12 nedslag i skräckfilmshistorien
Vi befinner oss mitt i halloween- och allhelgonatider, vilket innebär högsäsong för skräckfilmer! Skräck har funnits med sedan filmens begynnelse. I över hundra år har vi alltså haft möjlighet att ta del av skräckfilm, och även om många element är desamma, har skräckfilmskonsten naturligtvis utvecklats under tidens gång. KULTs Zara Luna Hjelm guidar oss genom ett helt sekel av skräck och tipsar om sina favoriter!
Till de första spelfilmerna med skräcknarrativ räknas bland annat den tyska filmen Studenten från Prag (originaltitel: Der Student von Prauge, 1913) och den amerikanska filmatiseringen av Mary Shelleys Frankenstein (1910), men innan dess var den franska illusionisten Georges Miéliès och spanjoren Segundo de Chomón särskilt framträdande. De utvecklade inte bara filmskapandet som sådant, utan gav även liv till skräckfilmsgenren. Dessa män var inte de enda som utvecklade genren, den franska filmskaparen Alice Guy-Blanché främjade flera förgreningar inom skräckfilmen, såsom kroppskräck i Turn-of-the-Century Surgery (originaltitel: Chirurgie fin de sieclé, 1900) och socialpolitisk skräck i The Consequences of Feminism (originaltitel: Les Résultats du féminisme, 1906).
I och med mediets framväxt blev det allt vanligare med långfilmer mot 1920-talet, vilket gjorde det möjligt att gestalta mer komplexa narrativ och spänningsmoment. Under första halvan av decenniet var skräcknarrativ särskilt framträdande inom den tyska expressionismen med regissörer som F.W Murnau och Fritz Lang, vilka förkastade den filmiska realismens framgång och istället använde sig av visuella förvrängningar för att gestalta inre konflikter. Även den nordiska stumfilmen blomstrade under denna period, där filmskapare som bland annat Victor Sjöström, Mauritz Stiller och Carl Theodor Dreyer bidrog till en stark filmidentitet inkluderande minimalistisk estetik, samhällskritik och nordisk folktro kopplat till människans komplexa psyke.
Häxan (1922, Danmark/Sverige)
Benjamin Christensens dansk-svenska film Häxan framhäver en viktig utveckling av stumfilmseran och nordisk filmhistoria. Filmen bygger främst på Christensens egna studier i häxeri och antar dokumentär form blandat med dramatiserade sekvenser i gotisk stil och en gnutta humor. Verket utforskar häxprocessernas relation till mental ohälsa, religiös fundamentalism och hysteri i sju kapitel, vilka fokuserar på olika aspekter av hur häxor och magi har uppfattats i tiden, i synnerhet under medeltiden. Förutom att vara ett visuellt och dramaturgiskt mästerverk belyser filmen även patriarkala och religiösa strukturer i samhället, där kvinnors sexualitet var (och fortfarande är) ett föremål för misstänkliggörande och kontroll—något som gör Häxan till en av de viktigaste filmerna i skräckfilmens historia.
År 1927 markerade slutet på stumfilmens era, vilket gav skräckfilmsgenren en nytändning då ljudet öppnade upp för nya skräckupplevelser. Ett flertal nyinspelningar och nya filmatiseringar gjordes av klassiska litterära verk, såsom exempelvis Frankenstein, Dracula, och Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Utvecklingen kan ses i ljuset av film som ett eskapistiskt medium, men även som en reflektion av tidens politiska och sociala oro. Den mexikanska skräckfilmens framväxt under 1930-talet, med filmskapare som Ramón Peón och Fernando de Fuentes, markerade en viktig utveckling inom genren, där skräckelementen centrerade kring religion och folktro för att återspegla samhällets sociala och kulturella tillstånd.
Dos monjes (1934, Mexiko)
I det mexikanska melodramat Dos monjes (“två munkar” på spanska), regisserad av Juan Bustillo Oro (The Man Without A Face), utforskas den våldsamma konflikten mellan munkarna Javier och Juan som, efter en lång tid, återförenas. Filmen inleds med att Juan misstänks vara besatt av djävulen, vilket sätter en grundton av paranoia som genomtränger hela filmen. När munkarna möts igen blossar rivaliteten upp, och deras förflutna vävs samman genom återblickar som belyser deras inre konflikter. Det visar sig att munkarna varit kära i samma kvinna, något som ödelagt dåvarande vänskap ner i en spiral av svartsjuka och besatthet, vilket utmanat deras hängivenhet till klosterlivet. Den gotiska miljön skapar en klaustrofobisk känsla förstärkt med skugglek och drömlika sekvenser inspirerat av tysk expressionism. Trots avsaknaden av egentliga övernaturliga inslag kryper den under skinnet, där katolsk tro och rädslan för yttre bestraffning ständigt är närvarande i munkarnas inre kamp. Ett oväntat guldkorn!
