Filmredaktionens filmår 2025
Filmåret 2025 är nu ett minne blott. Eller ja, nästan i alla fall. Innan vi helt går vidare sammanfattar KULT Magasins filmredaktion det gångna året. Vilka filmer var slöseri med tid? Vilka överraskade oss positivt? Vilka var egentligen de allra bästa filmerna 2025? Och, för att blicka framåt – vilka filmer har vi att se fram emot 2026?
Årets slöseri med tid
Zara Luna: Trots att jag är ganska skeptisk till Robert Eggers har The Northman (2022) länge legat på min watchlist, men tyvärr visade sig filmen vara mycket värre än jag hade föreställt mig. Filmen tar sig själv på alldeles för stort allvar och lämnar inget utrymme för andrum eller humor. Till skillnad från The Witch, där Eggers faktiskt lyckas balansera det strama allvaret med subtil lättnad, framstår The Northman som självbelåtet pretentiös, inte minst genom sin överdrivna estetik. Istället för att fördjupa vikingamytens världsbild fokuserar filmen snarare på att romantisera en extrem och intensiv maskulinitet, något som jag är så fruktansvärt trött på.
Anna: The Mastermind. Fotot var vackert och jag tycker alltid att Josh O’Connor är en bra skådespelare, men inget av det lyckades väga upp att filmen är så otroligt långsam. Den utspelar sig på 1970-talet i Massachusetts och handlar om ett gäng, med O’Connor i spetsen, som rånar ett museum på konst, men istället för att erbjuda spänning eller drama får vi bland annat se hur O’Connor i lugn takt klättrar upp och ner för en stege i vad som känns som en kvart. “Man on the run? More like man on a super slow leisurely walk”, skrev någon på Letterboxd, och det är en bra sammanfattning av denna tråkiga film.
Paul: Att skriva dåliga recensioner på Letterboxd är något jag undviker i den mån jag kan. Den enas skräp är den andres skatt, osv. Men efter att jag såg Weapons blev det äntligen en debut. För det enda positiva jag upplevde efteråt var lättnad – jag hade duckat ett skott mot tinningen när jag valde att streama den istället för att ge den en oförtjänt dyr bioupplevelse. Den som vill läsa min hittills argaste recension kan göra det här.
Gabriel: Reels. Trots mina digitala timers som spärrar av min Instagram har jag lagt ett oändligt antal timmar på att förruttna mina välkurerade hjärnceller. Istället för att se på bra film och unna mig litteratur har jag suttit där i sängen, soffan, ja även på toaletten och scrollat in i oändlighetens hål. Vi är så besatta av våra mobiler att filmer och serier nu skapas för att vi ska kunna scrolla samtidigt – hjärndött bakgrundscontent. Om det inte vore nog har Netflix VD Ted Sarandos påstått att Lawrence of Arabia är lika bra på mobilen som på bio. Det får faktiskt räcka.
Årets guilty pleasure
Zara Luna: När någonting inom mig dog under 2025s första hälft hittade jag tillbaka till Titanic (1997), vilken på något sätt omfamnade de svåra känslorna på ett oväntat sätt. Det finns såklart en trygghet att se filmer man sett många gånger, inte minst under olika perioder av ens liv, men den kan även spegla olika skeden av ens liv. Spontant känner jag att Titanic är lite av filmernas Mona Lisa; allmänt beundrad, ständigt reproducerad och kanske mer ikonisk än egentligen intressant. Guilty pleasure eller inte — jag håller fast vid Titanic som en kär gammal vän.
Anna: Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith firade 20 år och gick åter upp på bio. Det innebar att jag äntligen fick möjlighet att se den på stor skärm och det var som att ge mitt lilla jag en present. Det är en film med många brister, den är inte perfekt på något sätt, men åh så mycket jag uppskattar den ändå. Nästa gång jag ser den kanske blir gången då Anakin faktiskt inte byter sida? Hoppet är det sista som överger en.
