Filmåret 2024: Wrapped
Precis när ni tröttnat på Spotify Wrapped och lagt det bakom er kommer här ännu en sammanfattning – men denna gång med film! Vad har KULTs filmredaktion tittat på under 2024? Vilka filmer stack ut som extra bra och vilka ångrar vi att vi såg? Vilka gamla godingar har vi upptäckt för första gången? Och vilka filmögonblick stod ut som extra minnesvärda? Den som läser får se!
Årets guldkorn
Gabriel: Civil War. Jag såg fram emot den i början av året och jag hade rätt. I biografen var det en enastående upplevelse, en film som jag med mitt överbelastade minne kommer att minnas i detalj i många år framöver. En framtida klassiker, som jag skrev i min recension. Nästan lite traumatisk, som den borde vara.
Lilly: True crime-vågen fortsätter skölja över oss och skildringar av svensk kriminalhistoria har duggat tätt men jag vill särskilt lyfta SVTs dokumentärserie Dieselsmugglarna. Det är en för mig helt ny historia med biljakter över landsgränser, tillslag mot organiserad brottslighet i snötäckta landskap och en mytomspunnen dieselkung. Extremt underhållande och informativt om hur skillnader i dieselpriser förvandlade Tornedalen till vilda västern!
Vera: I oktober hade Halfdan Ullmann Tøndels debutfilm Armand svensk biopremiär, och jag lämnade biosalongen paff efter ännu en förstklassig norsk dramafilm. Den är inte bara visuellt slående, utan bjuder på fenomenalt skådespeleri och plågar tittaren med obekväma dispyter. Filmen går ibland vilse i sina ambitioner men landar briljant i en mental kollaps omringad av spöregn. Gillar du absurda tolkningar av vår kollektiva verklighet, med en dragkamp mellan fördom och sympati (för det gör jag)? Se Armand.
Paul: The Holdovers kom till Sverige i januari 2024, men utomlands släpptes den redan månaden innan. Alexander Paynes film är sentimental, både i känsla och utseende. Det är en omslutande och mänsklig julsaga som passar alla kring dessa tider, då den lyfter fram högtidens tendens att förstärka tuffa omständigheter, samtidigt som filmen ändå lyckas vara lättsam och hjärtevärmande.
Zara Luna: Asiatiska filmfestivalen är alldeles för underskattad. Tidigare i år såg jag Riceboy Sleeps (2022) där. I samma anda som Dìdi (2024) och Minari (2020), utforskar den östasiatiska diasporan med fokus på assimilering, generationstrauma och utanförskap. Filmen följer en koreansk kvinna som, efter att ha förlorat sin make, flyttar till Kanada tillsammans med sin son på 1990-talet. Förutom den ömsinta och råa skildringen av karaktärernas struggles kändes Riceboy Sleeps stundvis som fragment ur min uppväxt, vilket kanske förklarar varför jag inte kunnat släppa den.
Anna: Visst har det kommit några riktigt bra filmer under året, men ändå ingen som jag riktigt skulle vilja kalla ett guldkorn. För mig får årets guldkorn bli den italienska filmen Cinema Paradiso (1988), som jag äntligen tittade på för första gången tidigare i år. Ackompanjerad av Ennio Morricones fantastiska musik är den ett enda långt kärleksbrev till film och bio.
Årets slöseri med tid
Zara Luna: Utan att låta pretentiös, från Bergman till Filip & Fredrik. Snälla. Svensk film känns i princip dödsdömd. I mitt desperata försök att hitta en bra svensk film 2024 hamnade jag, ironiskt nog, på Netflix. Efter att ha plöjt igenom en flod av usla filmer såg jag till slut Sigge Eklunds En del av dig, vilken, ärligt talat, tog priset. Jag är fortfarande mållös av hur krystad och förutsägbar den var. Det var bland det sämsta jag någonsin sett. Instant regret!
Anna: Apropå dåliga, svenska filmer. Tidigare i höst hade filmen Miséria premiär. Den baseras löst på rapparen tillika huvudrollsinnehavaren Sebastian Staksets liv. Ambitionen är god – att försöka komma under ytan på gangstervärlden i Sverige och visa hur svår den är att ta sig ur, hur allt på många sätt är misär. Tyvärr misslyckas filmen på absolut alla plan, och när jag kom ut ur biosalongen drog jag igång motorsågen och siktade in mig på fotknölarna.
