Luca Guadagnino har gjort sin mest missförstådda film
Mannen bakom Call Me by Your Name (2017), Luca Guadagnino, har släppt en ny film, och kritikerna har inte hållit tillbaka sin antipati. ”Cancelkulturen har aldrig varit tråkigare” menar Sveriges Radios Emma Engström. DNs Kerstin Gezelius skriver: ”ett stelt stycke collegeteater utan bildpoesi och utan sex”. Inte heller The Guardians Peter Bradshaw håller tillbaka utan kallar den för ”a noncommittal jumble of ideas”. Ironiskt, kan man tycka, då recensenterna tycks reproducera just den kör av ytlig kritik utan djupare förståelse som After the Hunt i sig angriper.
Toppuniversitetet Yale. Alma (Julia Roberts) och Hank (Andrew Garfield) är professorer i filosofi och vänner, på väg mot toppen. Maggie (Ayo Edebiri) är en rik doktorand i filosofi under Almas och Hanks beskydd. En dag anklagar Maggie Hank för våldtäkt. Vems sida väljer Alma? Alma bär själv på ett trauma, ett trauma som färger hennes syn på allt, ett trauma vi tror oss veta och förstå. Men allt faller inte på plats förrän mot slutet när hennes perspektiv på sitt trauma kommer fram till fullo.
Andra recensenter har anklagat Guadagninos karaktärer i denna berättelse för att vara olidliga. De har påstått att filmen maler på med scener där personer diskuterar Foucault, Hegel, och Kant. Kanske är jag partisk då jag själv anser mig akademiskt lagd, men jag tror att dessa scener med utlägg om filosofi och karaktärernas olidlighet, är själva poängen.
Alma skäller vid ett tillfälle ut en elev för hennes oförstånd kring den teoretiska ”andre”. “Den andre”, menar hon, är inte bara ett objekt i ens egen verklighet. Det skaver att inse och acceptera ”den andre” som ett helt självständigt medvetande. Det finns en omöjlighet i att någonsin äga eller förstå ”den andre”. Vad säger det om filmen som helhet? Förutom den allra första scenen, är filmen begränsad till Almas eget perspektiv. Vi får aldrig veta mer än det hon själv upplever. Alma är en komplicerad person som publiken aldrig förstår helt, och hennes empati för Maggie, Hank, och hennes egen make Frederik (Michael Stuhlbarg) testas genom hela berättelsen. Men därutöver testas alla andra karaktärers empati för varandra samtidigt. Vi som åskådare är också indragna i detta.
Jag påstår helt ärligt att andra recensenter missat poängen. After the Hunt är en film om vetskapens gränser, speciellt till andra människor, som råkar knyta an till cancelkulturen och metoo – inte som centrala teman utan snarare som en underliggande bakgrund.
Det finns i för sig mycket som jag själv fortfarande inte har hunnit smälta. Vissa val, såsom närbilder och filmens sista scen, framstår fortfarande som udda. Speciellt det senare skiftar fokus till pengarnas roll i hela dramat och ger oss en inblick i hur det gick för karaktärerna. Varför? Och sedan bryts fjärde väggen med ett ”klipp!”. Jag hade nog själv klippt tidigare.
Som helhet är produktionen ändå fantastisk att se. Julia Roberts är helt fantastisk i huvudrollen, och både Michael Stuhlbarg och Andrew Garfield spelar på samma höjd. Färgsättningen är ingen innovation, men bilderna är i klassisk Guadagnino-anda – berättande och genomtänkta.
Musikvalet är jag lite partisk till; det är mycket brasiliansk bossa nova i bakgrunden. Men det är inte heller vilka låtar som helst. É preciso perdoar i olika tolkningar, bland annat av João Gilberto, återkommer. Den lyder bland annat: “Jag känner att förlåtelsen / du inte förtjänade / Jag ville ha illusionen / nu är smärtan jag”. Det är väl valt då den speglar just hur omöjlig förlåtelse är i kontexten av att inte känna sanningen, inte känna ”den andre”. Illusionen är det vi alla lever i. Förlåtelse är nödvändigt, men också omöjligt på samma gång.
Det finns säkert mycket mer att utforska i den här filmen, men det överlämnar jag till ”den andra”, alltså er, kära läsare. Se gärna filmen, men inte som det ytliga inlägg som andra verkar tro att den är. Gå in med mer analytiska linser, och se den för det filosofiska anförande den faktiskt kan vara.
