Ett avslut på en lång karriär eller början på en ny era – Hayao Miyazakis liv och filmskapande
Genom åren har den japanske mästerregissören Hayao Miyazakis filmkonst skapat magiska och nyckfulla världar både barn och vuxna kunnat frodas i, och den har inspirerat stora filmskapare världen över. Efter premiären av Det blåser upp en vind för tio år sedan meddelade den 82-åriga animatören att han skulle lägga filmkarriären på hyllan, men nu träder han återigen fram i rampljuset med den bioaktuella semi-biografiska filmen Pojken och hägern. Med anledning av denna historiska händelse, det vill säga Miyzakis återkomst, dyker jag i följande artikel ner i Miyazakis liv och säregna filmskapande.
Miyazaki föddes i Tokyo den 5 januari 1941 – en tid präglad av förödande militära kampanjer som lämnade folket hungriga, varpå Japan, som bekant, ockuperades av USA vid andra världskrigets slut. Han växte upp med sin far, mor och fyra bröder i en förhållandevis välbärgad familj då fadern, Katsuji Miyazaki, arbetade som direktör för det familjeägda företaget Miyazaki Airplane. Faderns yrke kom att forma den framtida filmskaparens entusiasm för flygplan som återfinns i ett flertal av hans verk, exempelvis i Porco Rosso (1992)och Det blåser upp en vind (2013).
År 1944 evakuerades familjen till Utsunomiya för att fly de amerikanska attackerna, men tvingades fly igen då staden bombades året därpå. Miyazakis upplevelser har spekulerats ligga till grund för hans pacifistiska åsikter som kommer till uttryck i hans konstnärskap, i synnerhet i den postapokalyptiska fantasyfilmen Nausicaä från Vindarnas dal (1984), vilken inledningsvis är adapterad från Miyazakis manga med samma namn. Filmen är löst baserad på äldre versioner av Homeros Odyssén och centrerar kring hjältinnan tillika prinsessan Nausicaä som kämpar för att förhindra två krigförande nationer från att förinta varandra och deras redan döende planet.
Förutom hans pacifistiska åsikter kommer teman om miljöförstöring och antikrig fram i filmen, vilket bland annat har diskuterats i en publikation författad av de japanska sociologerna Koza Mayumi, Barry Solomin och Jason Chang. I artikeln kopplar de Miyazakis stringens att framhäva sin konst med shinto-religions panteistiska trossystem till filmerna som ett medium för att utforska budskap kring ekologi och konsumtion.
När han var ungefär sex år gammal insjuknade hans mor, Dola Miyazaki, i tuberkulos, och även om hon kom att leva i många år efter hon fått diagnosen skapade detta en oro hos den unge Miyazaki, vilket speglas i bland annat Min granne Totoro (1988). I en artikel beskriver Swapnil Dhruv Bose Miyazakis beundran för sin moder, både i egenskap av att vara en stark kvinna som bekämpade sin sjukdom, men också för hennes ständiga ifrågasättande av tidens konservativa samhällsnormer. Det framträder i hans filmskapande, där han i citatet nedan beskriver sin hållning till sina hjältinnor:
“Many of my movies have strong female leads — brave, self-sufficient girls that don’t think twice about fighting for what they believe with all their heart. They’ll need a friend, or a supporter, but never a savior. Any woman is just as capable of being a hero as any man”.
Miyazaki var redan vid ung ålder intresserad av att teckna, och var mycket influerad av serietecknaren Osamu Tezuka som ibland refereras till som “Japans svar på Walt Disney”. Vid sidan av sina studier i statsvetenskap och ekonomi fortsatte Miyazaki skapa mangaserier, och lämnade så småningom universitetet år 1963 då han fick anställning på tv- och filmdistributionsbolaget Toei. Han kom där att jobba nära regissören Isao Takahata, och arbetade bland annat med Takahatas film Solprinsen Hols äventyr (1968). De båda lämnade Toei tillsammans några år senare, men fortsatte därefter jobba ihop.
I början av 1980-talet började Miyazaki arbeta med Nausicaä från Vindarnas dal, och till följd av filmens framgång grundade han tillsammans med Takahata och producenten Toshio Suzuki den nu berömda animationsstudion Studio Ghibli. Namnet “Ghibli” hämtades från ett italienskt flygplan som användes under andra världskriget, vilket återknyter till Miyazakis fascination både för luftfarkoster och vinden. Sedan 1985 har animationsstudion producerat tjugotre långfilmer, däribland succéfilmerna Min granne Totoro (1988), Prinsessan Mononoke (1997) och Spirited Away (2002), vilken belönades med en Oscarsstatyett för bästa animerade film år 2003. I protest hämtade Miyazaki aldrig statyetten, men berättade för LA Times (2009) att:
”The reason I wasn’t here for the Academy Award was because I didn’t want to visit a country that was bombing Iraq. At the time, my producer shut me up and did not allow me to say that, but I don’t see him around today. By the way, my producer also shared in that feeling”.
