Gladiator II: Samma saga, samma arena
Ridley Scotts Gladiator är ett episkt drama om hämnd, ära och kärlek som fortfarande ekar genom filmhistorien. KULTs Gabriel V. Rindborg ger sin syn på filmen som satte standarden för moderna historiska epos.
En meme har länge hävdat att män tänker på romarriket dagligen. Skämtet bland mina vänner är att jag inte bara tänker på romarrike – utan att jag är anledningen till att andra män också gör det. För mig har senrepublikens dramatiska berättelser och estetik en evigt förförisk kraft. Det kanske inte är så konstigt, med tanke på att mycket i våra västerländska statsskick och levnadssätt har varit ett försök att återskapa idealbilden av Rom. Likt sin föregångare utspelar sig Gladiator II i en alternativhistorisk version av Rom under kejsardömet. Originalfilmen, som kom ut år 2000, ses som en klassiker trots sina brister. Filmen var varken historiskt korrekt eller i närheten av att klara Bechdel-testet med sin enda kvinna, Lucilla (Connie Nielsen). Ändå var det en stark berättelse om Generalen Maximus (Russell Crowe) fall och hans väg till hämnd på gladiatorarenan – en berättelse som förgylldes av Hans Zimmers episka tonsättning. Det borde ha slutat där.
Uppföljaren är nämligen sällan lika bra som originalet, speciellt när den inte vågar göra något eget. Gladiator II är förutsägbar, likt andra Hollywood-uppföljare de senaste åren. I stället för en galen, tvådimensionellt ond kejsare (Commodus, spelad av Joaquin Phoenix) får vi här två: Geta (Joseph Quinn) och Caracalla (Fred Hechinger). En stoisk Hanno (Paul Mescal) förlorar allt, blir förslavad, blir till gladiator, och tar till slut sin hämnd hämnd mot det korrupta styret under kejsarna. Det visar sig att han egentligen heter Lucius och är – trumvirvel – son till Maximus och Lucilla.
”Uppföljaren är nämligen sällan lika bra som originalet, speciellt när den inte vågar göra något eget”
ChatGPT hade knappast kunnat skapa en mer derivativ och förutsägbar handling. Mina förväntningar var förvisso inte höga, som jag skrev om i början på året, speciellt med David Scarpa på manuset. Han är ansvarig för de katastrofala manusen till Ridleys Napoleon (2023) och The Day the Earth Stood Still (2008). Även om Gladiator II inte var skrattretande dålig, var det utan tvekan manuset som brast. Förutom att handlingen är förutsägbar, slungas vi också fram alldeles för snabbt genom det som jag skulle anse är första akten – Lucius liv innan han förlorar det han älskar. Vi ser honom med sin fru i vad måste vara bara någon minut innan hon dör och den Nubidiska staden han har slagit rot i blir intagen av Acacius (Pedro Pascal) och hans här. Den emotionella tyngden verkar till en början finnas just här, när han ser sin fru ledas av Charon över floden Styx till efterlivet.
Han nämner sin fru flera gånger genom filmen, men hans kärlek och liv innan tragedin förblir väldigt abstrakta för publiken. Hela fru-tråden verkar försvinna halvvägs, när kopplingen till hans döde far Maximus och hans mor Lucilla blir central. Det är oklart vad Lucius egentligen känner. När han håller tal pratar han om att ”där döden är, finns inte vi, och där vi är finns inte döden”; men vad betyder det egentligen? Jämför det med Maximus tal om att ”det vi gör i livet ekar i evigheten”. Maximus omfamnar döden och gör det som är rätt utan rädsla, i tron om att han kommer att möta hans döda familj i efterlivet (i första filmen är Lucius inte hans barn och han är därmed en lojal och älskande förebild). Lucius verkar däremot slåss för en idé han inte själv kan sätta ord på, och yttra därmed en rad klyschor. Kanske en medveten kommentar om historiens gång och den politiska utvecklingen i ett autokratiskt styre? Jag tror dock snarare att Scarpa skrev klyschorna för att de låter coola på ett ytligt plan. Det känslomässigt svaga slutet lider av exakt samma problem.
Det finns ett antal positiva aspekter som ändå förtjänar att lyftas. Mescal, Pascal, och Denzel Washington var fantastiska, trots de utläggande repliker de ibland påtvingats. John Mathiesons ansvar för bildsättningen märks, då filmerna delar samma stil som orginalet. Musikaliskt är det inte en nyskapande mix av Hans Zimmer som det kanske borde vara, men Harry Gregson-Williams lyckas ändå ta Zimmers musik och lägga till lite nyare inslag utan att kännas som att hela tonsättningen är en direkt kopia. Och ärligt talat, ibland är det faktiskt lite rörande – kanske för att det är den idealiserade bilden av Rom som är tillbaka på storskärmen, kanske för att jag har lätt till känslor och tänker på döden alldeles för mycket, men lite sorg vill välla fram ibland.
Det finns mycket att säga om värdet av historisk korrekthet och om Gladiator får ett frikort eftersom den själv ekar klassiska berättelser från den epoken. Det går också att gå in djupare i detalj på alla filmens tillkortakommanden, men någonstans måste gränsen dras. Att klaga på att den är repetitiv och sedan ge den en fyra av fem som Bradshaw på The Guardian gör skulle jag aldrig göra. Det är långt ifrån en film som aktivt borde upplevas för dess berättelse. Det är snarare filmen som man sätter på i bakgrunden 8 timmar in över Atlanten medan planet skakar och alla låtsas sova. En lätt distraktion. Lite episk musik och lite action. Gladiator II är en lättsam flykt till ett idealiserat Rom, men för den som söker mer realism och djup på alla plan är DOMINA ett långt bättre val.