Paul: Final Destination: Bloodlines är en berg-och-dalbana i filmformat. Till skillnad från Weapons, som är filmmotsvarigheten till Jaden Smith-tweets: intetsägande, pretentiös och meningslös, tar skräckfranchisen Final Destination inte sig själv på så stort allvar. Final Destination: Bloodlines var underhållande, rolig, och splattrig. Även om den inte var särskilt läskig hade den ändå “hjärta” och lyckades förmedla något meningsfullt – det vill säga: allt som Weapons saknade. Herregud, jag måste sluta grubbla över Weapons.
Gabriel: Jag står fast i min åsikt om att jag skäms väldigt lite över det jag tittar på. “I have no guilty pleasures, only pleasures” som jag sa förra året. Gillar man något finns det ingen anledning att skämmas. Börja bygga sandslott igen. Bara för att du är vuxen betyder det inte att du måste förtrycka det roliga i livet.
Årets mest oväntade filmupplevelse
Zara Luna: Jag borde väl inte vara förvånad över det här, men att se film på en riktigt bra biograf upphöjer upplevelsen så mycket: färgerna blir klarare, ljudet skarpare. Lite som att vara påverkad av valfri substans. Under året har jag sett om många tidlösa favoriter på biografer runt om i Stockholm, men även en film som jag sparat för ett särskilt tillfälle, nämligen 2001: ett rymdäventyr (1968). Att se den på vita duken var en otrolig upplevelse som jag vill unna alla minst en gång i livet!
Anna: 2025 var året då jag för första gången såg en thailändsk film. Jag bjöds med på bio av en kompis och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig, men Min mormors miljoner visade sig vara en fantastisk film. Ett barnbarn ställer upp på att ta hand om sin mormor i slutet av mormorns liv med baktanken att lyckas snärja hennes arv, men det kyliga motivet smälter allteftersom och en varm relation växer fram. Denna film är både fin, humoristisk och sorglig och jag rekommenderar den varmt.
Paul: Jag blev introducerad till musikalen Come From Away (kan streamas på Apple TV) och blev tagen på sängen. Den utspelar sig precis efter 9/11-attacken och handlar om flygpassagerare som tvingas nödlanda i Newfoundland och hur de blir bemötta av lokalbefolkningen. Den visar hur människan är kapabel till att vara god och omhändertagande mot främlingar, trots ondskan och lidandet runtomkring. Jag har inte sett så många musikaler, men jag erkänner att jag blev lite fuktig i ögonen vid ett par tillfällen.
Gabriel: I’m Still Here (Ainda Estou Aqui) var en film som jag hade hört mycket bra om. Men inget hade kunnat förbereda mig för det vattenfall av tårar som strömmade ur mina ögon en kall februarinatt 2025. Som jag skrev i min recension: “Ibland möts man av ett konstverk som man vet kommer att följa med en livet ut”. Ainda Estou Aqui kommer jag att bära med mig långt fram i livet, om jag har turen att leva länge.
Årets topp tre bästa filmer från 2025
Zara Luna: I en recension har jag redan nämnt No Other Choice, otrolig film som sagt. Under Göteborgs filmfestival fick jag chansen att se Super Happy Forever, en lågmäld men träffsäker skildring av förlust, saknad och trängtan som har stannat hos mig sedan dess. Jag vill även lyfta Min Bahadur Bams Shambala som utforskar kulturellt förankrade teman om kärlek, tro och existentiellt sökande, där det nepalesiska landskapet speglar en inre resa. Detta, i synnerhet visuella mästerverk, får mig att, om ännu mer, längta efter att ta mig över tröskeln av sorg och ta mig till mitt hemland.
Anna: Slovakiens Oscarsbidrag Father är drabbande, sorglig och otroligt snyggt filmad med långa tagningar som man inte kan slita blicken ifrån. En annan favorit från 2025 är Lisa Langseths dramakomedi The Dance Club, som upphöjdes av premiärstämningen på Way Out West, men som jag tror att jag skulle tycka mycket om även hemma i min egen soffa. Och slutligen måste jag ta efter Zara Luna och inkludera det japanska dramat Super Happy Forever, det är en sån där film som man vill befinna sig i länge.
