2008 ’Til Infinity – MySpace, skejtkultur och mellanförskap i coming-of-age-dramat Dìdi

Jag vet att jag använder mig av ordet ”nostalgi” väldigt mycket, men när jag säger att Sean Wangs semi-biografiska debutfilm Dìdi (弟弟) tar oss tillbaka, menar jag det verkligen. Året är 2008 i Fremont, Kalifornien, och det är en månad kvar tills fjortonåriga Chris Wang (Izaac Wang) börjar high school. Det är en sommar av förändringar, präglad av skejtkultur, AOL-konversationer och roliga amatörvideor på YouTube.

Redan i öppningsscenen kastas vi in i ett hektiskt bråk mellan Chris och hans äldre syster Vivian (Shirley Chen), varpå hans farmor börjar skälla ut deras mamma för att hon tillåter barnens beteende. Det är en kulturkrock som beskriver de olika förväntningarna barnen, och även mamman, ställs inför, med ena foten i taiwanesisk kultur och den andra i den amerikanska. Mellanförskapets splittrade tillstånd, som genomsyrar filmen, gör sig synlig bland annat genom Chris många namn: hans familj kallar honom ”Dìdi” (lillebror på mandarin) och hans barndomsvänner kallar honom ”Wang Wang”, men för sina nyfunna vänner är han bara ”Chris” för att dölja sin taiwanesiska sida.

Filmen har jämförts med Eighth Grade (2018), Mid90s (2018) och Stand By Me (1986), men den har även tydliga influenser från Edward Yangs mästerverk Yi Yi (1990), och den taiwanesiska nya filmvågen på 1980- och 1990-talet. Filmvågen gör sig påmind både genom Dìdis estetiska uttryck, sin vardagsrealism och sitt fokus på introspektion. Precis som Yi Yi utforskar filmen generationskonflikt med existentiella frågor kopplat till sociala och kulturella sammanhang. I takt med att Chris växer upp ser han tydligare konflikterna mellan sin farmor och mamma, präglade av pressen från det taiwanesiska communityt och viljan att hedra barnens pappa som återvänt till Taiwan för att jobba så att familjen kan bo kvar i USA. Centralt är på så sätt familjerelationen, särskilt mellan Chris och hans kärleksfulla mamma, något som också speglar hans egna konflikt och försoning med den kulturella dubbelheten.

Splittringen mellan jaget återges även online, där en stor del av Chris sociala liv sker. På plattformar som YouTube och AOL kallar han sig ”bigwang520” (520 är en förkortning på ”jag älskar dig” på mandarin). Sömlöst rör sig bilderna mellan det analoga och det digitala för att spegla dimensionerna av hans relationer, men också hans introspektion och självbild. Under de senaste åren har ett flertal filmer försökt inkorporera karaktärernas sociala liv online på film, men Dìdi är en av få som lyckas göra det snyggt.

Kameran fokuserar på Chris PC med Windows XP, där han chattar med vänner, googlar på hur man lär sig att kyssas och stalkar sin crush Madi (Mahaela Park) på MySpace. Hennes profilsida är dekorerad med rosa gif:s och Paramore-texter, och i bakgrunden spelas automatiskt Hellogoodbyes låt Touchdown Turnaround från 2006. ”Just det, den här låten”, hör jag folk utbrista i biosalongen. Auran väcker minnen som perfekt kapslar in indie/emo-stilen bland yngre tonåringar i slutet av 2000-talet, samt hur vi noga kurerade våra profilsidor back in the days. Självklart skaffar Chris en Paramore-t-shirt inför nästa gång de ses, och sätter Hellogoodbyes banger som ringsignal på sin ihopvikbara Motorola Krzr för att imponera på henne. Det är en oskyldig romans som framhäver pirret av att navigera i de första romantiska känslorna tillsammans med viljan att passa in. För, precis som Chris, har väl vi alla någon gång försökt att vända ut och in på våra egna identiteter för att framstå som någon vår crush kan gilla, eller?

När hans vänskapskrets börjar lösas upp, dras han närmre in i skejtkulturen. Han frågar de lite äldre skejtarna om han får filma, och de låter entusiastiska och ber om hans användarnamn på YouTube. Snabbt springer han hem och raderar sina gränslösa filmklipp, vilka effektfullt spelas upp på bioduken. Det är en scen som markerar en introspektiv övergång från att vara barn till att växa upp och platsa bland de äldre grabbarna.

Förutom att markeras av en rad digitala utvecklingar (såsom lanseringen av smarttelefoner och plattformar som strömningstjänster och sociala medier) blomstrade skejtkulturen fortfarande i slutet av 2000-talet, särskilt med realityserier på MTV som Jackass och Viva La Bam. Att skejta var inte bara en hobby, utan en livsstil med sitt egna mode, musik innefattande allt från punk-rock till hiphop, och en rebellisk attityd som präglades av 1970-talets punk. Regissören beskriver skejtandet som en viktig del i sitt liv, både i sitt identitetsskapande och i sin ingång till filmskapandet. Filmen är på så sätt personlig, och rör sig mellan fiktion och verklighet, där Chris utforskande av jaget gör honom till en karaktär lätt att känna igen sig i.

Precis som Chris, var jag också fjorton år 2008. Jag använde mig flitigt av dåtidens sociala medier, särskilt eftersom de flesta av mina vänner inte bodde i samma isolerade håla som mig. Tack vare plattformar som bland annat (och kanske främst) MSN var det möjligt både att behålla och träffa nya kontakter, i ett eget litet universum. Förutom LimeWire använde jag YouTube för att hitta film och musik, men särskilt för att titta på rap battle på Katmandus gator, vilket formade min dubbla identitet från att mestadels sett mitt hemland ur en försvenskad blick. 2000-talets internetkultur förenar många, särskilt oss millennials, på ett sätt som skapar en form av närhet och en känsla av att tillhöra. Wang leker med denna gemenskap och frågar sin publik, “minns ni det här?”

Dìdi för mina tankar till Avril Lavignes hitlåt Sk8er Boi, men trots att den lockar till nostalgi är filmen mer än så – mer än en tidsmaskin. För tillsammans med filmens känsla för detaljer – från den subtila identitetsångesten som återspeglas, till de popkulturella referenserna – finns det ett djup i filmen, vilket med ömhet skildrar tonårsångesten och mellanförskapet på ett tidlöst sätt och fångar en universell känsla av att växa upp, växa ur och växa till.