Challengers är nästintill en fullträff

Svett, tennis och triangeldrama är tre ord som beskriver Luca Guadagninos senaste film Challengers. Jag må vara lite sen på bollen (ba dum tss) men häromdagen hade jag äntligen möjligheten att se den. Jag skriver “äntligen” då Challengers är en film som jag har sett fram emot under en lång tid. Jag råkar nämligen tycka mycket om både Guadagnino och, passande nog, tennis. Frågan är då om den levde upp till förväntningarna?

Challengers inleds med närbilder på de tre huvudpersonerna – Tashi (Zendaya), Patrick (Josh O’Connor) och Art (Mike Faist). Patrick står på ena planhalvan av en tennisbana, iklädd en outfit som ser helt slumpmässig ut. På andra sidan står Art i sponsrade och matchande Uniqlo-kläder. Det är tydligt att deras tenniskarriärer har resulterat i helt olika nivåer av framgång. Art är ett affischnamn och en stor stjärna inom sporten, om än i en svacka just nu. Patrick är en avdankad spelare som aldrig lyckats få fart på sin karriär. Tashi, som tvingats lägga sitt racket på hyllan efter en skada, sitter i mitten av åskådarläktaren och tittar på dem båda bakom dyra solglasögon. Art och Patrick möts i finalen i en så kallad challenger-turnering, och matchen, som vi nu och då återkommer till genom hela filmen, ska precis börja. 0-0 i set. Vad som helst kan hända.

Challengers berättas i icke-kronologisk ordning genom tillbakablickar utsträckta över tretton år. Patrick och Art är uppvuxna tillsammans och spelar tennis både mot och med varandra. Under en juniorupplaga av US Open stöter de på tennislöftet Tashi. De blir direkt tagna av hennes skönhet och talang och omedelbart inleds en kamp om hennes uppmärksamhet. “I don’t want to be a homewrecker” konstaterar hon, men föga förvånande är det precis det hon blir. Sedan följer ett nästan ett och ett halvt decennium av krossade tennisdrömmar, hjärtan och egon. Vi lär oss ständigt mer om de tre karaktärernas komplexa relation till varandra, vilket ökar spänningen i den avgörande challenger-matchen varje gång filmen klipper tillbaka till nutid.   

Tillsammans med manusförfattaren Justin Kuritzkes och filmfotografen Sayombhu Mukdeeprom är Guadagnino tillbaka med besked. Han slog igenom stort år 2017 med Call Me by Your Name, men sedan dess är det inte riktigt någon av hans produktioner som har kommit i närheten av den stora framgången 2017. Challengers når inte heller upp till samma nivå som Call Me by Your Name, men den är där och nosar. 

Fotot håller hela tiden mitt intresse uppe. Det är en freeze frame hit och en oväntad närbild dit, och inte minst tennismatcherna filmas på ett kreativt sätt. Flera gånger är jag på väg att ducka för bollen som till synes flyger ut ur bioduken. Challengers är snygg att titta på. Och på tal om snygg känns det nästan som ett tjänstefel att skriva en recension om den utan att nämna den sexuella spänningen som Guadagnino och Kuritzkes lyckas frammana, trots att filmen inte innehåller någon explicit sexscen. Maktspel och dominans finns i filmens dna, och, för att citera Josh O’Connor: “The tennis is the sex scene. That’s their intimacy.”

Guadagnino lyckas dessutom dra fram det bästa ur sina skådespelare. Zendaya spelar sin kyliga, karriärfokuserade och självständiga roll på ett övertygande sätt. Hennes råa “Come on!” ekar fortfarande i mitt huvud. Kärleken som Tashi känner till sporten överstiger allt annat, även människorna runt omkring henne, och jag blir flera gånger nervös av hennes känslokalla och tuffa jargong. Patrick, spelad av den gulliga britten Josh O’Connor som på sin fritid tittar på Ratatouille på repeat, har en amerikansk självsäkerhet och en kaxig och manipulativ framtoning, men trots osympatiska karaktärsdrag tycker jag ändå synd om honom och känner med honom. Mike Faist är jag inte bekant med sedan tidigare, men hans porträttering av den mer försiktiga Art gör att jag direkt vill ge karaktären en kram. 

Challengers är ett triangeldrama i dess sanna bemärkelse. Ofta liknar sådana berättelser bara ett V, alltså att två personer båda är intresserade av den tredje personen. Men här finns en dragningskraft mellan dem alla tre. Det uppenbara är att Art och Patrick tävlar om Tashi, men om vi tillåter oss att läsa mellan raderna finns det även något mellan Art och Patrick. Den redan kända “three-way kiss”-scenen är en tydlig indikation på att det finns något under ytan i deras relation – som fortsätter att byggas upp hela filmen igenom. Dynamiken mellan Tashi, Patrick och Art är beroendeframkallande för dem, trots att den bryter ner dem minst lika mycket som den pushar dem framåt. 

Filmens intensitet fastslås direkt till tonerna av Trent Reznors och Atticus Ross fantastiska soundtrack. De har tidigare samarbetat med Guadagnino på Bones and All (2022) och även medverkat på filmer såsom Mank (2020), Bird Box (2018) och The Social Network (2010). Musiken bryter av och drar uppmärksamhet till sig, den blir nästan som en fjärde huvudkaraktär. Tack vare musiken vill jag påstå att även den sportointresserade kommer att tycka att dessa fiktiva tennismatcher är svåra att slita sig ifrån.

Med det sagt vill jag poängtera att Challengers är en tennistung film, och för den tennisointresserade kan det vara så att den sjunker i betyg. I upplösningen av den intensiva challenger-matchen sitter jag på helspänn, framåtlutad i min biostol. Gick den ut? Oj, undra hur stark hans andraserve är. Underläge 15-40, nu blir det tufft. Men för den oinvigda tror jag att mycket av spänningen tyvärr går förlorad, eller åtminstone den bonusspänning som jag upplever. Det är ju inte speciellt kul att i efterhand inse att något var ett avgörande ögonblick. Tennisscenerna är alltså möjligen lite väl tekniska, även om jag verkligen uppskattar dem. På tal om tillkortakommanden är filmen något upprepande i sitt berättande och aningen ojämn då den stundvis är lite långsam. Jag är fängslad emellanåt, men inte hela tiden. Dessutom är det, tyvärr, lite svårt att köpa Josh O’Connor som tonåring (något han själv skrattande har konstaterat).

Jag har sett många tennismatcher i mina dagar, och den som utspelar sig på bioduken framför mig i Challengers lyckas med bedriften att vara en av de mest nervkittlande någonsin. Det är naturligtvis inte samma typ av spänning som att titta på Rafael Nadal mot Roger Federer. Tennisen i Challengers fall fungerar som en katalysator för maktspelet mellan de tre huvudkaraktärerna. De har så mycket att både förlora och vinna, och om det inte varit tydligt genom hela filmen så skrivs det med tuschpenna i deras pannor under slutmatchen, att tennis symboliserar mycket mer än bara sport. I Challengers är Guadagnino tillbaka i sitt rätta element, och jag ser redan fram emot hans nästa film.