Lilly: Miraklet i Gullspång. Denna omdebatterade dokumentär börjar med en underlig religiös upplevelse, och förvandlas till en redogörelse av konstiga sammanträffanden. Allt kopplat till ett gäng norska kvinnor med starka personligheter. Filmskaparen låter dessa styra filmen och det är många med henne som har blivit alldeles till sig av den konstiga historien. Om jag fick bestämma kan man gott stänga av efter hälften.
Vera: Låt oss säga så här, det är inte svårt att hitta dåliga filmer 2024. Men det är omöjligt att komma ihåg dem. Senaste besvikelsen? My Old Ass – en coming-of-age-film som faller på sin slitna bild av dagens ungdom. Jag blev nyfiken efter att ha sett den på Letterboxd och noterat Aubrey Plaza, men tji fick jag. Ännu en ungdomsfilm full med ”dude”, ”bro”, och slentrianmässiga kommentarer om vita cis-män. Ytligt och kommersiellt – ett slött försök att fånga Generation Z.
Gabriel: Baby Reindeer. Jag kan verkligen inte förstå varför den fick så pass mycket uppmärksamhet som den ändå fick. Visst finns det ett metamysterium där kring om regissören verkligen blev stalkad eller inte, eller hur pass delaktig hans karaktär är i hela händelseförloppet, men som berättelse var den långdragen och till slut ganska tråkig.
Årets mest oväntade filmupplevelse
Anna: Jag konsumerar mycket sällan animerade filmer, men tidigare i år trillade jag in på en skolbiovisning och såg, tillsammans med ett gäng årskurs treor, den schweiziska barnfilmen Mitt liv som Zucchini (2016). Det är en vacker stop-motion-film, med manus av Céline Sciamma (Porträtt av en kvinna i brand, 2019), som handlar om en liten pojke som placeras på ett barnhem. En mycket oväntad och positiv överraskning!
Vera: Alice Rohrwachers Chimären är årets mest oväntade filmupplevelse för mig. Den släpptes egentligen 2023 men kom till Sverige först 2024. Google kallar den ”italiensk äventyrs- och komedifilm”, men jag skulle kalla den en dröm om tid och död, insvept i italienska linnekläder och melankoli. Jag såg den idylliskt nog i en hängmatta på en strand i Guatemala. Jag hade tänkt ta en tupplur och förlitade mig på Chimären som snoozepill, men fastnade istället i en värld av trubadurer, metaforer, gravplundrare och kärlek.
Gabriel: Räknas tv-serier som inte kommit ut 2024? Vi säger så. Den här sommaren såg jag äntligen igenom Normal People. Helt ärligt trodde jag att jag skulle ha svårt att relatera. Jag föreställde mig att det skulle handla om tonårskärlek i en irländsk småstad. Ack så fel jag hade. Jag bölade mig igenom varje avsnitt. I slutet var det som att jag var född på nytt. Det var nästan som att se två sidor av en själv lära sig att älska. Ni hör: oväntat starkt.
Zara Luna: Att jag skulle bli en självutnämnd skräckfilmskännare var rätt oväntat, och about that – det var slående hur fantastisk och pricksäker Juraj Herzs The Cremator (1969) var 2024. Med snabbt växande nationalistiska och högerradikaliserade rörelser, mellan folkmord och fascistiska regeringar, speglar Herzs människans allra mörkaste sidor. Filmen blev för mig en brutal påminnelse om hur makt och manipulation samverkar, vilket gör att historien upprepar sig själv, gång på gång.
Lilly: Megalopolis. Francis Ford Coppolas drömprojekt är ett maxat romerskt sci fi-drama som utspelar sig i ett fiktivt, framtida Amerika. Med en sån beskrivning är det svårt att veta vad som väntar en. Filmen känns som en mans desperata försök att skicka ut ett oförståeligt budskap, till en mänsklighet han vet att han snart inte är en del av. Jag lämnade biosalongen utan att förstå om jag sett en kalkonfilm eller något briljant. 10/10.
