Andor visar att Star Wars kan vara politiskt på riktigt

Trots mitt intresse för science fiction och varma minnen av Star Wars prequel-trilogin som barn, måste jag erkänna att jag snabbt tappade intresse för det Disney-ledda materialet som kommit ut de senaste tio åren. Katastrofen som är den nya trilogin tvingade mig att inse att filmerna i grunden är riktade till barn. (Bortsett så klart från prequel-trilogins ganska intrikata politiska narrativ om Handelsfederationen och Galaktiska Republikens fall). Den känslan blev starkast när mästerverket Rogue One kom ut 2016, som en sorts antites till det barnsliga. För första gången fick jag se vad jag hade önskat att Star Wars faktiskt var; en mörk sci-fi, en stark, mogen berättelse om kamp, politisk vilja och uppoffring; en moraliskt svårnavigerad värld. När alla serier började slungas ut var jag därför svårlockad att gå tillbaka till en svartvit värld om gott och ont.

Det som har fått mig tillbaka till Star Wars-galaxen är serien Andor. Kanske är det inte så förvånande då den just kretsar kring en av Rogue Ones huvudkaraktärer. Första säsongen var en kraftfullt framställd berättelse om kampen mot auktoritära stater, men också om normalisering av fascism, om människorna som tjänar de auktoritära idealen, om likgiltighet, om överlevnad. Den var poetisk. Tony Gilroy tog den nyans han lyckats skapa i manuset till Rogue One och översatte den till mästerlig tv. Publiken tillåts tänka själva. När information måste framföras görs det subtilt, i naturlig dialog, i ansiktsrörelser, i klippningens spänning.

Säsong två, i alla fall i sina första tre avsnitt, fortsätter att leverera en av decenniets starkaste tv-serier. I den oroliga tid vi nu lever ligger budskapet i allra högsta grad i tiden. Vi hoppar som vanligt mellan, bland andra, rebellen Cassian Andor (Diego Luna), Senatorn Mon Mothma (Genevieve O’Reilly), agenten Dedra Meero (Denise Gough) och byråkraten Syril Karn (Kyle Soller). Genom att klippa mellan dessa får vi en nyanserad bild av det politiska landskapet i kampen om galaxens framtid. Det är inte svart mot vitt. Det är en fråga om mål och metoder, om att vara människa. Vad vill en senator eller en byråkrat egentligen, vad kan de uppnå, och var går deras gränser för våld?

Slutet på det tredje avsnittet är en perfekt sammanflätning av dessa frågor. Andor tvingar en att alltid ifrågasätta hur långt man själv skulle gå. Många av oss vill tro att vi är hjältar; men samtidigt nöjer vi oss med att dela ett inlägg om demokratins nedmontering från en soffa. Andor tvingar en till insikten om att politiskt engagemang är en uppoffring, en uppoffring mot ett ideal. Hur mycket är vi redo att offra? Som sociolog och politiskt aktiv finns det något djupt fascinerande och realistiskt i Andor som jag aldrig skådat i science-fiction tidigare.

Jag har inget att kritisera. Nicholas Britells (Succession [2018–2023], The King [2019]) musik tillsammans med Christophe Nuyens fotoarbete och John Gilroys klippning, förhöjer en ensemble som väldigt tydligt tar sitt jobb på allvar, och trivs med att vara en del av och skapa det här mörka dramat. Om de tre första avsnitten är ett riktmärke på var vi är på väg resten av säsongen är vi i mycket goda händer. Jag får bara hoppas att jag har rätt, och att Andor, som all bra konst, kan göra skillnad. Som påve Franciskus sa, är likgiltigheten inför oförrätter den största faran i vår tid. Kanske kan Andor inspirera, om än några få, att våga offra något i demokratins och medmänsklighetens tjänst.