Paul: Jag har dessvärre inte hunnit se många nya filmer i år, men av de jag såg var Sinners, Eddington och No Other Land bland de bästa. Sinners behöver ingen förklaring: det är Ryan Cooglers magnum opus och kommer att bli en tidlös klassiker. Eddington gick inte hem hos alla, men jag anser att det är en fantastisk manifestation av politiskt hyckleri och polarisering som kommer precis i rätt tid. Och No Other Land är en viktig dokumentär, inte bara för vad den visar, utan även för samarbetet bakom: strävan efter rättvisa och fred för alla – inte minst ett lands ursprungsbefolkning – vet inga namn, titlar eller tillhörigheter.
Gabriel: Självklart I’m Still Here (Ainda Estou Aqui) som jag skrev om i min recension i början av året. En absolut triumf till film, och en av de bästa filmerna genom tiderna. Sedan, även om det är en serie, måste jag faktiskt lyfta Andor. Sista säsongen släpptes i april och var ännu en mästerlig uppvisning i hur man kan skriva politiskt drama som berör. Till sist, och kontroversiellt nog, måste jag ändå säga att Guadagninos After The Hunt var välformulerad. Kanske ingen film som går till historien, men det är en missförstådd film som ironiskt nog handlar om omöjligheten i att förstå och att förlåta.
Och slutligen, en film att se fram emot 2026
Zara Luna: Redan den 30 januari har The Voice of Hind Rajab premiär, en film som följer tre volontärer på Röda halvmånen när de tar emot ett nödsamtal från en flicka som är fast under en bil under en IDF-beskjutning i Gaza. I gränslandet mellan verklighet och fiktion används det verkliga telefonsamtalet från femåriga Hind Rajab, som blev mördad av israeliska styrkor den 29 januari 2024. Sedan oktober 2023 har minst 70 000 palestinier mördats, varav över 20 000 barn, för att inte tala om hur många som har skadats och traumatiserats. Mitt blod kokar när jag tänker på det, för det finns ingenting i världen som kan rättfärdiga det. Krigsbrotten i Palestina, Sudan och DR Kongo blottlägger vår tids moraliska bankrutt – en skuld vi alla kommer att få betala, i skuggan av tusentals förlorade själar.
Anna: Mycket tvära kast här nu när jag byter fokus till blockbusters, den där genren som vi alla är less på. Men visst är det ändå lite gåshudsläge inför Avengers: Doomsday? Jag var ett inbitet MCU-fan till och med Avengers: Endgame, men därefter gick det utför och jag, tillsammans med många andra, tappade intresset. Nu har dock lågan tänts igen. Alltifrån Robert Downey Juniors dramatiska entré som Doctor Doom på Comic-Con 2024, till de senaste teasers där Chris Evans är tillbaka som Steve Rogers och Chris Hemsworth som Thor, gör att jag känner hopp och pepp inför att förhoppningsvis få se en episk MCU-film på bio igen. I december är det dags!
Paul: Likt Zara ser jag fram emot att se The Voice of Hind Rajab – en film som kommer tvinga oss att bli obekväma och inse att offer för krig, folkmord och massaker inte är statistik: de har namn och de hade ett liv. Jag kan inte motivera det bättre än Zara, och jag uppmanar alla att se den när den kommer ut.
Hade jag inte redan sett sista avsnittet av Stranger Things hade jag sagt att det var det jag såg mest fram emot. Tätt därefter kommer Dune: Part Three och Werwulf – Robert Eggers nya gotiska skräckfilm.
Gabriel: Som stort Christopher Nolan-fan hade man säkert förväntat sig att jag skulle säga att hans tolkning av Odysséen hamnar högst upp. Men Phil Lords och Christopher Millers tolkning av Project Hail Mary toppar listan. Inte för att Ryan Gosling spelar huvudrollen, utan för att Andy Weirs bok var riktigt rolig och samtidigt tänkvärd när jag läste den. Det blir intressant att se hur de lyckas översätta den tonen till bioduken.