Årets regissör
Paul: Min kära vän sa att hon hade sett Challengers två gånger på bio. “Hur bra kan en film om tennis och triangeldrama egentligen vara?” tänkte jag. Hon övertygade mig till slut, om än för att stötta hennes landsman Luca Guadagnino, och jag blev inte besviken. Filmtiteln i sig bär redan på lika många hintar och dimensioner som själva filmen. Guadagnino, tillsammans med Trent Reznors och Atticus Ross adrenalinpumpande musik, lyckas skapa ett verk som är snyggt, symmetriskt, smart, rivigt, svettigt, och helt enkelt ikoniskt. Ett konstverk i alla aspekter.
Vera: I second that, Paul. Luca Guadagnino har varit ett av de mest omtalade namnen i filmvärlden de senaste åren, och så lär det fortsätta. Varje sommar ser jag om Call Me by Your Name (2017) för att fånga den italienska siestakänslan, Bones and All (2022) är skrämmande men vacker och Challengers var en ynnest att se. Men det är inte bara filmerna som fängslar mig – det är Guadagnino själv. Hans musa-liknande relation till skådespelarna ger sken av någon sorts spirituell konstnärsfamilj. Och jag vill veta allt.
Anna: Även jag har återigen fått upp ögonen för Luca Guadagnino, han är verkligen på tapeten som aldrig förr. Den regissör jag spenderat mest tid med i år är dock David Yates. Jag såg om alla Harry Potter-filmer, varav Yates regisserar de fyra sista i filmserien, och fortsatte sedan med Fantastic Beasts-filmerna, där Yates står för regi på alla tre. Harry Potter är alltid ett tips, speciellt denna tid på året. Fantastic Beasts, not so much.
Zara Luna: En filmskapare jag haft ögonen på sedan hennes debutfilm Pleasure (2021) är Ninja Thyberg. Nu har hon inte varit aktuell med något nytt på ett tag, men i samband med en filmvisning och samtal fick jag chansen att prata med henne en stund, varpå hon avslöjade lite om sina kommande projekt. Hennes sätt att utforska och leka med den kvinnliga blicken, särskilt i gränslandet mellan dokumentär och fiktion, gör att jag verkligen längtar efter att följa hennes utveckling som filmskapare.
Lilly: Hayao Miyazaki. Jag såg Studio Ghiblis senaste släpp Pojken och hägern på bio i våras och tänkte att den väl var helt okej… Faktiskt rätt förutsägbar för just Studio Ghibli, men särskilt i kaosartade tider är det skönt att veta vad man får. Framförallt måste man beundra Miyazakis ovilja att gå i pension! Det känns tryggt att han vägrar stämpla ut.
Årets guilty pleasure
Vera: ”Sen på bollen” räcker inte ens till, och alla kvinnor i Generation X får skrika ”vad var det jag sa?”. Jag måste erkänna att Downton Abbey är guld – en serie som inte hör hemma i 2024, och just därför är den så underbar. Den brittiska, beiga kulturen tystar alla tankar om presidentval och brat-summer. Det är typ Bridgertons färgblinda mormor, med män i kostym som klagar på antalet betjänter, och sarkastiska visdomsord från Maggie Smith. Det är mitt guilty pleasure 2024.
Zara Luna: I början av året såg jag om ett flertal romcoms från början av 2000-talet, en av dem var Freaky Friday (2003). Givetvis var jag besatt av huvudkaraktären Anna (Lindsay Lohan) med hennes nitar och svarta nagellack när filmen kom. Som om hon inte redan var tillräckligt cool har hon såklart också ett garageband, “Pink Slip”, med bangern Take Me Away – det har definitivt lyssnats på den fler gånger än vad jag borde ha gjort i år. Tydligen kan vi vänta en uppföljare på detta mästerverk redan nästa år!
Lilly: Allt som släppts med Paul Mescal. Särskilt All of Us Strangers och såklart Gladiator 2. Jag ser inte dessa filmer på något sätt som skämmiga att se, men sättet jag kollar på dem är det. Alltså att varje sekund titta beundrande på Paul Mescal, blandat med en otålig väntan på att han ska dyka upp på skärmen igen.
Paul: Jag har och kommer alltid stå fast vid att National Treasure inte får den kärlek den förtjänar. Släpp garden du med, film-bro, och erkänn att du inte alltid lever och andas Nolan och Tarantino — vi har ändå ett så litet utbud av äventyrliga och underhållande skattjaktsfilmer. Jag är tacksam över att jag lever i en värld där jag kan se om National Treasure och förundras av dess förmåga att använda humor och spänning för att väcka en fascination för verklig historia. Rykten går om att en tredje film är på gång. Jag hoppas innerligt att det stämmer!
