Schunnesson når ny nivå i Ultravåld
Våldet sipprar genom generationer, relationer och kroppar i Tone Schunnessons Ultravåld. Vilma Wirenhed läser en roman som är lika underhållande som klaustrofobisk, och som markerar ett tydligt steg upp i författarskapet.
Ett erkännande: när jag först såg omslaget till Tone Schunnessons nya roman Ultravåld, den rosa målningen med näsblod som rinner in i munnen, var jag säker på att jag skulle tycka om den. Det är förstås löjligt, precis det kriterium man får lära sig att inte döma efter, men så var det. Det fanns förstås fler skäl till mitt förhastade omdöme. Jag gillade Schunnessons förra bok Dagarna, dagarna, dagarna, och hon har ofta roliga och intressanta saker att säga i podden Café Bambino, som hon gör tillsammans med Karin Pettersson. Det var alltså med höga förväntningar som jag började läsa.
Syskonen Eddie och Jarl växer upp på det nedgångna slottet Solgårda i Skåne, med en frånvarande friherre till pappa och en mamma som aldrig lyckats bearbeta sina ungdomstrauman. När pappan, Carl-Fredrik, misshandlar mamman, Monica, med en salladsskål och sedan försvinner ut i natten antas han vara död. Monica låser in sig på slottet och låter barnen härja fritt. Lillasyster Eddie söker bekräftelse på andra håll, och storebror Jarl flyr in i filmen och det estetiserade våldets värld, och bestämmer sig för att bli regissör. Tjugo år senare har Jarl inte åstadkommit något mer efter en ganska lyckad debut, medan Eddie varken har jobb, relationer eller något självförtroende att tala om. Monica har funnit nyandligheten, säljer eteriska oljor och kan inte förstå varför hennes barn fortfarande ältar det förflutna.
Boken inleds med Monica som berättare, och hennes dagboksanteckningar, brev eller monologer återkommer genom boken. Hennes ton är så väl fångad att man inte kan låta bli att bli irriterad. Hon är enerverande blind för sitt eget bristande föräldraskap, idealiserar sin son och klagar på sin dotter.
Monologerna vittnar om hur våld och övergrepp man utsätts för som ung kan spilla över och sätta djupa spår i kommande generationer, genom Monicas bagatelliserande av Carl-Fredriks misshandel, jämförelser mellan sitt eget moderskap och sina egna föräldrar, som minsann var värre, och fokuset på att barnen ältar istället för vad de ältar. Hon talar i slitna klyschor, som hämtade ur raljerande facebookinlägg, om att ingen är perfekt, att hon egentligen inte hade kunnat göra så mycket annorlunda under barnens uppväxt och att det är synd att de blivit “det förflutnas rättshaverister”. Samtidigt lyser osäkerheten och sorgen hos någon som varit offer för sin man, sin far och inte minst för sin generations förväntningar på en kvinna igenom.
Ultravåld är långt ifrån så grå och socialrealistisk en sådan här berättelse om våld, missbruk, klass och arv skulle kunna vara, utan suger istället in läsaren från första sidan och håller fast. Schunnesson lyckas skriva fram en värld som helt håller på att spåra ur, full av människor som tappar greppet, utan att själv förlora kontrollen. Romanen kränger och rasar fram medan verkligheten glider karaktärerna ur händerna. Det är detaljerade skildringar av ett kallt slott med fuktskador och smutsiga golv, menlösa relationer, droger, sex och sprit, längtan och besvikelser och ett alldeles ursinnigt och gränslöst våld. Hettan ligger som en dimma över dagarna i det franska sommarhuset i bokens andra del och tycks driva våldet längre, dra det till sin spets.
Schunnesson har sagt att hon vill stanna i våldet, inte titta bort, och det lyckas hon med. Ibland uppstår våldet helt spontant, som av en ren tillfällighet, medan det andra gånger är som inbyggt i karaktärerna själva, helt oundvikligt. Det är i alla former: psykologiskt, emotionellt, fysiskt, sexuellt, och förföljer dem över generationsgränserna, genom livet, och förs över från förälder till barn, från en älskare till en annan och mellan främlingar.
Jag tyckte om Dagarna, dagarna, dagarna, men den här boken är något helt annat. Den är ambitiös, tar sig an ett bredare spann karaktärer, och perspektivet växlar ofta fritt mellan dem. Där Dagarna var en platsbunden och extremt samtida roman befinner sig Ultravåld på olika platser, olika tider, inuti olika karaktärer. Det finns vissa likheter, inte minst mellan Dagarnas Bibbs och Ultravålds Jarl – båda medelålders avdankade personer inom underhållningsbranschen med liv och karriärer som försvinner framför ögonen på dem. Schunnesson hade i Dagarna samma vassa ironi och förmåga att skriva fram sann desperation, men i Ultravåld får vi se det skruvas upp och förfinas, och detta med ett språk som är både äkta prosa – ett nästan filmiskt berättande – och poetiskt. Den är på samma gång underhållande och klaustrofobisk – man vill vara kvar minst lika många sidor till och man vill ut. Tone Schunnesson når med Ultravåld en helt ny nivå av sitt författarskap, och har skrivit vad som omöjligt kan vara annat än årets svenska roman.
