Stockholms filmfestival:
All Of Us Strangers

Av alla filmer på filmfestivalen var den brittiska regissören Andrew Haighs sentimentala fantasy-drama All of Us Strangers den jag sett fram emot mest, och o-boy, fick jag någonting att bita i. Det var en fullsatt kväll på Skandia när det var dags för den första visningen av All of Us Strangers i söndags, vilken samtliga lämnade med våta kinder.

Filmen, som är en lös adaption av den japanska författaren Taichi Yamadas novel Strangers (1987), inleds i manusförfattaren Adams (Andrew Scott) spartanska lägenhet vid ett spöklikt kvarter i kontemporära London. En natt får han besök av sin mystiske, och aningen förfriskade, granne Harry (Paul Mescal). I sin ensamhet finner de varandra och inleder en romans, men Adam har svårt att låta Harry in, eftersom han fortfarande bearbetar traumat efter bilolyckan som kostade hans föräldrars liv. Hemsökt av sina barndomsminnen återvänder han ständigt till sitt före detta hem i förorten nära Croydon där hans föräldrar (Claire Foy och Jamie Bell) fortfarande verkar bo, i samma skepnad som de gjorde under hans uppväxt, 30 år tidigare. Föräldrarna har inte åldrats en dag och hemmet ser ut som det gjorde när de levde där i mitten av 1980-talet, men under besöken för han dialoger med dem i nutid, som att de fortfarande levde. Således smälter bearbetandet av minnet och faktiska minnen ihop i hans medvetande, och det blir svårt att skilja på vad som är verkligt eller inte. 

All of Us Strangers porträtterar sorgens olika stadier och bearbetandet av minnen efter ett trauma, och återger smärta och vemod men även glädje. Med andra ord, en väldigt verklighetstrogen bild av hur svårt det kan vara att gå vidare efter ett sådant sår som skapas när man förlorar något. Var tar den kärleken som fanns där vägen? Och vad händer om man börjar känna lycka? Som jag tidigare avslöjat är jag ett stort fan av Gaspar Noé, och en av anledningarna är den bottenlösa känsla av längtan och smärta som han får fram i sina filmer – något som Haight lite ger mig i denna film. Filmen känns således som en mix mellan Noés Vortex (2021) och Wong Kar-wais Happy Together (1997) med inslag av David Lowerys A Ghost Story (2017), särskilt cinematografiskt. Trots att filmen följer en klassisk dramaturgi i sin form, vilken gör att den egentligen inte överraskar, blir den ändå speciell i sitt utförande och jag förstår verkligen varför den räknas som en av de främsta filmerna i år. Det som står ut är i synnerhet Scotts framträdande, där hans uttryck och blickar talar högt i avsaknaden av ord och han påminner mig om och om igen varför han är en av de mest omtalade skådespelarna idag. 

Att få se filmen på bio var som sagt särskilt en upplevelse på grund av publikens engagemang, när samtliga lutade huvuden mot sina axlar i ett ”aww” i scenerna mellan Scott och Mescal, som har otrolig kemi. Den gick dock inte helt utan kritik, utan efteråt överhörde jag några personer tala om hur cheesy den var, och att ”man vet att en film kommer vara dålig när den öppnar med en ledsen kille i en lägenhet”. Med det sagt kan jag tänka mig att den inte är för alla, men jag anser att den var väldigt stark på många plan, porträtterande queer kärlek, trauma och ensamhet. Frågan är bara hur man går vidare i livet efter denna emotionella bergodalbana…