Olydnad på vita duken – en recap av Göteborgs filmfestival
KULTs filmskribenter Zara Luna Hjelm och Paul Dakwar sammanfattar sina intryck efter tio dagar av filmfestival. Hur lyckades festivalen ta tillvara på årets tema? Och vilka filmer stack ut som extra sevärda?
Zara Luna: Göteborgs filmfestival är tyvärr slut för i år, men vi har i alla fall (äntligen!) tagit oss igenom ett väldigt långt och dystopiskt januari, där festivalens tema ”olydnad” faktiskt passade bra med tanke på den inskränkningen av demokrati vi bevittnar i realtid. Under det senaste året har vi sett fler demonstrationer än på länge, särskilt i samband med folkmordet i Gaza. Att konsekvenserna av att demonstrera successivt skärps nu, inte minst i USA, förklarar hur viktigt temat egentligen är. Filmer som den rumänska dramafilmen The New Year That Never Came anspelade bokstavligen på innebörden av ordet uppror, medan andra speglade det mer subtilt. Ett flertal andra filmer porträtterade krig och konflikter från olika aspekter, däribland Honeymoon och Under the Volcano, som båda handlar om Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022.
Det franska dramat The Quiet Son var väldigt intressant i sammanhanget, vilket kretsar kring relationen mellan en ensamstående far och en av hans två söner som hamnar i nynazistika umgängen. Det som gjorde att den stack ut lite var just att ingen skildrades som ond, utan det som kom fram var pappans oro och förtvivlan att inte kunna påverka sonen, vilket nog många föräldrar kan relatera till idag. Trots olikheter fick den mig att tänka på boken Var är papporna? av Alexandra Pascalidou, som jag ännu inte läst, men som jag blev påmind om att prioritera i läslistan.
Kommentarer kring familjeband återkom i många filmer, bland annat i Tumpal Tampubolons Crocodile Tears. Även om jag inte kom helt överens med filmen väckte den många tankar, särskilt kring könsrollerna i mor-och-son-relationen. Här skildras en mor som, genom emotionell utpressning (både glorifiering och skuldbeläggning), skapar ett känslomässigt beroende hos sonen för att kontrollera honom. Parallellt med att sonen blir ständigt infantiliserad, ges han rollen som den manliga beskyddaren, vilket bäddas in inom ramen för patriarkala strukturer, inte minst moderns internaliserade kvinnohat.
Framträdde gjorde också tema kring sorg och förlust, särskilt i Memoir of a Snail och Super Happy Forever, vilka båda var helt fantastiska. Förutom det fantastiska fotot i Super Happy Forever, vävdes berättelsen ihop på ett unikt och väldigt gripande sätt som påminde mig om In the Mood for Love (2000) eller Irreversible (2002), men med en traditionellt japansk kärlekshistoria. Att vi som åskådare fick lära känna huvudkaraktärens fru, och förälska oss i henne, gjorde filmen ännu starkare. På tal om visuellt slående filmer — med foto av Hélène Louvart (Chimären, Beach Rats) överraskade den brasilianska noir-thrillern Motel Destino mig med att vara bland de snyggaste filmer jag sett på ett tag. Filmen i sig, som handlar om en man som börjar jobba på ett sexhotell, var förhållandevis lite tacky, men den var så estetiskt tillfredsställande att det typ var okej.
Jag hade rätt angående vilka filmer som skulle vara bra i festivalens online-utbud, och All We Imagine As Light var inget undantag. Det var en väldigt vacker, poetisk och lite rolig film som förde mina tankar till Satyajit Rays filmskapande, kanske framförallt Mahanagar (1963). To a Land Unknown gjorde mig inte heller besviken. Det var två olika filmer som även hade en hel del likheter, i synnerhet i hur empatiska de var, med stort fokus på medmänskliga relationer. Mycket sevärda!
Antagligen kommer jag vara lika upptagen vid denna tid nästa år, men det hade varit kul att någon gång vara på plats i Göteborg. Tills dess är jag tacksam att den här möjligheten, att ta del av festivalen online, finns!
Paul: Jag hann dessvärre inte se alla filmer jag ville se, till mångt och mycket på grund av att livet kom emellan. Det blir ju helt enkelt mer fokus på att vara närvarande när man är på plats, och därför är det värt att kanske försöka vara där nästa år. Det är ju trots allt vad filmfestivaler är till för — att gemensamt hylla och fira film.
Jag tycker att upplägget kring temat “olydnad” var bra (och roligt)! Alla filmer presenteras av medarbetare på Göteborgs filmfestival innan de drar igång, och visst kunde vissa introduktioner till filmerna vara aningen för övergripande, men i det stora hela var det ett bra koncept som kommer i rätt tid. Även i sekulära demokratier har nu individer blivit mer selektiva och kalkylerande med vad de kan uttrycka offentligt, om inte annat för följderna som kan komma från anhöriga. Kanske förlorar man kontakten med vänner över ett visst påstående. Jag är därför väldigt glad över årets tema, som kommer väldigt lägligt i dagens debattklimat.
Filmerna jag recenserade, Crocodile Tears och The Village Next to Paradise, handlar framförallt om olydnad mot normer — att bryta ett mönster som finns i familjen eller i samhället. Det kan indirekt vara politiskt, men olydnad behöver inte alltid vara på en större skala för att det ska gälla som personlig frigörelse. Kanske är det när ett litet mönster bryts som det banas väg för en långsiktig förändring. Det är vad jag tar med mig från årets GFF-tema, i alla fall!
