Stockholms filmfestival:
Poor Things

I samband med invigningen av Stockholms filmfestival hade den grekiske regissören Yorgos Lanthimos fantasy-komedi Poor Things nordisk premiär. Lanthimos är tidigare känd för filmer som Dogtooth (2009), The Lobster (2015) och The Favourite (2018) med flera, vilka samtliga följer bisarra och dystopiska narrativ i olika former som utmanar konventionella normer, med en förkärlek för det mänskliga psyket. Hans filmer centreras ofta kring en alienerad huvudperson som saknar emotionell intelligens och samhällelig medvetenhet, samtidigt som de försöker bilda relationer med andra; Poor Things är inget undantag, men känns ändå helt unik.  

Filmen, baserad på Alasdair Grays bildungsroman från 1992 med samma namn, tar avstamp i 1800-talets Europa och sammanflätar historisk fiktion och gotisk sci-fi. Den handlar om en ung viktoriansk kvinnan (Emma Stone) som omhändertas efter att ha begått självmord av den okonventionelle vetenskapsmannen Dr. Godwin Baxter (Willem Dafoe). Återupplivad av Godwin, eller God som hon kallar honom, får kvinnan ett nytt namn och ett nytt liv som Bella Baxter. Inledningsvis har hon ett barns naivitet och lever isolerat under hans beskydd i deras okonventionella hem full av experiment i resultat av hans forskning. I och med att Bella växer anställer Godwin sin student Max MacCandles (Ramy Youssef) i syfte att bevaka hennes utveckling. Successivt börjar hon tänja på gränserna, varpå hon i sin hunger efter världslighet och sexuell frigörelse så småningom rymmer med den sliskiga och arroganta advokaten Duncan Wedderburn (Mark Ruffalo) på en resa genom Europa, eller snarare den abstrakta idén av 1880-talets Europa. 

Efter premiären småpratade jag med flera besökare för att höra deras tankar om filmen. Vissa såg den som en feministisk odyssé, medan andra försökte finna mening i filmen surrealistiska symbolik. Denna variation i tolkning visar på hur mångfasetterad filmen är. En annan liknelse jag hörde var att filmen påminde om August Strindbergs expressionistiska drama Ett drömspel(1901), vilket jag fann särskilt intressant med tanke på filmens underliggande tema av Guds relation till människan och vice versa. Med sina gotiska och romantiska element fördes mina tankar till Mary Shelleys berättelse om Frankenstein(1818), då Godwin precis som Victor Frankenstein, skapar en ny människa. Intressant är också att Shelley är dotter till filosofen William Godwin, fadern till den moderna anarkismen, och den feministiska pionjären Mary Wollenstonecraft. Jag tycker mig kunna se både de berättelsens anarkistiska tendenser och hur feministiska vågen som kom Wollenstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter, vilket fokuserade på (borgar)kvinnors grundläggande rättigheter från att ses som infantila till att värderas med samma intellektuella förmåga som män. 

Tematiskt och estetiskt drar filmen paralleller till den tyska expressionismen, där känslorna inre känslorna betonas snarare än att replikera verkligheten. Utstyrslarna är minst sagt slående med sina teatraliska klädnader i viktoriansk stil blandat med en gnutta steampunk. Starkast är skådespelarnas insats, jag menar, Dafoe har aldrig gjort mig besviken, och Stone gör sitt absolut bästa framträdande hittills. En feministisk odyssé eller surrealistisk komedi? Ja, oavsett hur man väljer att se den så tycker jag att det är Lanthimos starkaste film hittills, och jag kommer nog faktiskt se den en tredje gång om jag får chansen.