Att intresset för skräckfilm sjönk var i stort sett en global utveckling i en tid mellan auktoritära regimer, krigens fasor och ekonomisk depression. Än idag ses 1940-talet som ett förlorat årtionde i skräckfilmens historia, men det finns ändå de som argumenterar för dess värde. Den indiska filmen genomgick stora förändringar under 1940-talet, inte minst på grund av den indiska självständighetsrörelsens inflytande (Indien blev självständigt från Storbritannien 1947), men också på grund av världsläget. Även om genrer om romantik, musikal och mytologi dominerade indisk film öppnades nu dörrarna för en bredare genrerepresentation, vilken inkluderade allt från nationalistiska teman och socialrealism till skräck.
Mahal (1949, Indien)
Skriven, regisserad och producerad av Kamal Amrohi markerar Mahal (vilket betyder “palats” på hindi) Bollywoods första skräckfilm, vilken följer den unge mannen Hari Shankar (Ashok Kumar) som ärver en hemsökt herrgård och flyttar in. Väl inflyttad börjar Shankar se övernaturliga fenomen, däribland en kvinna, Kamini (Madhubala), som hävdar att de varit älskare i ett tidigare liv. Hänförd av Kamini dras Shankar in i andevärlden, där gränserna mellan fantasi och verklighet successivt suddas ut. Genom sina vackra men dunkla bilder belyser filmen teman som kärlek, död och återfödelse, samt hur dessa frågor formar förståelser av ensamhet. Mahal är en skräckmusikal med poetiska inslag, vilken markerar en viktig del i skräckfilmsgenren.
Under 1950-talet fick skräckgenren en comeback, där förkroppsligandet av rädslor speglade traumat efter världskrigen, uppkomsten av det kalla kriget och tekniska innovationer i en snabbt föränderlig tillvaro. Det blev särskilt framträdande i de amerikanska skräckfilmerna och rädslan för ”den andre”. I USA växer även subgenren ”tonårsskräck” fram genom filmer som Daughter of Dr. Jekyll (1957) och I Was A Teenage Wolf (1957). Det gjordes återigen en hel del nyinspelningar, men även nya monster introducerades: Godzilla (1954) är en kaijufilm, där monstret personifierar atombomberna USA detonerade över Hiroshima och Nagasaki 1945. Således skildrar filmen den sorg och ständiga rädslan landet tvingades leva i efter attackerna.
Dementia (1955, USA)
Den experimentella skräckfilmen Dementia, regisserad, skriven och producerad av John Parker (hans enda film), följer en ung kvinnas mardrömmar, där hon möts av manliga figurer under en natt i Skid Row, Los Angeles. Inte mycket är känt om Parker, men enligt BFI ska idén ha vuxit fram ur en dröm hans sekreterare Adrienne Barett (som även spelar huvudkaraktären i filmen) hade. Filmen öppnar med att kvinnan vaknar upp ur en mardröm i ett förfallet hotell, varpå hon sedan hamnar i mystiska och osammanhängande situationer som suddar ut gränserna mellan fantasi och verklighet. Hemsökt av våld och förföljd av främmande män splittras hennes sinne, och hon tvingas konfrontera sitt traumatiska förflutna. Visuellt kombinerar filmen skräckelement med film noir och expressionism för att skildra hennes psyke, reflekterat i en dröm, där, endast genom bild och musik, Dementia illustrerar hur trauma kan manifesteras i sinnet. När den först skickades in för premiär 1953 förbjöds den av New York State Film Board på grund av filmens, enligt dem, representation av kvinnors våld. Dementia har sedan dess setts i ljuset av feministisk filmkritik, där den snarare porträtterar aspekter av det patriarkala våld som drabbar kvinnor. I relation till dåtidens monsterfilmer utforskar Dementia ytterligare en dimension av identitet och traumat efter andra världskriget.
