Vad vi ser fram emot filmåret 2024
Har du lärt dig att skriva en fyra i slutet av vårt nya årtal ännu? Kanske dröjer sig trean fortfarande kvar i ditt muskelminne, men faktum är att det redan har hunnit gå arton dagar av 2024, och ett nytt år innebär även ett nytt filmår. Har du koll på vad som komma skall? Vi kan avslöja att det är allt ifrån påkostad sci-fi till nepalesiskt drama, och i denna artikel listar vi på KULTs filmredaktion vad vi ser mest fram emot med detta filmår.
La Bête
En sci-fi film om en nära framtid där AI kontrollerar människors liv samtidigt som Léa Seydoux (Blue is the Warmest Colour [2013], No Time to Die [2021], Midnight in Paris [2011]) reser tillbaka i tiden till 1910 och 2014. Så lyder i alla fall beskrivningen och trailern till Bertrand Bonellos nya film La Bête. Mer om handlingen vet vi ännu inte, vilket gör premissen ännu mer spännande. Ensembeln förstärks också av George MacKay (1917 [2019], Captain Fantastic [2016]) i biroll. Om det blir Sverigepremiär eller inte återstår att se.
Civil War
Det känns inte som att fyra år har gått sedan det var valår i USA sist, men här är vi. Passande (och inplanerat) nog kommer en A24-film av Alex Garland. Garland har tidigare regisserat både Ex Machina (2014) och Annihilation (2018). Handlingen kretsar kring ett gäng journalister som reser runt ett USA under ett inbördeskrig. Om dessa två faktorer inte räcker för att boka en biljett, har filmen också en imponerande ensemble med bland andra Kirsten Dunst, Wagner Moura, Stephen McKinley Henderson, Nick Offerman och Jesse Plemons. Förhoppningsvis lyckas filmen tillräckligt bra för att hjälpa oss bort från den värld där kärnvapenmakten och världshegemonen kollapsar.
Gladiator 2
Det här är nog snarare en film jag inte ser fram emot. Regissören Ridley Scott har verkligen valt att fokusera på kvantitet över kvalitet i livet, och även om jag respekterar hans personliga val betyder det inte att jag måste stå ut med allt han skapar. Napoleon (2023) var en katastrof och det är snarare regeln än undantaget med Scott. Av 53 titlar han har regisserat på IMDb är de flesta rankade under 7 stjärnor, med flera till och med mellan 5 och 6. Visst har han producerat klassiker så som Alien (1979), Blade Runner (1982), Gladiator (2000), och The Martian (2015), men till vilket pris? Och ja, jag inser att min poäng försvagas något av att kalla Gladiator för en klassiker, men även den, trots den fantastiska musiken från Hans Zimmer och skådespeleriet från Russel Crowe och Richard Harris, är en sorts historiepastisch utan det där extra som tar den till den högsta nivån. Kejsaren Commodus (Joaquin Phoenix) är ond, punkt slut. Den saknar nyans.
Kan Gladiator 2 göra bättre? Det tror jag knappast. Snarare känns det som att industrin mjölkar en tidigare succé (som så ofta är fallet nu) för att de med större säkerhet kan garantera sina vinster, oavsett kvalitet. För att göra saken värre har man valt att sätta David Scarpa på manuset; samma man som stod för Napoleon och den misslyckade The Day the Earth Stood Still (2008). Som romariket-fanboy och filmkritiker kommer jag med all sannolikhet att se den, men förhoppningarna är inte stora. Ibland är det roligt att se fram emot något man ogillar.
