Way Out Wests filmfestival krossar alla mina fördomar

Jag har lite svårt att tyda vilken spårvagnshållplats som blir närmast. Slutdestinationen är Capitol på Skanstorget, som tillsammans med Cinema Slottsskogen agerar festivalbiografer under Way Out West. Jag åker i god tid. Inte för att jag tror att det kommer vara fullt, utan för att jag vill ha marginal ifall min Google Maps-markör inte vill samarbeta med mig. Den förstnämnda anledningen visar sig dock vara den viktigaste att ha i åtanke. När jag kommer fram en halvtimme innan filmstart ringlar sig kön redan många meter. Har jag verkligen kommit rätt?

Way Out West har haft en filmdel sedan 2011. På deras hemsida går att läsa att det är Sveriges tredje största filmfestival. Ändå är min upplevelse att den går helt under radarn. När jag inför helgen berättar för en Göteborgskompis tillika festivalbesökare att jag ska resa ner för att bevaka filmdelen, svarar hon att hon inte ens visste att de visar film. Och jag förstår henne. Det känns inte som att filmerna får speciellt mycket uppmärksamhet. Filmutbudet förekommer i ett par av Way Out Wests Instagraminlägg, men de dränks bland allt fokus på musiken. Det är svårt att inte hamna i skuggan när världsartister som Charli xcx och Chappell Roan ska uppträda.

Därför säger mina fördomar mig att det säkert kommer vara ganska tomt när Way Out West på torsdagen visar Eddington. Hur ska en film som ändå har premiär för allmänheten bara en dag senare kunna konkurrera med hypade Kneecap som samtidigt spelar på Linnéscenen?

Jag blir direkt motbevisad, för salongen inne på Capitol blir nästan helt fullsatt. När en av de ansvariga presenterar filmen uppmanar hon oss dock att berätta för våra kompisar att det finns ett filmprogram på festivalen, så helt ute och cyklar är jag inte med mina fördomar.

”Återigen tänker jag att det kommer vara svårt att konkurrera, för nu spelar Iggy Pop samtidigt på festivalens största scen. Vem vet, han kanske dör snart. Folk borde väl vilja passa på?”

Mot kvällen går jag och ser det nya svenska dramat Kevlarsjäl på Cinema Slottsskogen. Återigen tänker jag att det kommer vara svårt att konkurrera, för nu spelar Iggy Pop samtidigt på festivalens största scen. Vem vet, han kanske dör snart. Folk borde väl vilja passa på? Men uppe i ett hörn i Slottskogen fylls ändå ett helt filmtält upp. Jag sitter på en saccosäck bredvid filmens skådespelare och regissör som efter visningen ska vara del av en Q&A, och det är en varm känsla i det egentligen svala tältet.

Ett DJ-set som äger rum på Dungenscenen precis bredvid strömmar in genom tältduken, men trots den höga basgången som ständigt påminner om festivalen där utanför lever vi lite inne i vår egen värld. Det blir en välbehövlig paus från den täta folkmassan ute på resten av området.

Dag två tar jag spårvagnen tillbaka till Capitol för att se Joachim Triers nya Sentimental Value. När jag kommer dit är kön återigen lång. Tio minuter senare ringlar den sig hela vägen runt gathörnet. Trycket är ingen engångsföreteelse, alltså. “Ni har fattat att det inte främst är en musikfestival utan en filmfestival” välkomnas vi med precis innan ridån går upp och biomörkret omsluter oss. “Jag har varit på bio, för Way Out West har tydligen en filmfestival och visar massa filmer”, hör jag en ung kille säga i telefon bakom mig när vi strömmar ut ur salongen. Röstläget skvallrar om en känsla av att ha upptäckt en hemlig Way Out West-bonus.

På Way Out Wests sista och soligaste dag är det världspremiär för Lisa Langseths The Dance Club. Flera av skådespelarna är på plats tillsammans med regissören, och det är ett uttjatat adjektiv i sammanhanget, men publiken är elektrisk. Det är sann festivalstämning trots att vi befinner oss en kilometer utanför området. I det efterföljande samtalet omnämns filmen träffande som en systemkritisk komedi, och jag rekommenderar alla att se The Dance Club när den väl har biopremiär i mitten av september.

Direkt efteråt premiärvisar Capitol Celine Songs hypade Materialists. Jag har tur och får som pressperson sitta kvar och ta en plats längst bak i salongen på en gammal biostol. Hade jag behövt gå ut och ställa mig i kön hade jag aldrig kommit in, det är alldeles för många som väntar utanför dörren. Jag är inte längre förvånad. Filmpubliken har gång på gång bevisat för mig att Way Out West-besökarna inte bara är intresserade av konserter.

Lika lite som man hinner se alla artister, hinner jag se alla filmer. Det går inte att klona sig. Men på pappret ser filmprogrammet varierande och lockande ut. Dagtid visas film både i Slottsskogen och på Skanstorget, och det är en blandning av kortfilmer och långfilmer, svenska såväl som internationella. På kvällstid får Stay Out West konkurrens då Capitol visar skräckfilmer efter midnatt. Programmet innehåller även flera musikdokumentärer, vilket naturligtvis är passande med tanke på kontexten.

”Vi biobesökare lever i ett litet parallellt Way Out West-universum.”

Musiktemat till trots känns det dock många gånger som att filmdelen är frånkopplad från musikfestivalen, som att vi biobesökare lever i ett litet parallellt Way Out West-universum. Filmvisningarna känns lite malplacerade mitt i hela festivalhelgen. Trots flera fullsatta visningar är det ingenting i jämförelse med alla de tusentals besökare som samlas framför konsertscenerna. Att de flesta inte verkar känna till filmfestivalens existens skapar en utanförskapskänsla.

Är det ett marknadsföringsproblem? Behöver publiken vidga sina vyer och inse att Way Out West sedan länge faktiskt är mer än bara musik? Eller är film helt enkelt inte lika konkurrenskraftigt som internationella toppartister? Trots att många filmer är premiärer måste jag tyvärr erkänna att konserterna ofta lockar mig mer. Det finns en typ av exklusiv känsla kring att se artister live, en känsla som inte riktigt infinner sig på samma sätt av en filmvisning. Filmen kan jag se på bio eller hemma i soffan vid ett senare tillfälle. Artisten kanske jag aldrig kommer att stöta på igen.

Samtidigt är det en ynnest att ha möjlighet att se bra film under en sådan här typ av evenemang. Det råder en gemenskap bland filmpubliken som inte finns på en vanlig biovisning, just tack vare att vi är en del av Way Out West. Vi alla sitter där med festivalarmband runt våra handleder och en gemensam vetskap om att vi har valt biomörkret för att sedan spridas ut i Slottsskogen.

Jag får ett infall av att vilja skapa ett hemligt tecken. En nick som vi ger varandra när vi passerar varandra mellan Flamingo- och Azaleascenen. Filmdelen går för de flesta obemärkt förbi. Förutom för de invigda. Vi samlas i en lång kö utanför Capitol eller med en Norrlands i handen inne i filmtältet i Slottsskogen. Och vi får det bästa av båda världar.