Ari Asters Eddington är satirisk, svart och splittrad

Låt oss spola tillbaka bandet till maj 2020. Ett visst virus tog fart och hela världen stängde ner, om ni minns? Det känns som en svunnen tid, men det är just vid denna tid Ari Asters nya westernkomedi Eddington tar avstamp. Det är livesändningar, zoommöten, hosta som vapen och bomullspinnar upp i näsor.

Aster samarbetar återigen, likt i sin näst senaste film Beau Is Afraid, med Joaquin Phoenix, som spelar huvudrollen tillika sheriffen Joe i småstaden Eddington i New Mexico. Joes fejd med borgmästaren Ted Garcia (Pedro Pascal) blir snabbt tydlig. De står på olika sidor i pandemin, då Joe är mer konspiratoriskt lagd. Tillsammans med sin fru Lou (Emma Stone) och hennes mamma (Deirdre O’Connell) talar de om numerologi, att Titanic inte var en olycka och att sanning inte kan verifieras. De tror inte heller på att bära munskydd – en av alla de pandemifrågor som delar staden.  

Till en början upplevs Joe som en välvillig polis, även om hans åsikter emellanåt är tvivelaktiga. Men genom filmen blir han mer och mer extrem, något som tar fart när han bestämmer sig för att ställa upp i borgmästarvalet för att se till att Ted inte omväljs. En av filmens bästa stunder är när de möts i en mexican standoff, men istället för att ha vapen riktade mot varandra drar de upp och ner på ett volymreglage. Att höra Katy Perrys Firework skruvas upp och ner visade sig vara mycket mer intensivt än man hade kunnat tro.    

Filmen fokuserar inte bara på coronapandemin, utan går även över till att belysa Black Lives Matter-rörelsen, till följd av mordet på George Floyd i maj 2020. Polisbrutalitet och rasism tar över som huvudsakliga teman i filmen, och om det hade slutat där hade det fungerat bra. Men filmen spretar och vidrör i förbifarten även sexualbrott, övergreppstrauman, abort, frågor gällande ursprungsbefolkning och religiös sekterism. Austin Butler kikar in en sväng som en excentrisk kultledare och det fyller möjligen en komisk funktion, men främst gör det filmen mer rörig än den behöver vara. 

Det går dock att finna en poäng med alla olika ämnen som berörs. Det speglar ett splittrat USA och bidrar till det absurda och svarta i filmens humor. Karaktärerna, oavsett vilken politisk sida de står på, är både cyniska och beräknande. När Joes poliskollega står och filmar honom med en ringlight samtidigt som Joe spontant anklagar Ted för att ha våldtagit hans fru Lou – ett klipp som Joe senare publicerar online för att stärka sina odds i borgmästarvalet – då tänker jag att ja, det kanske är så här dumt USA är. 

Superaktuella Pedro Pascal gör som vanligt en bra roll, något som man numera nästan tar för givet. Även Joaquin Phoenix gör en stabil insats, men det känns lite som att han spelar likadant som han alltid gör. Inget i hans skådespeleri överraskar mig.

Något som däremot överraskar mig är att Eddington tar flera oväntade, dramaturgiska vändningar. Vid ett tillfälle gjorde hela biopubliken en gemensam, skarp inandning, och vid två tillfällen trodde jag att filmen var slut, när den i själva verket fortsatte i flera minuter till.

Ari Aster är främst känd för sina hyllade skräckfilmer, och hans signum gör sig bekant även i Eddington då filmens andra hälft går mer mot det obehagliga än det komiska. Ett par scener skulle kunna ha haft gästspel av Tarantino, med tanke på hur hylsorna flyger och hur blodet sprutar. Men filmen blir även obehaglig för sättet som den gestaltar hjältar och offer.

De absurda elementen och den starka och mörka satiren är det som gör Eddington till en bra film. Utgångspunkten i coronapandemin ger mig en lätt dos av posttraumatisk stress, samtidigt som det är uppfriskande att med distans se den filmatiseras. Aster tappar ibland riktningen när han vill säga för mycket på samma gång, men kanske är det inte konstigt att en splittrad tid fångas på ett splittrat sätt.