Skräckgenren fortsatte att reflektera samhällsförändringarna, något som i synnerhet präglades av sociala och kulturella frågor, där även nyfikenhet på människans psyke växte. I slutet av 1950-talet började den nya vågen av japansk film (Nūberu bāgu) att växa fram, vilken nådde sin peak på 1960-talet. Genom experimentellt berättande utforskade den nya japanska vågen, med en stark samhällelig kritik, tabubelagda ämnen såsom sexualitet, mental ohälsa och våld, ibland i kombination med övernaturliga element, vilka berikade skräckfilmsgenren.
Kwaidan (1965, Japan)
Filmens titel, Kwaidan (kaidan), översätts till “spökhistoria” och är baserad på Lafcadio Hearns samling av japanska folksagor från 1904. Manuset är skrivet av Yoko Mizuki, en av landets mest framstående manusförfattare, i synnerhet under efterkrigstiden, vilken även präglade filmindustrin genom att lyfta kvinnorepresentationer i sina verk. Under Masaki Kobayashis regi (Harakiri, Samurai Rebellion) fokuserar berättelserna på människans komplexitet, där filmens skräckelement och poetiska berättarteknik skapar ett psykologiskt djup centrerat kring bland annat skuld och förlust. Filmantologin innefattar fyra olika spökhistorier: en samuraj hemsöks av sin före detta hustru; en man blir räddad av en osalig ande och står sedan i skuld till denna; en blind musiker spelar för de döda; en samuraj ser ett främmande ansikte i sin tekopp och börjar hemsökas av honom. Med sitt unika visuella uttryck skapar filmen en otäck atmosfär som berör det mänskliga mötet med det okända, där gränsen mellan levande och döda utforskas och väcker frågor om moral och ansvar. Förutom att vara bland de vackraste skräckfilmerna som någonsin har gjorts, tänjer även Kwaidan på skräckfilmens gränser, något som givit den en stark position inom genren.
Det var inte bara Japan som stod inför en ny våg av filmskapande, utan även den tjeckoslovakiska nya vågen blommade ut på 1960-talet. “Vågen” karaktäriserades av sin innovativa berättarteknik och starka samhällskritik, men lutade snarare mot surrealism, satir och psykologisk spänning.
The Cremator (1969, Tjeckoslovakien)
Juraj Herz politiska skräckkomedi The Cremator (originaltitel: Spalovač mrtvol, baserad på en novell av Ladislav Fuks), tar avstamp i Prag under 1930-talet. Filmen centrerar kring krematoriumchefen Karel Kopfringl (Rudolf Hrusínský) som, influerad av sin buddhistiska tro, ser döden som den enda sanna frigörelsen från människans lidande. När han rekryteras av nazister manipuleras hans idé av frigörelse i relation till godhet och renhet, vilket driver honom till moralisk kollaps som förvränger hans verklighetsuppfattning. Utöver att vara en stark politisk kommentar på nazismens framväxt belyser filmen hur hjärntvättning sker, och utforskar också den tjeckiska identiteten i en tid av politisk oro. Genom huvudkaraktärens inre kamp mellan det goda och det onda återspeglas de kulturella utmaningarna och sårbarheten som präglat Tjeckoslovakien. Det visuella språket är inget mindre än ett mästerverk, där bildernas kompositioner och surrealistiska inslag samverkar för att följa Kopfringls karaktärsutveckling, ofta genom långa och svepande sekvenser som skapar en hypnotiserande känsla. Med sin unika porträttering av psykologisk skräck och samhällskritik, bottnat i förhållandevis verkliga händelser, lämnar The Cremator ett obehag som gör den betydande i skräckfilmskanon.
Ur 1960-talets stundvis optimistiska filmskapande blommade skräckfilmen verkligen ut under 1970-talet med flera filmer som revolutionerade och populariserade genren, däribland titlar som Exorcisten (1973), The Texas Chain Saw Massacre (1974), Carrie (1976) och Halloween (1978). Skräcken dök djupare in i människans psyke och potential till grymhet, där subgenrer som ”slasherfilmen” och ”body horror” fick sina genomslag. Även den italienska subgenren ”giallo” växte fram under denna period, vilken kombinerade slasherelementen med psykologisk thriller, sexploitation och kriminalgenren. All italiensk skräckfilm under 1970-talet tillhörde dock inte giallogenren, men dominerande var utforskandet av människans inre genom brutala berättelser om våld och trauma (emellanåt med ockulta element), ofta i samband med kritik mot kontroll och makt, vilket kan ses som en spegling av landets nationella trauma.
