försök till förbättring blir en del av samma destruktiva mönster. Det porträtteras med en precision som gör det lätt att spegla sig i henne, inte bara i relation till missbruk, utan också till en sorgeprocess och psykisk ohälsa i allmänhet. Hennes handlingar präglas av ensamhet, självhat och desperation, varpå hennes liv blir allt mer instabilt när hon bryter med sin familj för att betala av sin skuld till Laurie (Martha Kelly).
Lauries nätverk består av ett gäng nynazister som hon bor med på en gård ute i öknen. Under ett uppdrag introducerar Rue dem för Faye Valentine (Chloe Cherry) som inleder en relation med en av medlemmarna och flyttar in. Kort därefter träffar Rue Lauries rival, drogbaronen Alamo Brown, på hans strippklubb, där hon erbjuder sig att beckna för honom för att slippa de fruktansvärda uppdrag som Laurie ger henne. Beslutet drar dock ner henne djupare i en destruktiv spiral – i en värld där allt är till salu, vare sig det är droger, sex eller människor. I och med att hon senare grips av polisen tvingas hon in i ett trippelspel mellan Laurie, Alamo och DEA, där hon, för att ducka fängelse, går med på att agera informatör på båda sidorna.
Rues ungdomskärlek Jules Vaughn (Hunter Schafer) kommer tillbaka i andra avsnittet. Relationen mellan henne och Rue utvecklas gradvis till något mer moget, men Jules håller hela tiden tillbaka och skapar en push-and-pull-dynamik där tidigare sprickor påverkar hur nära de faktiskt kan komma varandra. Parallellt blir Jules relation med sin ”sugar daddy” allt mer destruktiv. En relation som från början framstod som en form av kontroll och överlevnadsstrategi glider successivt över till en situation hon inte längre har makt över, något som aldrig riktigt får en upplösning. Det förstärker seriens mörka och nihilistiska logik, där relationer, identitet och intimitet framstår som instabila och villkorade, vilket kan tolkas som en skildring av hur senkapitalistiska strukturer omformar mänskliga relationer till ekonomiska relationer.
Cassies utveckling – från relationen med Nate Jacobs (Jacob Elordi), till hennes roll som ”content creator” och senare som sexarbetare – förstärkte hennes redan existerande sårbarhet, där hennes ständiga behov av bekräftelse flyter ihop med kärlek och sexualitet samt de strukturer och erfarenheter som har format henne. I föregående säsong upplöstes hennes relation med Maddy Perez (Alexa Demie) helt efter bråket om Nate, men mot mitten av säsong tre återupptar de kontakten och Maddy, möjligtvis initialt som hämnd, erbjuder sig att bli hennes manager. Med Nate skuldsatt upp till öronen visar Cassie att hon behöver Maddy, både genom hennes entreprenörexpertis och kontaktnätverk. I kontrast till Cassie formas Maddy av social förlägenhet kopplad till klass och status, där hennes självbild byggs genom kontroll och image för att inte visa sig sårbar. Istället för att bli såld vill hon sälja, något som slår tillbaka på henne när hon träffar Alamo.
Nate kanske är den med minst dialog. Han får snarare skrika sig igenom varje avsnitt, då han på grund av en skuld till en armenisk affärsman blir torterad fram till sin vidriga död. Hans misslyckade övertagande av sin pappas företag tillsammans med Cassies havererade skådespelardrömmar, som istället leder henne till OnlyFans, reduceras till en serie förnedringsscener där karaktärernas lidande tycks vara ett självändamål. Avsnittet där de gifter sig kan nog ha varit det mest underhållande för tempot, det kändes som att det var på väg att eskalera. Tempot kom dock inte riktigt igång efter det avsnittet, men jag måste erkänna att serien som helhet engagerade mig mer än många andra serier jag sett på senare tid, såsom exempelvis HBO:s senaste säsong av The Last of Us. Det har sagts förut, men det är nog slutet för tv-seriernas och streamingtjänsternas era.
Euphoria existerar i sprickan mellan liv och förlust: i Rues limbo, i vilket drogerna är ett sätt för henne att lindra smärtan, likt övriga karaktärers andra livsval. We each pick our poison. Samtidigt som sorgen efter hennes pappas död äter på henne inifrån speglas sorgen också i Fez (Angus Cloud) bortgång, och det fiktiva och verkliga går ihop då vi vet att Angus gått bort, och Rues död speglar helt plötsligt hans.
”Att tala om individuella motgångar på den här nivån är nästintill absurt, då det tydligt är ett misslyckande av samhället.”
För att ytterligare spegla verkligheten skulle jag kunna skriva någonting politiskt: såsom att runt 2–3 miljoner människor lever med ett opioidberoende (det Rue var beroende av) i USA. Här skulle jag kunna nämna att exponeringen för droger har gått ner i åldrarna de senaste åren, särskilt kopplat till fentanyl i förfalskade tabletter, eller att över 100 000 dör per år av drogöverdoser, varav ungefär 70 procent av dessa är kopplade till opioider. Ett av de absolut tydligaste exemplen är Skid Row i Los Angeles, där en kedja av fattigdom, hemlöshet och drogberoende överlappar och förstärker varandra i en extremt koncentrerad miljö.
Dödligheten i drogöverdoser är nästan tre gånger högre per capita i USA än i Sverige, men runt 1000 personer per år dör fortfarande här på grund av läkemedels- och narkotikaförgiftning. Runt 80 procent av dessa kan kopplas till opioider, vilket visar på att ett högt antal problembruk. Det är alldeles för höga siffror, och de inkluderar inte ens kriser kopplade till social utsatthet och psykisk ohälsa som i sig skördar många liv. Att tala om individuella motgångar på den här nivån är nästintill absurt, då det tydligt är ett misslyckande av samhället.
Trots Euphorias många brister är det med sorg som jag tar avsked av Rue, en sista gång. Medan eftertexterna rullar fästs mina tankar på en människa från mitt förflutna, någon jag tyckte mycket om och som inte alltför längesen gick bort av liknande skäl. Verkligheten känns plötsligt alltför nära, och hoppet om en bättre värld känns bortblåst.
