Dune: Part Two – Ljusmässigt och visuellt imponerande, men hackig
Jag bör erkänna att jag är en av dem som inte såg del ett av Dune (2021) på bio. När jag till slut fick se den på en tv-skärm förstod jag att jag hade missat en bio-upplevelse; kanske inte rent berättartekniskt, men visuellt och ljudmässigt. Dune: Part Two var därför en film jag såg fram emot att få uppleva i en biosalong. Likt sin föregångare är den ett visuellt och musikaliskt mästerverk – men den har lite svårt med takten.
Filmen börjar där den sista slutade. Paul Atreides (Timothée Chalamet) är på flykt i ökenlandskapet på planeten Dune. Hans kamp om att övertyga och bli en del av fremenerna är i fokus. Profetia och storpolitik kommer samman i Pauls öde och hans lust efter hämnd.
Hans Zimmer valde att prioritera komponeringen av Dune över sitt mer långlivade samarbete med Christopher Nolan. Den första filmens musik var redan revolutionerande på många sätt, med flera nyskapade instrument och ljud. Tanken var att det både skulle vara utomjordiskt och andligt. För det arbetet tilldelades han en Academy Award. Nu såg jag ju den aldrig på bio, men min känsla är att musiken till del två går ännu längre. Jag fick rysningar. När filmen väl var över var det motvilligt som jag lämnade salongen; musiken rullade fortfarande. Vi får se vad som väntar oss resten av bioåret, men om inget annat kommer i vägen tror jag att Zimmer tar hem flera priser 2025. Ljudavdelningen får nog också, om inte vinster, i alla fall många nomineringar. Det är ett ljudlandskap man sent kommer att glömma.
Priser kommer också säkert att regna över Greig Fraser för fotoarbetet. Likt första filmen är det som att se National Geographics mest berömda bilder i filmformat; expansiva ökenlandskap, blått mot orange i stället för den motsatta klichén. Fraser står också bland annat för Batman (2022) och Rogue One (2016), men det är först med Dune-filmerna som han gett sig på att filma digitalt, föra över det på filmrullar, och sedan digitalisera det igen. Det kan spontant låta som ett slöseri. Men har man inte samma inbitna kärlek till analogt som Nolan går det åtminstone att fånga en del av kvalitéerna på det här sättet. Det blir inte helt analogt, men det blir inte en död digital bild. Det ska sägas att hela del två är filmad på digitala IMAX-kameror. Jag har tidigare skrivit i detalj om IMAX och hur lurigt det kan vara. Även om jag inte har upplevt filmen i en IMAX-salong ännu tvivlar jag på att det är värt det. Möjligen om man vill uppleva en pampigare ljudnivå eller rentav ha en större skärm. Rent upplösningsmässigt är det dock inte en stor skillnad – man får vackra bilder oavsett.
Som en av storfilmerna i år är det en mycket lång lista på kända namn som gått med i ensemblen. Trots allas kärlek för Timothée Chalamet (Paul Atreides) och Zendaya (Chani) är det två andra skådespelare som står ut för mig. Främst svenska Rebecca Ferguson (Jessica). Hon är så pass engagerande att hennes biroll nästan framstår som den egentliga huvudrollen. Chalamet stirrar melankoliskt mot framtiden bland sanden, men Ferguson driver sanden dit hon vill. En annan insats som står ut är Javier Bardems (Stilgar). Hans tro är påträngande realistisk. Det hade varit lätt att framställa Stilgar som en stel fundamentalist, men i stället ser vi den komiska mänskligheten i det hela. Att det bara är Bardem och Ferguson som står ut för mig säger dock kanske mer om hur lite andra karaktärer utvecklas i ett nästan tre timmar långt manus.
För det är något med manuset som drar ner upplevelsen. De sex Dune-böckerna är över 830 tusen ord. Film ett och två täcker dock bara första boken. Lite förvånande med tanke på hur mycket det känns som att vi hoppar runt i tiden. Kärnan i filmen, och antagligen boken, är ödet, agens, religion och makt. Tittaren får själv navigera kring frågor om fri vilja och ”vägberoende” val i livet. Ur den vinkeln bör regissören Denis Villeneuve och manusförfattaren Jon Spaihts berömmas. Dock är det flera ställen där vi hoppar fram i tiden utan att det känns självklart. Om det inte vore för Jessicas graviditet som tidsmarkör hade det varit svårt att veta om det är veckor eller år som hoppen handlar om. Nya karaktärer kommer också in på olika planeter, och deras korta skärmtid och utveckling får mig att undra varför jag ska bry mig om dem. Antagligen är de där för att nöja bokläsarna.
Takten är också udda i och med den snabba eskaleringen mot slutet av filmen. Vi får en rätt så mjuk takt i ökenlandskapen under större delen av berättelsen. Ganska raskt slungas vi dock in i en gigantisk krigsscen. Utan att vara expert på teknologin i Dune-unviersumet är vissa strategiska beslut från antagonisterna förstummande; det är en aning för mycket ”suspension of disbelief” för min smak – man kastas ut från berättelsen. Värd att se, speciellt för ljudet och bilderna, men hade kanske passat bättre som en miniserie.
