Skärvor av det förflutna – blickar och makt i Nickel Boys

Mellan de ryggsmärtor och pre-menstruella kramper som har präglat hela min vecka tar jag mig till slut utanför dörren till Biograf Saga för att se den amerikanska filmskaparen RaMell Ross filmdebut Nickel Boys, en av de filmer jag sett fram emot mest på festivalen. Ner på Kungsgatan lyser biografens neonskylt inbjudande. Det slår mig att jag aldrig har varit in här förut. Den stora och pampiga foajén är utsmyckad med speglar på väggar och tak, mahognypaneler och neonljus som slingrar sig över interiörerna. Festivalens personal känner igen mig, fastän jag inte varit på någon visning sedan i söndags. Det känns fint på något sätt.

Jag förvånas över att biosalongen är förhållandevis tom, även om både regissör och filmfotograf är inbjudna till ett samtal efter, men jag kommer snabbt på att visningen konkurrerar med Jesse Eisenbergs (som även han är inbjuden till Stockholm) A Real Pain. Akrobatiskt försöker jag sätta mig i den allt för mjuka biostolen, innan jag hittar ett läge som inte påfrestar min rygg. Belysningen i salongen dras ner, och Ross filmatisering av Colson Whiteheads Polarprisvinnande roman drar igång.

”Jag blir tagen av det vackra fotot, men känner samtidigt ett obehag av att smälta samman med huvudkaraktären.”

Ur ett förstapersonsperspektiv (även kallat POV) följer filmen Elwood Curtis (Ethan Herisse) i ett icke-linjärt narrativ som omfattar hans uppväxt fram till händelsen som filmen centrerar kring under 1960-talet, vilket vävs ihop med delar av hans liv kring millennieskiftet. Kameran medvetandegör tid och kontext genom att fokusera på detaljer, såsom hans händer, människor runt omkring honom, eller föremål – något som för tankarna till Terrence Malicks The Tree of Life. Filmen använder sig också av surrealistiska element som speglar hans inre, där bland annat en alligator återkommande dyker upp inom hans synfält. Jag blir tagen av det vackra fotot, men känner samtidigt ett obehag av att smälta samman med huvudkaraktären.

Handlingen tar en fastare form när Elwood arresteras och blir felaktigt anklagad för att vara medbrottsling till en bilstöld, varpå han skickas till den rassegregerade reformskolan Nickel Academy. Berättelsen – som utspelar sig under Jim Crow-eran i Tallahassee, Florida, på 1960-talet – bygger på de verkliga händelserna vid Dozier School for Boys. Väl på skolan träffar han Turner (Brandon Wilson) som han bildar en nära vänskap med, och tillsammans försöker de överleva skolans skräckvälde, präglat av tortyr, (undertoner av) sexuellt våld och elever som dör av ”mystiska dödsorsaker”. I och med mötet börjar kamera-perspektivets experimentella form skifta mellan Elwoods och Turners blickar, vilket ger ett större omfång kring vad som pågår och tillåter oss att se karaktärerna ur varandras perspektiv. De reflexiva perspektiven och dynamiken mellan dem, med deras fantastiska skådespelarinsatser, skapar en ömsint bild av pojkarna.

Nickel Boys är både en väldigt aggressiv och våldsam film med ett starkt budskap, men trots sin intensitet förmedlas det på ett subtilt sätt. Filmen tar snarare fram en genomsyrande ilska som förmedlas genom den sensoriska känslan av att se, vilket skapar en form av hyper-realism. POV-effekten för mina tankar till filmer som Peeping Tom (1960) och Eyes Wide Shut (1999), men även till en av mina personliga favoriter Enter the Void (2009). Genom effekten pulserar smärtan av det rasistiska våldet ut från den vita duken, men samtidigt skapar det även en distans som ger mig känslan av att spela tv-spel. Tanken slår mig att ett flertal filmer jag sett detta år har lekt med övergångarna mellan spel och film, särskilt med fokus på manliga subjekt, vilket kanske säger något om den målgrupp man vill attrahera.

Efter filmens slut kommer Ross och filmfotografen Jomo Fray upp på scenen. Det är ett intressant samtal som tar upp allt ifrån att det är viktigt att skildra icke-vitas liv ur icke-vita perspektiv, till filmiska gestaltningar av seendet. Det sistnämnda får mig att tänka på Christian Metz psykoanalytiska filmteori, där han menar att jaget är ett splittrat subjekt som identifierar sig med huvudkaraktären på film och att kameran blir en spegel. När kameran skiftar mellan Elwoods och Turners blickar återges inte enbart deras sätt att se, utan även hur de förhåller sig till våldet runt om sig. Nickel Boys, på så sätt, utforskar subjektivitet, och makten i seendet, genom att skifta kamerans position för att återspegla karaktärernas inre världar och positionera åskådaren som en del av deras medvetande. Seende i relation till att framhäva rasistiska strukturer i samhället, är ett tema som även är påtagligt i serier och filmer såsom When They See Us (2019), Get Out (2019) och Blindspotting (2018), för att nämna några. För mig betonar det filmens vikt, inte bara som en plattform för att skapa empati, utan också som ett aktivistiskt verktyg.

När vi kommer ut ur salongen står Ross och Fray där och pratar med biobesökarna. Jag ställer mig bredvid en annan fotograf där Ross och en biobesökare står och pratar för att se om jag kan få ta en bild med min lilla polaroidkamera. De frågor jag haft till regissören försvinner ur min huvud, istället står jag där, lite awkward, och lyssnar på deras samtal. Jag riktar min kamera upp mot spegeln i taket och knäpper av, som om det vore det mest rimliga att göra. Till slut ber den andra fotografen om att få fotografera dem, och jag svansar efter. Ross säger i förbifarten att han gillar min kamera. Jag famlar med orden. Säger man ”tack”?, hinner jag tänka. Jag får min bild och rusar hem, lite upp i varv efter kvällens bravader. Eller är det den icke-sockerfria Coca Colan jag drack?

Väl hemma slår jag på nyheterna och ser ett inslag om att nya lagen om självständigt förverkande tagit kraft. Med andra ord innebär det att polisen kan beslagta egendom, utan någon brottsmisstanke, vilket får mig att tänka på filmen och Elwood som blev felaktigt arresterad för att ha misstänkts stjäla en bil. Jag ser mönster av de institutionella och rasistiska strukturer som Nickel Boys belyser, återspeglas i nyhetssändningen. Filmen är således inte bara en historisk berättelse, utan även en kraftfull påminnelse om de förtryckande system som vi kanske trott att vi har övervunnit. Det skrämmer mig hur vi går mot ett mer totalitärt samhälle, något som egentligen inte är ett krig mellan ordning och kriminalitet, utan om att befästa och stärka de maktförhållanden som krossar de mest utsatta.