G. V. Rindborg
Slutet på remakes och uppföljare
I början av förra året konstaterade jag att jag skulle ha som nyårslöfte att se fler nya filmer, och det kan jag meddela att jag gjorde! Jag såg ungefär femtio filmer totalt som hade premiär i Sverige, inklusive filmer som visades på filmfestivalerna. Om ni frågar mig var årets bästa film 2023 Hirokazu Kore-edas Monster, så om ni har chans att gå och se den på bio—gör det! Nu är den stora frågan om jag kan toppa mig själv, och se ännu fler filmer i år? Det tänker jag definitivt satsa på i alla fall. Filmåret 2024 verkar vara ännu mer rikt med uppföljare och remakes, vilket ärligt talat känns tråkigt. Behöver vi verkligen en till Beetlejuice eller fler Marvel-filmer? Och vad ska vi med ännu en tappning av Nosferatu till? Jag hoppas att denna trend går i graven snart.
Mickey 17
I år är Oscarsbelönade koreanska auteuren Bong Joon-Ho aktuell med sci-fi thrillern Mickey 17, vilken är en adaption av Edward Ashtons roman Mickey7 från 2022. I rollerna ser vi Robert Pattinson, Naomi Ackie, Mark Ruffalo och Steve Yeun. Filmen handlar om en man (Pattinson) som ska kolonisera isplaneten Niflheim, men efter att han förmodas dö återskapas hans kropp tillsammans med hans minnen. Ja, det låter mycket likt Duncan Jones film Moon (2009), och någonstans känns det som varenda regissör strävar efter att skapa deras 2001: A Space Odyssey (1968). Vi har även sett Pattinson i ett rymdäventyr med regi av den franska regissören Claire Denis, så frågan är vad denna film kommer tillföra? Men med Bong Joon-Hos ständigt kritiska samhällskommentarer ser jag med spänning fram emot att se vad projektet har landat i.
Challengers
En annan film som kommer ha premiär under året är Luca Guadagninos sportdrama Challengers med Zendaya i spetsen, vilket, i stort sett, är varför jag vill se den. Filmen följer tre tennisspelare som i sin ungdom hade en trekant med varandra. Nu möts de igen för att tävla mot varandra i en turné, något som både väcker minnen och bjuder in till psykologiska spel. Det är inte teman som Guadagnino är ny inför, med andra ord. Ryktet går att det är en av årets sexigaste filmer, vilket är intressant för trots att Zendaya är en av de vackraste kvinnorna i hela världen och en fantastisk skådespelare, kan jag inte föreställa mig henne göra en erotiskt laddad scen på det sättet. Att temat är tennis gör det mindre intressant för mig, men jag är ändå intresserad av hur hennes skådespeleri utvecklas utanför Euphoria.
A Road to A Village och andra premiärer på Göteborgs filmfestival
Nu är även programmet släppt för Göteborgs filmfestival, och där har jag redan en hel del guldkorn. På plats i Göteborg kommer bland annat Ryûsuke Hamaguchis japanska drama Ondska finns inte, Todd Haynes May December och Nuri Bilge Ceylans About Dry Grass att gå—det skulle jag inte missa om jag skulle dit. Även The Zone of Interest som jag skrev om i slutet av året kommer att visas där, den rekommenderar jag starkt. Jag är inte helt säker på om jag kommer åka ner, men om jag gör det kommer det vara för att se den nepalesiska filmen A Road to A Village med regi av Nabin Subba som tidigare gjort Numafung (2001), vilken var den första filmen på språket limbu. Subbas nya film följer en sjuårig pojke och hans familjs liv på bergsslätterna i östra Nepal, och berör hur moderniseringen av landet påverkat ursprungsbefolkningen utanför städerna—i en kollision av det gamla och det nya. Jag intresserar mig starkt för nepalesisk film, och har även skrivit lite om det här. Om man inte kan åka till Göteborg är online-alternativet bra. Det är några titlar jag saknar, men i det stora hela är online-utbudet helt okej. Kanske blir det ett bra filmår i år ändå.
Zara Luna Hjelm
Dune: Part Two
“Har du sett nya Dune-trailern?” sa min kollega. Förvånad över att jag missat den svarade jag “nej” och utan att tveka satte jag min uppgift på paus och satte istället på trailern. Det blev ett högljutt “YES!” när jag i slutet av trailern, som jag vid det här laget satt fastklistrad vid, såg den stora sandmasken shai hulud få sin halvsekund i rampljuset.
