Civil War: En framtida klassiker

Det är mycket prat om att Civil War speglar det polariserade klimatet i USA under pågående valår. Timingen ger säkerligen filmen medvind marknadsföringsmässigt. Dock tror jag att den kommer att gå till historien som en klassisk anti-krigsfilm och förmodligen en av årets bästa filmer.

Valår i USA och Donald Trumps antidemokratiska retorik kastar en ridå över förväntningarna på Alex Garlands (Ex Machina, Annihilation) berättelse. I USA och Storbritannien har reaktionen på Civil War varit blandad. En kommentar jag råkade se på socialamedieplattformen Tumblr anklagade filmen för att vara politiskt blind. Den hånas för att vara en film om inbördeskrig som trots det inte adresserar vad kriget egentligen handlar om. Adrian Horton i The Guardian ekar dessa känslor när hon uttrycker att filmen fokuserar på ”The brutal images of war, but not the messy hearts or minds behind them”. Den ingången missar dock poängen.

Går man in i biografen i tron om att en klassisk politisk thriller väntar kommer man att bli besviken. Det är inte ett verk om USA. I grunden är det här en film om journalister i krigszoner, om vad som driver människor att skapa, och det kreativa arbetets börda. Ja, det är en film om krigets fasansfulla romantiserade verklighet; men också om paradoxen i att ”fånga” det. Det som fångas måste förmedlas, och det som förmedlas romantiseras. Likt all bra konst kan mycket läsas in i Civil War.

Lee (Kirsten Dunst), Joel (Wagner Moura), Sammy (Stephen McKinley Henderson), och Jessie (Cailee Spaeny) reser i sin pressbil genom krigshärjade nordöstra USA för att intervjua den auktoritära Presidenten (Nick Offerman). Berättelsens centrala relation är den mellan den erfarna krigsfotografen Lee och den unga nybörjaren Jessie som vill följa i hennes fotspår. På vägen upplever vi kriget på nära håll och på mikronivå. Det är inte en berättelse om stora trupprörelser och politiskt drama. I stället ser vi kriget så som en människa faktiskt upplever det, från stund till stund, skott till skott, människor emellan på ett begränsat utrymme. Vi befinner oss i filmvärldens motsvarighet till ”third person limited”. Att filmen inte zoomar ut och ger oss det förväntade makroperspektivet gör filmen unik, och oemotståndligt starkare.

”Det är en realistisk upplevelse. Jag blir illamående. Det är som att vara där med dem.”

Den här nära blicken är inte förvånande när man inser att det är produktions- och distributionsbolaget A24 som står bakom. Bland deras hits hittar vi bland annat Lady Bird (2017), Midsommar (2019), Moonlight (2016), och Garlands egna Ex Machina (2014). Gemensamt för dem alla är det närgångna perspektivet; stora teman behandlas med en stark fokuserad mellanmänsklig berättelse. Ex Machina är för mig en av 2010-talets starkaste produktioner. Då stod Garland för både regi och manus, och det gör han även nu men med en budget på rekordhöga 50 miljoner dollar. En film är dock inte bara dess regissör och produktionsbolag.

En av filmens absolut största styrkor ligger i ljuddesign och klippning. Oscarsbelönade Glenn Freemantle, som också jobbat med Garland på Ex Machina, står för ljud. Mer okänd är klipparen Jake Roberts vars kanske mest kända verk är den relativt obskyra Outlaw King (2018) och kultfilmen The Riot Club (2014). När vapen avfyras och fotograferna är i skottlinjen råder en storslagen spänning; inte den typiska actionfilmsspänningen, utan känslan av att faktiskt stå i en krigszon med dem. Gevären är högljudda, kulorna torra, överväldigande, och skoningslösa. Det är en realistisk upplevelse. Jag blir illamående. Det är som att vara där med dem. Återkommande från Garlands tidigare succéer är också kompositörerna Geoff Barrow och Ben Salisbury. För att vara ärlig låg mitt musikaliska fokus på de olika amerikanska låtarna som spelar här och var – oftast under extremt våldsamma scener. Det förhöjer scenerna genom att bryta förväntningarna samtidigt som det ger en roadtrip-vibe till vad som i praktiken är en roadtripfilm; en klassisk amerikansk genre.

Fotarbetet är också på topp. Ännu en gång tar Garland in någon från Ex Machina. I det här fallet Rob Hardy. Intrycket jag får är dock inte att det är Hardy rent stilistisk, vad som nu utmärker honom. I stället är det valet att filma på ett sätt som påminner om just fotojournalistik. Kompositionerna framstår som att man hittat ”den där bilden” som händer ”en av trettio gånger” som Lee säger; det sköna i det fasansfulla, ordningen i verklighetens kaos. Det är oklart för mig hur projiceringen i alla olika salonger kommer att se ut, men trots att Civil War inte är inspelad på en IMAX kamera så finns ett argument för att se den i just IMAX. För att förstärka det fotojournalistiska temat valde Hardy och Garland att spela in i ett 1.85:1 format, vilket är mycket närmare 3:2 formatet i traditionell 35mm film eller en helsensorkamera än det vanliga 2.35:1. IMAX 1:1.43 hade varit ett mer passande format, men det finns säkert en bra förklaring kopplad till biografers möjligheter att projicera korrekt (och snyggt – vill man nörda in sig mer i IMAX formatet kan man läsa min tidigare text om det). Dolby-salonger med skärmar som passar 1.85:1 bör också fungera om man vill ha hela bilden. Dock är det för mig oklart hur många av dessa som finns i Sverige.

Skådespelarna då, hur är det med dem? Att Kirsten Dunst är en barndomscrush för mig på grund av hennes roll som Mary Jane i Sam Raimis Spindelmannen-serie gör mig partisk. Som halv-brasilianare gör Wagner Moura min partiskhet ännu svårare då han är Brasiliens enda återkommande stora stjärna framför kameran i Hollywood. (Jag ljuger för effekt här såklart. Sorry Mia Goth, Rodrigo Santoro, och Kaya Scodelario et cetera.) Moura är kanske mest känd för sin roll som den colombianska mafioson Pablo Escobar i serien Narcos (2015–2017). Trots min partiskhet tycker jag ändå att alla levererar på högsta nivå. Speciellt Dunst och Cailee Spaeny, kanske mest känd just nu för sin roll i Sofia Copollas Priscilla (2023). Samspelet mellan Spaeny och Dunst är kärnan i hela berättelsen och de är så nyanserade att de bidrar till viljan att se om den, trots att de grafiska scenerna är så pass skärrande att man blir fysisk illamående. När jag säger att det är våldsamt menar jag det – till vardags jobbar jag med material som behandlar just folkmord, tortyr, avrättningar med mera. Jag om någon borde vara beredd. Ändå var det svårt; som det borde vara.

Har jag någon kritik är det att slutet kunde ha varit lite starkare. Utan att avslöja något är sättet som saker och ting avrundas lite för konstruerat för att passa in. Att säga mer är att ge bort för mycket. En liten ändring i var en viss detalj utspelar sig hade tillfört mycket till en stund som ska kröna hela berättelsen. Men det är mitt jobb att hitta något att klaga på. Som sagt är det här en film som kommer att gå till historien som en klassiker och som jag gärna ser om för att reflektera över, och läsa in nya perspektiv i.