Förutom ett fokus på starka kvinnliga karaktärer återfinns även en omfattande kritik mot kapitalismen i Miyazakis filmer. Exempelvis Spirited Away handlar om den tioåriga flickan Chihiro som flyttar till ett nytt grannskap där hon äntrar andarnas värld (även kallat kami, som refererar till andar i japansk shintoistisk folktro). Hon anländer i det nya, men ödsliga, grannskapet tillsammans med sina föräldrar, där hon inledningsvis hittar mat uppdukat. Föräldrarna börjar hejdlöst äta av maten och förvandlas successivt till grisar, vilket kan ses som en kritik mot samtidens gränslösa konsumtionssamhälle. Fortsättningsvis kämpar Chihiro för att frigöra sina föräldrar från förtrollningen, och utmanar således andevärldens konventioner och normer under häxan Yubabas maktvälde. Filmen kan på vissa sätt ses som en filmisk tolkning av shintotraditionen med ett samhällskritiskt grepp på grund av sin antikapitalistiska natur, men det är också en fantastisk bildningsroman.
Ett flertal av filmatiseringarna tar inspiration av litterära verk, såsom bland annat Det levande slottet (2004) som baseras på Diana Wynne Jones Trollkarlens slott (1988) och Ponyo (2008) som bland annat inspireras av H.C Andersens Den lilla sjöjungfrun (1837). Det levande slottet handlar om den artonåriga hattmakerskan Sofie som inledningsvis tror sig vara oattraktiv och således saknar självförtroende, och på grund av detta blir hon förvandlad till en nittioårig kvinna av en häxa. När Sofie beger sig för att söka hjälp finner hon ett förtrollat slott som hon går in i, där det visar sig att det bor en ung trollkarl. Till skillnad från de andra Miyazaki-filmerna är Det levande slottet en kärlekshistoria som utspelar sig i 1800-talets Europa där magi och forskare samexisterar. Filmen utforskar teman som tillhörighet, skönhet och fåfänga, men också medkänsla och att finna ro i sig själv. Den genomsyras av Miyazakis unika uttryckssätt, då han i skapandet av filmerna låter den kreativa processen vara i centrum. Han använder inte ett manus, utan låter narrativet utvecklas med bildmanuset, och uppmuntrar ständigt barnasinnet: att vara nyfiken och utforska och ifrågasätta världen, snarare än, som många vuxna, försöka se ett logiskt tankemönster.
I Det blåser upp en vind ändrade Miyazaki ton och blev mer realistisk, då det är en fiktionaliserad skildring av den verklige flygplansingenjören Jiro Horikoshi (1903-1982) som skapade stridsflygplan under andra världskriget i Japan. Filmen gestaltar en tid då det japanska folket drabbats av den Stora Kanto-jordbävningen 1923, vilket följdes av en global ekonomisk depression och så småningom ett andra världskrig. Den japanske professorn Daisuke Akimoto vid Soka universitetet framhäver i sin artikel att Det blåser upp en vind är en krigsberättande film, men påpekar att minnena av krig kan fokusera på olika aspekter och variera från nation till nation. Från ett koreanskt perspektiv, menar han, kan filmen ses som en nationalistisk högerkonservativ film som glorifierar Japans imperium. Det är således intressant att ifrågasätta vilket perspektiv som berättas. Krigets fasor och antikrigets tendenser är centralt i Det blåser upp en vind, vilket, som tidigare nämnt, är ett genomsyrande tema i Miyazakis filmer och kan kopplas till hans egna liv.
Inspirationen från hans egna liv i symbios med Genzaburo Yoshinos roman Kimi-tachi wa Do Ikiru ka (engelsk översättning: How Do You Live?, 1937) speglas starkt i hans nya och bioaktuella film Pojken och hägern, vilken är en upplevelse som uppmuntrar till att släppa rationaliteten och enjoy the ride. Filmen tar avstamp år 1943 under Stillahavskriget och följer den tolvåriga pojken Mahito Maki som förlorar sin mor vid en brand på ett sjukhus i Tokyo. Året därpå gifter fadern sig med moderns yngre syster, Nahuto, och de tvingas evakuera ut på landsbygden där de bor på hennes släktgård tillsammans med ett gäng äldre kvinnor. När Nahuto plötslig försvinner letar Mahito i tornet på gården, varpå han hamnar i ett mystiskt rike där de levande och döda samexisterar. Genomsyrande teman såsom pacifism, starka kvinnokaraktärer och oväntade vänskaper återfinns även i denna film, men filmen berör främst Mahitos sorgearbete efter sin mors bortgång. Den är också högst självbiografisk både i relationen med Miyazakis egen mor, minnen av kriget och Studio Ghiblis framtid.
Slående i Pojken och hägern är också den fantastiska musiken som komponerats av den japanska kompositören Joe Hisaishi, vilken har nominerats i kategorin bästa filmmusik på Golden Globe Awards. Samarbetet med Hisaishi markerar deras fjortonde. Samtidigt som filmen sammanfattar tidigare verk framhäver Miyazaki en ny form av sårbarhet i sitt filmskapande genom att dokumentera sina egna minnen av krigets fasor på ett sätt som för tankarna till Takahatas Eldflugornas grav (1988), vilket känns som ett perfekt avslut på en lång karriär – men kanske är det bara början på en ny era? En förändring är åtminstone i luften då Studio Ghibli sålts till Nippon TV efter att under en tid kämpat med att hitta en efterträdare. Däremot, även om Hayao Miyazaki börjar närma sig 83, verkar planer på att pensionera sig (igen) inte vara på tal och han planerar redan sin nästa film. Oavsett är hans arv ovärderligt, och hans filmer har redan gått till historien.
