En del av dig: En lika förutsägbar som slående skildring av sorg i tonåren
I fredags släppte Netflix ett sprillans nytt tonårsdrama som är kryddat med inte bara en utan två rafflande debuter. Sigge Eklund som klivit ur poddbåset för att regissera och Zara Larsson som lagt mikrofonen på laddning medan hon kastar sig in i skådisbranschen. Utöver dessa spännande tillskott på den svenska filmscenen medverkar även mer etablerade namn som Edvin Ryding, Alva Bratt och Felicia Maxime i denna vemodiga kompott av sorg, vänskap och övergivenhet.
Filmen inleds med ett peppande samtal mellan två systrar, ansikte mot ansikte i sängen, i mitten av ett tonårsstökigt rum. Storasystern Julia (Zara Larsson) är högljudd, självsäker och trivs som bäst i centrum, hon är drottningbiet i skolans populära klick och missar sällan en fest. Inte helt oväntat hamnar lillasystern Agnes (Felicia Maxime) i skuggan av sin stjärna till syster. Julia har vännerna, festerna, självförtroendet och speciellt pojkvännen (Edvin Ryding) som Agnes saknar och söker. Men Julias ösiga livsstil kommer inte utan hake. Det finns en tydlig turbulens kring Julias alkoholvanor och hennes mamma (Ida Engvoll) tillåter henne bara gå på kvällens fest med ett krav, att Agnes följer med i förhoppning om att kunna tygla situationen. Den kvällen förändras allt, Julia finns inte kvar mer och Agnes har inte längre en syster att gömma sig bakom.
Tidigt i filmen spelas Fucking Åmål på tv:n vilket måste medges modigt. Det visar tydligt visionen man har för filmens stämning. Det känns som att det finns ett avsiktligt budskap i en sån referens, ett försök att visa att de menar allvar, att de tar genren på allvar. Om inte annat så är det i alla fall vågat att påminna publiken om en av Sveriges mest älskade och klassiska tonårsfilmer genom tiderna – ribban är satt.
Tonårsdraman befinner sig i lite av en gråzon när det kommer till manusförfattande. Det är absolut inget problem för vuxna att skriva och skapa filmer ämnade för barn eller vuxna. Men när det gäller filmer som riktar sig till den stöddiga, dömande gruppen mellan tretton och nitton år, där trender, jargong och manér alltid är i ständig förändring, så är det lätt att det blir fel. Det finns en fin balansgång mellan “cringe” och charm och det är lätt hänt att vuxna manusförfattare trillar av på fel sida. I En del av dig har Michaela Hamilton skrivit ett manus som inte låtsas eller försöker vara mer än det är. Förtvivlan och ånger får ta sin rättmätiga plats och dialogen känns uppfriskande genuin. Filmens ton rungar samstämmigt i kläderna, känslan och fotot. Just tonen blir en bärande faktor till den annars förutsägbara berättelsen. Allt detta tillsammans med skådisarnas slentrianmässiga tonårssätt gör att cringerisken mer eller mindre elimineras och när Mister Cool spelas på filmens första fest blir konsekvenserna på stämningen inte alls så förödande som låtvalet annars hade varit.
Sorgehantering i film är inget ovanligt tema, vi har en viss benägenhet att desperat vända oss till film och musik för att kunna ta itu med och finna gemenskap i sorgens oönskade tillvaro. Det krävs därför mycket för att ett sånt porträtt ska flyga. Som i de flesta fall när det gäller ungdomar och förlust ligger stort fokus vid jakten på identitet och svar, vilket antagligen triggar igenkänningsfaktorn hos den önskade målgruppen rejält. Michaela Hamiltons manus är övertygande, och i kombination med Rydings och Maximes påtagligt bekväma kemi formas en ytterst berörande beskrivning av hur en tonåring kan hantera sorg. Det är svårt att beskriva sättet Agnes utnyttjas på i alla andras sorgeprocess, och hur ekande ensam hon tvingas bli i sin egen förlust på ett annat sätt än fullkomligt förkrossande.
Det finns ingen tvekan om att filmen kommer bli framgångsrik med Sveriges framtida skådiselit och Sigge Eklund i laget. Men lika lite tvekan råder det om att det är en gripande, välspelad och framförallt välskriven skildring av hur sorg kan se ut. Det är tonårshysteri och vilsenhet i en smärtsam förpackning. Och det är i de obekväma scenerna, scenerna man får tvinga sig själv att sitta igenom och hålla sig från att klicka på 10-sekunders-knappen, som det blir tydligt att Eklund träffat helt rätt.
