Armand är en konstnärligt vacker, moralisk mardröm

Med raska steg anlände jag till biografen, förvånansvärt tidigt då jag gett mig själv onödigt mycket tid i ett försök att förebygga en panikattack som så ofta florerar vid fickparkering i Stockholms innerstad. Jackfickorna var fyllda med snacks som jag planerade att smuggla in och jag var så redo som man kan vara att sjunka ner i en smått nedbruten biofåtölj och inte röra mig ur fläcken på typ två timmar. Så visst blev det en överraskning när jag i entrén möttes av en kvinna som representerade Svensk bio och räckte mig ett glas med brödpinnar och ett glas bubbel (som jag avnjöt tills jag insåg att jag ju tog bilen – blev att spotta tillbaka lite smidigt i glaset medan hon kollade bort). Jag befann mig plötsligt i ett intimt mingel och ingen, inklusive jag själv, visste vad jag gjorde där. Den svenska premiärvisningen av filmen visade sig pågå i samma ögonblick och bredvid mig stod tydligen självaste regissören. Just när polletten trillade ner och jag insåg vem jag stod och stirrade på, blev han tvungen att gå in och hålla sitt tacktal till den publik av B-kändisar som sipprade ut i foajén när dörrarna öppnades. Jag fick tjuvkika lite innan det blev dags för mig att ta plats i en annan salong för att ta del av filmens första visning ämnad till oss dödliga. Med överraskningsminglet färskt i bakhuvudet satte filmen igång.

Armand utspelar sig i lokalerna på en gråbeige lågstadieskola i ett regnigt Norge. Det är lokaler som vi alla känner igen och tillbringat år av våra liv i, med skolfoton på dörrarna, teckningar i korridorerna och staplade stolar i alla vrår som tillåter. Två sexåriga pojkar, Armand och Jon, påstås ha hamnat i en konflikt och föräldrarna kallas hastigt in på krismöte. Allvarlighetsgraden av händelsen är okänd – eller förminskad i hopp om att sopa det under mattan. Samtalet eskalerar hastigt och osmidigt när en av pojkarna anklagas för att ha överskridit den andras gränser. Ord mot ord, mamma mot mamma och kampen om att bli trodda är desperat. Anklagelser kastas kors och tvärs och ny information introduceras som salt i sår. Tidigare relationer blottläggs i tumultet, och det står snabbt klart att konflikten handlar om mycket mer än bara sönerna. Armand är ett skruvat psykologiskt drama som från en sekund till den andra kastar en mellan förtjusning och förtvivlan.

Det är Halfdan Ullman Tøndels debutfilm som regissör, och det tåls väl att nämnas men inte fastna vid att han råkar vara barnbarn till kultfigurerna Ingmar Bergman och Liv Ullman. Inget pjåkigt släktträd direkt. I ett självsäkert försök utför Ullman Tøndel en symbolisk intim karaktärsstudie berättad i close-ups och mentala sammanbrott – inte helt olikt sin morfar. Men Ullman Tøndel banar med Armand sin egen väg och engagerar elegant publikens fördomar och förväntningar i sitt marionettspel. Genom att kalkylerat sätta våra sympatier och godtycklighet på prov lurar Ullman Tøndel in oss i ett oundvikligt avslöjande av våra egna fördomar. Han leker med tempo, bjuder på ett falskt lugn i filmens vackra färgskalor och tar till ett konstgrepp som inte tillåter hemligheter att avslöjas en minut för tidigt. Spänningen är bokstavligen talat olidlig. Varje gång man på något vis lyckas greppa filmen kastar Ullman Tøndel oss till vargarna igen. 

Det är en ynnest att se hur han vågar dra ut på scener, förbi gränsen av obekvämlighet och in i territorium där ingen egentligen vill befinna sig. Ingen förutom Renate Reinsve. För henne finns ingen bättre plats att få visa upp sin enorma bredd och talang. Vid ett tillfälle skrattar Reinsve konstant i typ fem minuter under en annars total tystnad. Och det är precis vad jag anser att en sån här film ska göra – det är ologiskt, fullständigt oväntat, och efter första tio sekunderna otroligt obehagligt. Reinsve lyckas tillsammans med resten av ensemblen växla subtilt över gränsen mellan komedi och drama. Jag drar mig lite från att kalla Armand en komedi, men det finns en distinkt seriös ton som på ett bisarrt sätt integrerar humor i de mest otippade stunderna. Thea Lambrechts Vaulen som gestaltar den nyexaminerade läraren, vars tallrik det här mardrömsscenariot hamnar på, hanterar den skräckblandade komiken på ett slående vis.