Suspiria (1977, Italien)
Adapterad från Thomas De Quinceys essä Suspiria de Profundis (1845) följer Dario Argentos Suspiria (svensk titel: Flykten från helvetet, samskriven med Daria Nicolodi) den amerikanska balettdansösen Suzy Bannion (Jessica Harper) som reser till Freiburg, Västtyskland för att studera vid balettakademin. Filmen inleds med att Suzy anländer till skolan, där hon möter en skräckslagen student som i panik rusar ut ur byggnaden. Studenten jagas av ett okänt väsen och blir kort därefter brutalt mördad, vilket sätter tonen för hela berättelsen. När morden eskalerar börjar Suzy gräva i skolans historia, varpå hon finner en mörk hemlighet bakom akademins fina fasad som ifrågasätter teman som makthierarkier och identitet. Genom att blanda traditionell skräckfilmsestetik med surrealistiska drag, tillsammans med Goblins fantastiska musik, skapar Argento en makaber intensitet likt en färgsprakande feberdröm. Trots att filmen inte ses som en giallofilm märks det att den har influerats av genren, och Susperia har haft ett starkt inflytande inom skräckfilmsgenren, inte bara för dess otroliga bildspråk, utan även för hur den utforskar psykologisk skräck i relation till kroppens fysiska uttryck.
Med teknologiska framsteg, bland annat inom specialeffekter, kunde nya groteska dimensioner inom skräckgenren gestaltas. Det utvecklade både body horror-genren, med filmer som The Thing (1982), The Fly (1986) och Tetsuo (1989), och slashergenren, med exempelvis Friday the 13th (1980). Tack vare skräckfilmens genombrott under 1970-talet kunde nu skräckfilmen konsumeras på ett helt nytt och mångfacetterat sätt, vilket gav utrymme för både uppföljare och fler subgenrer att ta plats. Förutom att reflektera dess samtid med fyrtio år av kalla krigets hot och spänningar, fokuserade filmerna på frågor som mental ohälsa, identitet och familjedynamik. Följande teman kan återses i exempelvis The Shining (1980) och Poltergeist (1982), vilka kombinerar psykologisk skräck och övernaturliga fenomen med gestaltningar av samtiden.
Possession (1981, Frankrike/Tyskland/Polen)
Med regi av den polska filmskaparen Andrzej Żuławski skildrar Possession ett komplext och destruktivt uppbrott mellan det gifta paret Mark (Sam Neill) och Anna (Isabelle Adjani). Filmen utspelar sig i Västberlin och inleds med att Mark, som arbetar som spion, kommer hem och märker att hans fru beter sig annorlunda, varpå han ber om skilsmässa. När han undersöker hennes förändrade beteende dras han in i en surrealistisk värld som blandar psykologisk terror med övernaturliga element som en metafor för trauma och alienation. Annas psykiska tillstånd förkroppsligas i scener som visar hennes inre kamp och smärta efter uppbrottet, vilka förstärker filmens skräckelement. Ex-paret förgör varandra på alla möjliga tänkbara sätt, något som utforskar den emotionella processen av sorg, ilska och förlorad kärlek. Possession har sedan länge nått kultstatus, inte minst för Adjanis otroliga insats, men också för sina många lager, där uppbrottet även symboliserar relationen mellan västra och östra Berlin.
Precis som under 1980-talet präglades skräckfilmen under 1990-talet av innovation, genreexperiment och medvetenhet om publikens förväntningar, vilket formade genrens utveckling. Den postmoderna skräckfilmen blev allt mer populär. Genren började i större utsträckning driva med sin publik, exempelvis i Braindead (1992), något som markerade årtiondets förenande av humor och skräck. Även om slasherfilmen, tillsammans med tonårsskräcken, fick en comeback med Scream (1996), började den fokusera på att vara mer nervkittlande och psykologiskt stötande mot slutet av decenniet. Japansk skräckfilm fick ett uppsving under denna period, vilken kombinerade psykologiska, obehagliga och övernaturliga inslag. Filmerna cirkulerade ofta kring upplösandet av kärnfamiljen, med särskilt fokus på mödrar, japansk folktro och rädslor kring modern teknologi. Med filmer som Ringu (1998) och Ju-On (1999) användes andar och förbannelser som metaforer för undertryckta känslor och samtidens rädslor.
