Spartips: Bli ihop – för kärlekens och hyrans skull
”Tillsammans kunde vi: sänka hyran ;)” står det i en killes Hinge-profil när jag sitter och scrollar på appen. Romantik år 2026 i ett nötskal. Som om tvåsamhet främst vore en budgetstrategi.
Att vara singel är, krasst sagt, en dyr livsstil. Två personer i en trea halverar hyran direkt. Mycket i ett hushåll kostar ungefär lika mycket oavsett om man är en eller två, vilket gör sambolivet till ett av livets mer underskattade spartips. Samma el, samma wifi – men två inkomster som delar på notan. Bara genom att stå ut med sin sambo kan man spara tiotusentals kronor om året. För den slanten kan man kanske leva med snarkandet ett tag till.
”Dyrare att göra slut än att stå ut.”
Dessutom tenderar man att gå ut mindre när man redan har sällskap hemma. Restaurangnotor, taxiresor och spontana AW:s ersätts av take away i soffan. Vi känner alla någon som försvinner ur vänkretsen när ett nytt kärleksintresse gör entré. Någon som flyttade ihop för fort. Ett beslut som togs av nödvändighet istället för kärlek. Någon som stannade lite för länge i en relation som redan tagit slut – eftersom det är dyrare att göra slut än att stå ut.
I ett avsnitt av Sex and the City blir Carrie Bradshaw introducerad för en arkitekt som bara är på genomresa i New York, på väg vidare till Brasilien. Han frågar om hon vill följa med. Hon överväger det. Inte bara på grund honom, utan på grund av tanken att kunna slippa hyran ett tag.
Och det stannar inte vid vem vi bor med. Om ekonomin kan avgöra vem vi lever tillsammans med och hur länge, är steget inte långt till att den också avgör när – eller om – vi skaffar barn.
Vi får färre barn. Det upprepas så ofta att det blivit ett bakgrundsbrus. Från politiskt håll görs olika försök att vända utvecklingen. Kampanjer, initiativ och snack om ekonomiska incitament. Förslag som mer eller mindre subtilt försöker få oss att ligga lite mer, och lite oftare. Som förslaget att använda friskvårdstimmen till ”frivillig och samtyckande intim samvaro”.
”Bostadsmarknaden kräver kapital. Arbetsmarknaden kräver flexibilitet. Att få barn passar dåligt in i båda.”
Regeringen pekar på digitalisering och förändrade synsätt på föräldraskap som möjliga förklaringar. Det ligger säkert något i det. Precis som att plånboken också har ett finger med i spelet. För parallellt med att vi förväntas forma våra egna liv, har kostnaden för att göra det ökat. Bostadsmarknaden kräver kapital. Arbetsmarknaden kräver flexibilitet. Att få barn passar dåligt in i båda.
Jag kan absolut se mig själv springa runt barfota med ungar som drar mig i kjolarna – en bild inte helt olik det lätt romantiserade moderskapet hos Penny Parnevik. Ett hem med färgglada overaller på golvet, tjocka babyalbum och glittriga teckningar som täcker kylskåpsdörren. Men drömmen får svårt att ta plats, till både min mammas och Jacob Forssmeds stora förtret, när den ständigt måste samsas med oro kring levnadskostnader.
Barn blir något man skjuter på, något som kräver att resten av livet redan är på plats. Nära hälften av unga uppger att en stabil ekonomi är viktigare än en stabil partner när deras tankar dras till familjebildning. Enligt demografen Martin Kolk har ett allt mer ojämlikt samhälle gjort det viktigare att signalera att man har ordning på livet: först examen, sedan fast inkomst, sedan ett stabilt boende. Barn kommer sist i kedjan, som ett slags kvitto på att resten fungerar. Men långt ifrån alla kommer hela vägen dit. Och då skjuts inte barn bara upp – de blir aldrig av.
Problemet är inte enbart det faktiska priset för att uppfostra barn, utan risken. Att få barn innebär inte bara fler utgifter, utan också en ekonomisk sårbarhet – särskilt om relationen spricker. Ensamstående föräldrar har länge haft en svagare inkomstutveckling än många andra grupper. I det ljuset framstår beslutet att skaffa barn inte som en fråga om längtan, utan som ett ekonomiskt övervägande med långtgående konsekvenser. För vissa blir det skäl nog att vänta. För andra att avstå. Samtidigt verkar det som att de med mest resurser också är de som i högst utsträckning skaffar barn. Inte nödvändigtvis för att de längtar mer, utan för att de har råd att absorbera osäkerheten. För dem blir familjelivet inte samma ekonomiska vågspel.
Kanske är det inte konstigt att ekonomin letar sig in i relationerna. Men när den börjar avgöra vem vi lever med, hur länge vi stannar och om vi vågar få barn, är det svårt att inte undra vad som blir kvar av det man hoppas är kärlek.
