No Other Choice är årets bästa film
Jag har länge varit nyfiken på Jonas Pedersen Hardebrants filmklubb, PH Film & Media, som cirkulerat i mitt flöde under det senaste året. När jag såg att Park Chan-wooks adaption av Donald Westlakes roman The Axe (1997), No Other Choice, skulle visas där, köpte jag direkt en biljett, påmind av hur snabbt den sålde slut på Stockholms filmfestival. Nu återstår frågan, lever filmen upp till hypen som en ”ny” Parasite?
Med noll soltimmar i december – den mörkaste månaden sen 1934 – ligger mörkret som ett hölje över Stockholm. Gatorna är våta efter regnet, och jag är osäker på vilken tid det egentligen är på dygnet. Väl framme vid Biograf Victoria slår jag och mitt sällskap oss ner i en varm och mysig salong, fylld med exalterade filmklubbsmedlemmar. Belysningen, liksom den kalla, gråa verkligheten utanför salongen, dämpas, och vi kastas in i Park Chan-wooks värld.
Filmen följer Man-soo (Lee Byung-hun), en medelåldersman och veteran inom pappersindustrin som lever ett förhållandevis harmoniskt liv tillsammans med sin fru och deras två barn. Idyllen krossas när han oväntat blir avskedad efter 25 år på pappersföretaget Solar Paper i samband med ett ägarbyte och aggressiva budgetnedskärningar, och med familjens hus och trygghet på spel blir han desperat efter att blivit nekad jobb gång på gång, arbetsintervju efter arbetsintervju. Man-soo börjar inse att han ”inte har något annat val” än att eliminera konkurrensen och sätter därefter sin plan i verket genom att kartlägga sina tre rivaler, vilka han systematiskt mördar för att säkra det enda lediga jobbet inom den krympande pappersindustrin.
Precis som Parasite utspelar sig No Other Choice i ett senkapitalistiskt Sydkorea, men en intressant skillnad är att Chan-wookinte utforskar kampen mellan fattiga och rika, utan snarare en brutalisering av kampen inom medelklassen, driven av ångest för socialt fall. Filmen beskriver ett samhälle i förvandling, där företagens lojalitet bytts ut till projektbaserade och temporära karriärer i en nyliberalistisk anda. Ny teknologi pekas ut som boven, men det egentliga problemet är hur arbetslivet förändrats – i takt med att individen ställs i centrum bryts de kollektiva banden ner. Det är en process där arbetaren blir alienerad från arbetet, och där gamla föreställningar om gemenskap och det maskulint kodade försörjningsidealet långsamt vittrar sönder.
Centralt för att balansera filmens svärta är Byung-huns mästerliga insats, där han på ett övertygande sätt lyckas fånga hur Man-soos slits mellan sin moraliska kompass och sin desperata vilja att försörja sin familj, en konflikt som genomsyrar hela hans prestation. Detta tema kommer även fram hos männen han mördar, vars öde speglar hur kapitalismens omorganisering av arbete löser upp den historiska kopplingen mellan lönearbete, försörjning och socialt värde, vilket både destabiliserar familjer och driver den traditionella maskuliniteten in i kris.
I jämförelse med Chan-wooks tidigare verk (som Old Boy, Thirst och The Handmaiden) är No Other Choice mer komisk. Det var ärligt talat länge sedan jag såg en film som så skickligt lyckas kombinera mörk och absurd humor med stark samhällskritik. Tillsammans med dynamiska kameravinklar och detaljerad scenografi, framhäver Park Chan-wooks noggranna registil hans distinkta visuella prägel som stärker de emotionella och tematiska intrycken i hans filmer. Man-soos inre resa blir dessutom tydlig när ljuset och färgerna successivt dämpas under filmens gång, vilket speglar hans psykiska och känslomässiga nedbrytning. I takt med att hans desperation och ångest ökar, ersätts de starka färgerna med dämpade toner, där ljuset blir allt mer frånvarande som en symbol för hans mörka handlingar.
Trots teser om maskulinitet och social status, är det framför allt en djupt relaterbar berättelse som kapslar in hur vedervärdigt och förnedrande det faktiskt är att söka jobb i denna osäkra och kalla värld, i vilken ekonomisk vinning sätts före allt annat. Det är inte bara ett ekonomiskt spel, utan också ett socialt spel; vi tvingas sälja oss själva och anpassa våra personligheter för att ens ha chans att få ett jobb med någorlunda rättvisa villkor. Medan Sydkorea kämpar med cirka 3 procent arbetslöshet är Sverige nu uppe på 9 procent, något som belyser den livsavgörande terrorn i en globaliserad värld. Krisen handlar inte bara om antal lediga jobb, utan också om den ständiga osäkerheten och pressen att passa in i ett system som värderar produktion före värdighet och levnadsstandard.
Som svar på den inledande frågan: Ja, No Other Choice lever definitivt upp till hypen som en ny Parasite. Bong Joon Ho skapade en fantastisk klass-fabel om infiltration och uppror, medan Park Chan-wook istället lyckas skildra en träffsäker bild av arbetslöshetångest, särskilt relaterat till arbete, åldrande och maskulinitet parallellt med teknikens utveckling. Filmen motsätter sig individualismen, där det onda i samhället är den fria marknaden själv. Man-soo blir en samlande metafor för nyliberalism, klasskamp och psykologisk nedbrytning – den mänskliga manifestationen av ett inhumant system. Det här är den bästa film jag har sett i år!