”Vad lägger de i den norska maten? Psykedeliska droger och enorma mängder kulturpengar?”

Sverige ligger inte nödvändigtvis på latsidan när det gäller filmproduktion, men det Norge sysslar med är i en helt annan liga. Norge har levererat udda, känslomässiga draman som tagit filmvärlden med storm gång på gång de senaste åren. Världens värsta människa (där Renate Reinsve återigen skiner på skärmen), Sick of Myself, och nu Armand. Vad lägger de i den norska maten? Psykedeliska droger och enorma mängder kulturpengar? Det handlar om konstnärliga filmer som lyckas nå och fascinera en bred och internationell publik. Och att filmen hyllades så mycket som den gjorde under filmfestivalen i Cannes samt att den dessutom utgör Norges Oscarskandidat är allt annat än oväntat. 

Filmens små detaljer är vad som verkligen imponerar på mig. Att man aldrig faktiskt får se Armand eller Jon, ett trasigt brandlarm som skapar en konstant, lågmäld och panikartad stämning, rekurrenta näsblodsanfall, och isolerande spöregn. Detaljerna är så välmanövrerade och genomtänkta att jag blir besviken när de ibland spårar ur och känns lite överdrivna. Dels finns det en uppenbar samhällskritisk riktning som inte riktigt utnyttjas till fullo – vilket jag förmodar är ett aktivt val, man har valt den surrealistiska och psykologiska vägen hellre än att utöva någon sorts politisk sensmoral. Ett val jag kan förstå, men det tråkiga blir att filmen då istället faller i kategorin definierad av klassiska teman som svartsjuka och lust. Det finns även en viss inkonsekvens i berättandet som resulterar i en stundtals ofokuserad ton. Nya delar av premissen påbörjas utan att leda någonstans. Både början och slutet är träffsäkert och fullständigt, det är i mitten som det blir rörigt. Jag misstänker att alla metaforer och lager av mening som man försökt proppa in blir mer överväldigande än tillförande och lämnar till slut fler frågor obesvarade än lösta.

”Vid flera tillfällen kommer jag på mig själv att missa vad som sägs när jag förtrollats av den artistiska färgskalan och kompositionen. Det är en tavla vi ser på skärmen.”

Ibland slås man av känslan att man råkat klampa in i ett klassrum där en amatörkurs i improvisation hålls under de stängda timmarna på en skola – fast på ett oväntat positivt sätt. Vid ett annat tillfälle utförs någon form av fridans som snabbt för tankarna till de tidigare trendande “skurkdanser” som gjorts i filmhistorien. Barry Keoghan under den nakna slutscenen i Saltburn och Joaquin Phoenix som svänger ner för trappan i Joker är bara två exempel som jag kommer att tänka på. I dessa och mer eller mindre alla andra scener i Armand är man tagen av musiken som komplementerar det visuella i en perfekt symbios som tillför ett emotionellt djup och förstärker hela filmupplevelsen. Den är fantastiskt vackert filmad. Filmfotot är i sig ett mästerverk som skapar skönhet i varje scen och gör det svårt att släppa blicken. Vid flera tillfällen kommer jag på mig själv att missa vad som sägs när jag förtrollats av den artistiska färgskalan och kompositionen. Det är en tavla vi ser på skärmen.

Halfdan Ullman Tøndel lyckas, trots vissa överambitiösa drag, skapa en i sin helhet kraftfull och minnesvärd film som direkt klassar in i Norges imponerande filmregister. Armand bjuder inte bara på en fängslande berättelse inramad i ett visuellt förtrollande paket, utan utmanar oss även aktivt som tittare. Under filmens 117 minuter slappnar man inte av en sekund, och när eftertexterna rullar är man lika förbryllad som när den först började – en filmupplevelse som väcker fler frågor än den ger svar, och som stannar kvar långt efter att bioduken slocknat.