Förra året skrev jag att Dune: Part Two var filmen jag såg mest fram emot 2023. Jag passade även på att skryta om att jag läste den 800 sidor långa boken, för att sedan upptäcka att den första filmen bara täckte de första 200 sidorna. Nåväl — premiären för Dune: Part Two sköts upp till i år, och jag kan därför än en gång påstå att jag är väldigt, väldigt taggad på uppföljaren till Denis Villeneuves alldeles spektakulära biofilm. Jag har inte blivit så mind-blown av en bioupplevelse sedan jag som liten och alldeles för lättimponerad pojke såg Sharkboy and Lavagirl i 3D.
The Book of Clarence
Flera har jämfört The Book of Clarence med The Life of Brian, just för att den till viss del är en komedi och utspelar sig i Jerusalem under den nytestamentliga perioden. Men av de delade reaktionerna och recensionerna är de flesta överens om att filmen inte är en parodi, och att den har något viktigt att säga.
Berättelsen handlar om Clarence (LaKeith Stanfield) som, likt en del (ö)kända evangelister i vår tid, utför fejkmirakler för att lura och utnyttja naiva människor på pengar. Men som med all typ av oärlighet finns det alltid konsekvenser.
The Book of Clarence är ytterligare ett perioddrama i nykomlingen Jeymes Samuels repertoar. Förra filmen han skapade var westernrullen The Harder They Fall, och även om den inte är bland de bästa westernfilmerna jag sett så var den underhållande och en fantastisk homage till western-genren. Dessutom var det tydligt att Samuels har en helt egen och unik stil, vilket är något jag ivrigt ser fram emot att se igen i The Book of Clarence.
Paul Dakwar
Passage
År 2019 blev jag förälskad i den svensk-georgiska filmen And Then We Danced. Därför ser jag med spänning fram emot att regissören Levan Akin äntligen är tillbaka, denna gång med filmen Passage. Filmen har varit på gång länge och häromdagen tillkännagavs det att den nu får premiär på Berlins filmfestival i februari.
Filmen handlar om den georgiska läraren Lia som reser till Istanbul för att leta efter sin sedan länge försvunna systerdotter. Passage ryktas vara en roadmovie och transrättigheter är ett av filmens centrala teman. Fotografen Lisabi Fridell, vars visuella stil tog mig med storm i And Then We Danced, står för filmfotot även denna gång.
Allt som inte hann ha svensk premiär 2023…
Ja, januari månad ser alltid likadan ut. Jag sörjer alla de filmer som jag såg fram emot under det föregående året, men som aldrig hann ta sig till Sverige. En del av dem kan man ha haft turen att se på någon filmfestival, men det är ju inte alltid man har möjlighet att närvara vid dem. Och ja, jag vet att det fungerar så här. Filmer är del av ett filmfestival-kretslopp och de är ute på turnéer, ibland världen över, och vid vilket tillfälle ett visst land får tillgång till filmen varierar. Men ibland inbillar jag mig att jag är sist på tur, och då känns det lite extra tråkigt.
I år är sorgen extra stor kring All of Us Strangers (ni kan läsa vår recension från Stockholm filmfestival här). Väntan har känts oändlig och jag avundas alla amerikaner som kunde gå och se den innan jul. Men snart har jag torkat min sista tår, för en och en dyker de efterlängtade filmerna äntligen upp på biografernas repertoarer även här i Sverige. Filmer jag ser fram emot 2024, som alltså egentligen, ur ett internationellt perspektiv, tillhör de gångna året, är bland annat tidigare nämnda All of Us Strangers, May December, La chimera och Poor Things (här finns vår recension av den från Stockholm filmfestival). Snart är det vår tur! Med alla dessa premiärer bakom hörnet tror jag att filmåret 2024 kommer att börja starkt, och min förhoppning är att det kommer fortsätta på den vägen.
Anna Norberg