Gabriel: I have no guilty pleasures, only pleasures. Nej, men helt seriöst har jag ironiskt nog för en filmskribent inte sett mycket film, eller tv-serier för den delen, i år. Sedan skäms jag faktiskt väldigt lite över det jag tittar på. Bra inställning, kanske mindre bra icebreaker.
Anna: Jag försöker anamma samma inställning som Gabriel, I only have pleasures and there’s nothing guilty about them. Med det sagt känner jag ändå tyvärr lite guilt över hur mycket jag tycker om den romantiska komedin The Idea of You, som släpptes tidigare i våras. Det är tydligen omöjligt för romcoms att nå upp till den nivå som genren hade på 90- och 00-talet, och The Idea of You är på flera sätt en dålig film, men det är en bra dålig film. Jag älskar Anne Hathaways och Nicholas Galitzines kemi och jag har definitivt inte sett om denna film för sista gången.
Årets oförglömliga filmögonblick
Lilly: Ulf Brunnberg som försöker stoppa nya Jönssonligan-filmer är min favoritdebatt från året som gått. Han har verkligen kämpat för att INGEN ska få göra något nytt av denna franchise. Trots att jag inte sett något med Jönssonligan på säkert tjugo år, vill jag fortsätta att njuta. Jag önskar innerligt att det kommer tusen till Jönssonligan-filmer, remakes och spinoffs och lika många galna utspel från en otroligt passionerad Ulf Brunnberg i många år framöver!
Zara Luna: Jag har verkligen levt och andats film år – från internationella filmkonferenser till Prinsessan Mononoke (min första utomhusbio!) en sommarkväll i Rålambshovsparken. Men något jag sent kommer glömma är Nickel Boys och samtalet mellan regissören RaMell Ross och filmfotografen Jomo Fray. Att få se den på bioduken, och sedan höra om processen bakom, kändes sjukt häftigt. Jag är säker på att det kommer regna priser över den här filmen och alla inblandade framöver.
Anna: Det är alltid en speciell känsla att för första gången få se en film på bio som man sedan innan tycker väldigt mycket om. Inför OS i somras visade Spegeln i Malmö filmer som utspelar sig i Paris, och bland dem återfanns det 20 år gamla dramat Before Sunset, en film som jag tidigare bara sett på en datorskärm – vilket gjorde att biovisningen blev ett oförglömligt filmögonblick för mig. En honorable mention är Pedro Pascals förvånade och berusade tacktal tidigare i år på the SAG Awards, det har också etsat sig fast.
Gabriel: Trots att jag uppskattar Kubrick-filmer var det först i år som jag äntligen hade chansen att se Eyes Wide Shut. Film som det ska vara: subtilt, mångtydigt, läckert, omtumlande.
Paul: Kommunbio, är det redan ett koncept som finns i Sverige? Med risk för att låta som en upplyst turist tycker jag att det borde införas. Den portugisiska byn jag bodde i under större delen av året hade ett kulturhus med en biograf där en ny film visades varje helg, vid två olika tillfällen. För att främja kulturlivet fick kulturhuset statligt stöd och kunde därför sälja biobiljetter för bara tre euro. Jag och min kära vän Rafa var duktiga på att utnyttja detta till fullo, och såg filmer som adrenalinfyllda Civil War, utmanande Poor Things, och den absolut mest spektakulära bioupplevelsen någonsin: Dune: Part Two. Det begränsade utbudet av filmer och visningar kunde simulera en känsla av en mysig hemmakväll, vilket såklart förstärktes av det goda sällskapet. Låt oss därför bara göra kommunbio till en grej här också!
Vera: För mig har filmåret 2024 präglats av minnesvärda popkulturella ögonblick från diverse pressturnéer. Skådespelare vallfärdar mellan tidningar och kanaler, mjölkade på varje droppe viral info. Spel, quiz, valpar och heta kycklingvingar – är tydligen recept på en vinstdrivande film. Wicked, med absurt känsloladdade intervjuer om att ”hold space” (vad nu det betyder), toppat med en grandios musikal på nästan tre timmar, är för mig ikoniskt, oförglömligt och ett tydligt exempel på vad Hollywood blivit 2024.