Cure (1997, Japan)
Kiyoshi Kurosawas Cure följer detektiven Kenichi Takabe (Koji Yakusho) i hans utredning av en rad brutala mord som hemsöker Tokyo, karaktäriserade av att mördaren skär ut bokstaven “X” på offrens nackar. Tillsammans med sin kollega Sakuma (Tsuyoshi Ujiki) tar Takabe fast den kufiska figuren och misstänkta mördaren, Mamiya (Matsato Hagiwara), som tycks lida av minnesförlust. Under utredningens gång börjar de ana att Mamiya hypnotiserar sina offer för att få dem att begå brotten åt honom, vilket ger en kuslig dimension av hans karaktär. Filmen belyser Takabes kamp att förstå Mamiyas involvering i brotten, men ju djupare han gräver, desto mer utmanas hans egna mentala stabilitet och självbild. Således angriper filmen teman som kontroll, identitet och det undermedvetna som ifrågasätter idén om den fria viljan. Med sin unika berättarstil, präglad av långsamma kamerarörelser och minimalistisk ljuddesign, rör sig Cure i gränslandet av kriminalare, psykologisk skräck och thriller tillsammans med subtila övernaturliga inslag. Således fångar filmen den existentiella ångesten som konfronterar betraktarens egen moral, på ett sätt som gör den, ja, till ett mästerverk.
Efter millennieskiftet fortsatte J-horror-genren att växa, något som ledde till nyinspelningar av ett flertal asiatiska skräckfilmer med amerikansk tappning. Även tonårsskräcken höll i sig, vilken tog upp teman som bland annat identitet och sexualitet, ofta utspelade i skolmiljöer, något som drog till sig en yngre publik (exempelvis i Jennifer’s Body, 2009). Det började också göras nyinspelningar på, vad som nu sågs som, klassiska skräckfilmer som Texas Chainsaw Massacre och Halloween, vilka skildrades med en ännu våldsammare ton.
American Psycho (2000, USA/Kanada)
Baserad på Bret Easton Ellis roman med samma namn, regisserad och skriven av Mary Harron (samskriven med Guinevere Turner), tar filmen avstamp i 1980-talets New York och aktiemäklaren Patrick Batemans (Christian Bale) dubbelliv som seriemördare. Bateman är besatt av att upprätthålla en fasad med materiella tillgångar och status, en besatthet som äter honom inifrån och skapar en inre tomhet. Genom denna tomhet, men även ilska, begår han en rad våldshandlingar som kan ses som en metafor för konsumtionssamhällets brutalitet. Det finns många likheter mellan American Psycho och den tidigare nämnda The Cremator, vilka båda, genom humor och skräck, gestaltar moraliskt förfall och psykopati. Trots sitt allvar är det en väldigt rolig film som för tankarna tillbaka till slashereran, men framför allt gör Bale sin livs roll. Dessutom ser han ju så otroligt bra ut också!
Med den nya koreanska skräckfilmsvågen, vilken inkluderar regissörer som Park Chan-wook, Bong Joon-ho och Kim Jee-woon, etablerade sydkoreansk film en ny, internationell publik i början på 2000-talet. Den nya vågen markerades av ett skiftande fokus från gotisk skräck till vardagsmiljöer, där centrala teman berörde komplexiteten i familjedynamik, historiska trauman och social ojämlikhet.
Oldboy (2003, Sydkorea)
Löst baserad på Garon Tsuchiyas och Nobuaki Minegishis manga med samma namn tar Park Chan-wooks adaption av Oldboy avstamp i Seoul 1988 till tidigt 2000-tal. Filmen handlar om Oh Dae-su (Choi Min-sik) som blir kidnappad och inlåst i, vad som ser ut som, ett hotellrum, utan att veta av vem eller varför. Den enda kontakt han får med verkligheten är en tv-apparat, där han får reda på att hans fru dött och att hans dotter har försvunnit. När han väl släpps drivs han av hämnd, men han har fortfarande inte fått reda på varför han kidnappades eller av vem. Han träffar en kvinna, Mi-do (Kang Hye-jung), som hjälper honom i sitt sökande och de inleder en komplex relation. Oldboy utforskar hämndens lustar, men även moral och rättvisa, där han snart tvingas möta konsekvenserna av sitt grymma förflutna. Dessutom speglar filmen Sydkoreas historia, inklusive den japanska ockupationen, inbördeskrig och uppdelning av landet, där Dae-sus lidande blir en symbol för det kollektiva traumat som fortfarande påverkar landet. Genom att väva samman individuella och nationella trauman, och med litterära influenser från både Franz Kafka och Sofokles, skildrar denna film (som är den enda på listan som egentligen inte är en skräckfilm) en ultimat terror som skapat ett obehag som har stannat kvar hos mig i över tio år nu.
