I’m Still Here är en visuell och emotionell triumf
Ibland möts man av ett konstverk som man vet kommer att följa med en livet ut. Det är inte speciellt vanligt. Många filmer är minnesvärda. En del lyckas få en att fälla några tårar. Men bara en handfull, kanske till och med en enda, är så välformulerade, så perfekt positionerade gentemot ens egen livserfarenhet, att de får hela ens själsliga symfoni att spela. I’m Still Here (Ainda Estou Aqui) är, för mig, ett sådant konstverk. Jag har aldrig tidigare gråtit mig igenom en hel film – förrän nu.
Ni kan föreställa er min besvikelse när I’m Still Here enbart tog hem bästa internationella film under årets Oscarsgala. Som brasilianare var det trevligt att se landets första Oscarsvinst, men som kritiker var Anoras triumf ännu ett bevis på att Oscarsgalan mest är en fråga om pengar. Anora spenderade tre gånger mer pengar på att vinna priset än hela filmens budget. Frågan är om juryn, bästa internationella film till trots, förstod I’m Still Here för vad den verkligen är – en nästintill perfekt komposition på alla plan, som handlar om mycket mer än bara Brasiliens militärdiktatur.
Det är, i sin mest direkta form, en film om diktaturens värsta år och landets ännu ouppklarade trauma, när tusentals människor försvann, torterades och tvingades på flykt. Men som med all bra konst rymmer den mycket mer än så. Det är en film om minnen, om förlust, om förändring, och på ett metaplan, om bilder och film i sig. I’m Still Here handlar om Carioca-familjen Paiva, och deras öde under militärdiktaturen i Brasilien på 1970-talet. Eunice Paiva (Fernanda Torres) kämpar för att hålla ihop sin familj under extremt påfrestande omständigheter. Vi följer familjen i en mästerligt komponerad berättelse som går från glädje och spänning, till sorg, förändring och minnesbildning i alla aspekter: från färgsättning, foto och scenografi till musik och skådespeleri.
Och vilket skådespeleri det är. Torres är lite av en brasiliansk stjärna, känd mest av allt för sin roll i komediserien Os Normais (2001–2003), och Eu Sei Que Vou Te Amar (1986), som hon tilldelades en Palme d’Or för. Hon är också dotter till Golden Globes-vinnaren Fernanda Montenegro, som också har en roll i I’m Still Here. Att nu även Torres belönades med en Golden Globe vittnar om hennes enastående prestation i filmen, och det är bittert att Oscarsstatyetten istället gick till den unga Mikey Madison för en roll där hon för det mesta bara skriker på kriminella i över två timmar. Torres stod ut i en ensemble av skådespelare, däribland Selton Mello, som levererade på allra högsta nivå. Madison var däremot bra jämfört med hennes ganska mediokra medskådisar.
Fotomässigt är filmen en njutning. Det är som att vara hemma i ett Rio de Janeiro, fast i en tid som jag själv aldrig upplevt, utan bara anat i detaljer: i gamla familjebilder, stolar, bruna glastallrikar, ett övergivet metallskåp på bakgården, i texten till kända melodier, i ljudet av Atlantens rullande, salta vågor mot min kropp. Adrian Teijido, känd för bland annat Narcos, lyckas genom valet att filma allt analogt med Kodak 500T 5219, sudda ut den teknologiska barriären till tiden, och de levande färgerna speglar både tidens Tropicaliarörelse, Bossa Nova, och Brasiliens färgstarka verklighet.
I’m Still Here låter inte Brasiliens färger försvinna bara för att diktaturen knackar på dörren. På så sätt förankras diktaturen i verkligheten, och gör den ännu mer skrämmande. Det är ingen nedsaturerad pastisch långt bort i ett förflutet. Carlos Conti och scenografiavdelningen förtjänar också beröm, då föremålen, kläderna, husen, och hela omgivningen får mig att längta till Rio. Och allt detta förhöjs genom ett urval av musik från tiden, med allt från Juca Chaves till Erasmo Carlos.
Men vad är en film utan dess manus? I vår samtid finns det en klar nedgång i medieanalytisk förmåga. Människor är beroende av sina mobiltelefoner. Korta format förstör våra hjärnor, och filmbranschen är inte till hjälp; filmer fördummas för att ses på en sekundär skärm. I en sådan tid är det underbart att se ett manus som lyckas hantera så många olika teman samtidigt och där varje scen och till synes lös dialog får betydelse – till och med en kommentar om en tårta får ett avslut två timmar senare. Murilo Hauser och Heitor Lorega borde prisas tillsammans med regissören Walter Salles för att ha lyckats översätta Marcelo Rubens Paivas bok till ett nästintill perfekt manus och en fantastisk film.
Förväntar jag mig att ni som läser detta kommer att komma ut förändrade som människor när ni sett filmen, så som jag? Det vore naivt. Förutom att jag är halvbrasilianare och delvis uppvuxen i Rio, var filmen också djupt personlig på andra plan – den berörde känslor kring flytt, att lämna, och sorgeprocesser i livet som man kanske inte alltid är medveten om, eller som man inte vill konfrontera. Nej, ni kommer inte att känna som jag, men förhoppningsvis väcker filmen andra tankar kring minnesbildning och förlust; universella teman som alla har en koppling till.
Har jag någon kritik att komma med gäller den faktiskt inte filmen, utan undertexterna. Portugisiska är mitt modersmål, så jag läste dem knappt, men de gånger jag råkade snegla på dem blev jag förskräckt. Det är uppenbart att översättaren misstolkade nyckelord. Ord som ”cassado” (i bemärkelsen indraget politiskt mandat) översattes till ”gift” som i giftermål (casado med ett s), och ”tidigt” blev till ”sent”. Om detta är genomgående i resten av filmen har jag förståelse för att man kan lämna biografen något vilsen. Det är så pass dåligt gjort att om utgivaren läser detta så är jag beredd att fixa översättningen helt gratis.
Med det sagt är min förhoppning att denna lilla vinst som bästa internationella film, tillsammans med en drös nomineringar och Torres Golden Globe, utlöser ett intresse globalt för brasilianska filmer. I en tid då USA håller på att förlora sitt fotfäste som en demokratisk aktör, kan kanske Brasiliens långa tradition av film äntligen nå ut bortom sina egna gränser. Kanske, bara kanske, kan landet en dag sluta associeras med fattigdom och fotboll, och istället med konst och demokrati.
