Johan T. Karlsson har hittat hem
För många pågar och töser har Familjen varit ett välkommet inslag i både hörlurar och på blöta dansgolv runtom i Skåne (och uppåtland) i tjugo år. Nu är Johan T. Karlsson tillbaka med Terra Firma, det sjätte albumet i ordningen. Inför intervjun föreslår jag att vi träffas fysiskt, men blir påmind om att Johan gjort Stockholm till sin hemstad sedan länge. Inför vår digitala träff känner jag mig därför nödgad att bidra med en liten bit av Skåne genom skärmen och klär ändamålsenligt upp mig i my sunday best – en långärmad MFF-tröja.
Tjena Johan, hur är läget?
– Bra, men lite sliten – det blev några öl igår. Jag var på en överraskningsfest och det var fri bar på stället. Skitkul, men livsfarligt. Som tur är jag min egen chef, så jag tog lite sovmorgon.
Smått bakfull som undertecknad är kan jag sympatisera, och uppskattar sovmorgonen. På skärmen blinkar pyttesmå lampor till i tid och otid. Johan har kopplat upp sig från studion och det är hans många syntar som gör sig påminda.
Du har sagt att du hittat tillbaka till någon slags kärna och funnit fast mark under fötterna. Vad innebär det för dig?
– Det har varit lite turbulent. Jag har haft en jävla svacka, varit deprimerad och haft bekymmer i flera år. Och då är det jävligt svårt att göra musik och tycka det är roligt.
Ingenting var roligt, men det har jag fått rätsida på nu – det är väl lite det albumtiteln syftar på. I och med att man mår bättre igen och tycker att saker och ting ändå är rätt okej, roliga till och med, då gör man ju musik igen.
Finns det något konkret som hjälpt dig att hitta tillbaka till lusten?
– Utan att låta som Sting så dricker jag mindre. Jag började träna som en jävla idiot för tre år sedan som en del i att vända det där, och har fortsatt med det och tycker det är skithärligt. Jag mediterar ibland, försöker sköta sömnen – du vet, det vanliga. Alkohol är en jävla grej, det sätter sig kemiskt och blir bara värre med åren. Nu har jag fyllt 50 och har blivit äldre och klokare.
Johan beskriver hur han länge gick till studion, satte sig i åtta timmar och bara glodde på sina dyra prylar och fick ännu mer ångest. Nuförtiden går han inte dit överhuvudtaget om lusten inte finns.
– Grejen med musik är att man inte ska tänka så mycket. Det är lätt att man övertänker allting och får för sig att det ska vara si eller så, när man bara ska gå på känn och följa the mood of the day. Laga mat med ingredienserna man har, och inte klydda till det.
”Grejen med musik är att man inte ska tänka så mycket.”
Märks det i hur du arbetar rent konkret, i studion?
– Ja, jag har med tiden sakta men säkert gått över nästan uteslutande till hårdvarugrejer. Fysiska maskiner. Håller man på med det elektroniska är det lätt att man hamnar i datorn av bekvämlighet – det är alldeles för många valmöjligheter och det tar aldrig slut. Med hårdvara litar man på sin magkänsla, dammar in det och tänker: ja, det här är fett. Det kunde kanske varit lite annorlunda, men det spelar ingen roll. Det får man leva med. Man tar beslut ganska tidigt och sen får man stå vid dem.
På albumet har du akustiska trummor på åtta av tio låtar. Är det en del av samma tanke?
– Ja, det är ett medvetet val. Jag lät Per [Nordmark], som spelar med mig live, dra alla tracks till en studio och spela in dem. Nästan alla är en lång tagning, utan att klippa, och ofta första tagningen. Man kör, lyssnar tillsammans och säger att den satt. Teknikern frågar om vi inte ska ta en till, bara för säkerhets skull. Varför det? Den sitter, du hörde väl!?
Han skrattar.
– Det kanske var något slag som var lite off och någon liten tajminggrej där, men jag tycker det är gött att lämna sånt. Det är skittråkigt när allting är perfekt och förarbetat. Livetrummor tar stor plats, och det är något jävligt gött med trummor, en syntbas och sång. Jävligt enkelt, men med bra råvaror.
”Håller man på med det elektroniska är det lätt att man hamnar i datorn av bekvämlighet – det är alldeles för många valmöjligheter och det tar aldrig slut.”
På tal om bra råvaror förknippar jag Familjens sound med 303:an, 808:an och 909:an – Rolands ikoniska hårdvarusynt tillika trummaskiner vars karaktäristiska klang känns igen på mils avstånd. Jag verkar inte vara den enda – högst upp i kommentarsfältet på en Instagram Reel frågar någon om “det blir mer 303:a på det kommande albumet”. Som svar får han att det förekommer TB-303 på 3 av 10 låtar, och att det kanske är i det snålaste laget. Jag frågar Johan om relationen till Rolands eminenta produktkatalog har förändrats under hans 20 år som artist.
– 303:an är återkommande hela tiden. Men annars har jag ett gäng favoriter som jag använder och de bidrar ju till ett sound i sig. 101:an har jag älskat, men den har stått på högkant mot väggen ett bra tag nu. Det går i cykler, som med mat — ett tag älskar man kinesisk mat tills man föräter sig, och sen är det bara italienskt.
Laga mat med ingredienserna man har, bra råvaror, kinamat och italienskt – matanalogierna duggar tätt och magen börjar kurra. Jag berättar för Johan att hans musik har format mina tonår och att vi ses on the road när han turnerar med albumet. De små lamporna blinkar till igen och jag undrar vad Familjen kokar upp härnäst nu när lusten är tillbaka.
Terra Firma släpps idag, 29 maj, på Karlssons Musikkontor.