Som ett eko från 1970-talet uppstod i början av 2010-talet en våg av skräckfilmer med psykedeliska inslag, vilka kombinerade övernaturliga och religiösa skräckelement (Get Out, 2019). Genren öppnade upp för nya former av filmskapande med visuella experiment, som intensiva färgpaletter och okonventionella kameravinklar för att beskriva skräck i relation till förtryck, trauma och sorg (Midsommar, 2019; Climax, 2018). Under detta årtionde blev skräckfilmen ännu mer mångsidig, där både sociala och existentiella frågor gjorde genren lockande för en bredare publik.
Helter Skelter (2012, Japan)
Nu när The Substance är aktuell vill jag lyfta, ja, troligen en av mina favoritfilmer genom tiderna, Helter Skelter (originaltitel: Herutâ sukerutâ). Adapterad från Kyoko Okazakis manga med samma namn följer filmen supermodellen Lilico Hirukoma (Erika Sawajiri) som genomgått ett flertal kosmetiska ingrepp för att nå idealet av perfektion. Allteftersom hennes kropp bryts ner och hennes sinne kollapsar, rasar hennes liv och hon börjar ifrågasätta sin egen identitet och sitt värde. Med regi av Mika Ninagawa berör filmen centrala motiv som kändisskap, skönhetsideal och sexualitet i relation till samhällets patriarkala och nyliberala strukturer. Trots de obehagliga scenerna är bilderna i filmen fortfarande enastående och förföriska, vilket framhäver en perfekt yta för att dölja det inre. Denna kontrast skapar ytterligare ett lager av samhällskritik kring hur pressen kvinnor utsätts för skapar självförakt och alienation. Förutom The Substance kan filmen liknas med juveler som Perfect Blue (1997), Black Swan (2010) och The Neon Demon (2016), vilka samtliga utforskar femininitet och kropp genom psykologisk skräck, body horror och inslag av surrealism. Inte minst för det tankarna tillbaka till både Harpers, Adjanis och Barretts karaktärer i tidigare nämnda filmer, men även Guy-Blanchés tidiga filmer om feminism och tidiga exempel på body horror. Ninagawas film framför ett starkt budskap som, likt Oldboy, pekar på både ett individuellt och kollektivt trauma som på olika sätt förenar kvinnors liv.
Framtidens skräck
Att filmen är en illusion och manipulation av känslor kan härledas till dess rötter med filmskapare som Miéliès och Chomón, där skräckfilmen tillåter oss att utforska det svåra och förbjudna. Genom tiden har skräckfilmen bevisligen också givit oss en plattform för att, som i en spegel, möta våra samtida rädslor, normer och skiften som ett medium för förändring.
Nu, när vi snart är inne på det femte året av 2020-talet, har vi redan hunnit gå igenom en pandemi, en pågående klimatkris, geopolitiska spänningar och konflikter tillsammans med en digital transformation som skett i rasande takt. Allt samtidigt som vi har kämpat för social och politisk rättvisa. Utöver att det har gjorts en hel del nyfilmatiseringar och uppföljare på klassiker, har vi sett filmer som bland annat återspeglat krigstrauma (His House, 2020), influencerkulturen (Influencer, 2022), apokalyps (The Sadness, 2021), effekter av marginalisering (Bramayugam, 2024; Candyman 2021; Titane 2021) och oron inför den teknologiska utvecklingen (M3gan, 2022). Dominerat av psykologisk skräck kryper genren allt närmare verkligheten för att konfrontera kulturella och sociala strukturer, där gränserna mellan genrer suddas ut. I framtiden kommer vi nog få se en bredare representation av skräcknarrativ som spänner sig mellan länder och kulturer, vilket ger utrymme för fler perspektiv på samtida händelser. Således kommer skräckgenren fortsätta att utmana vårt sätt att se och möta våra rädslor.
