Är Stranger Things avslut värdigt eller bara fegt?
Det har inte undgått någon – efter ett decennium har Netflixserien Stranger Things nu gått i mål. Hur avslutar man egentligen på ett bra sätt en fem säsonger lång serie, vars final varit så omgärdad av höga förväntningar? Många tidigare tv-serier vittnar om att det är en omöjlig uppgift. KULT Magasins filmskribenter Paul Dakwar och Zara Luna Hjelm diskuterar Stranger Things sista säsong och hur vi nu ska gå vidare efter detta kulturella fenomen som format en hel generation.
Paul: Likt titeln för Joe Keerys (aka Djo, aka Steve Harrington) hit End of Beginning har nu det allra sista Stranger Things-avsnittet sänts. Karaktärerna vi kom att bli fästa vid fick ett värdigt avslut och ett fint farväl – enligt mig, i alla fall. För min upplevelse av denna älskade series offentliga begravning delas inte av alla. Eller vad säger du Zara? Och just det, kära läsare: spoilers förekommer!
Zara Luna: Ja, det är slutet på en era. Jag minns väl 80-tals-hypen 2016, där Stranger Things kom in som en komet i en kulturell nostalgi-flora. Det sista avsnittet består av två delar, varav den första delen rätar ut en del av “the lore” serien byggt upp under dessa tio år, medan den andra delen utgörs av en lång epilog som lovar ett gott liv för samtliga karaktärer. Ett lite väl klyschigt, för att inte tala om fegt, avslut för min smak. En liten plot twist hade de väl ändå kunnat bjuda på.
Dessutom upplevde jag det som väldigt forcerat med alla lösa trådar: Will har precis fått kontroll över sina krafter som på ett väldigt slentrianmässigt sätt kopplas till hans sexualitet, Henry tar äntligen tag i sina barndomstrauman och vi får en inblick i hur han fått sina krafter. Massa nya lösa trådar fick inget avslut, utan i centrum stod Eleven – som inte heller fick ett särskilt värdigt slut. Att Eleven, liksom den övernaturliga världen, skulle vara uppdiktad i huvudkaraktärernas fantasier blev inte heller helt otänkbart. Ett värdelöst, men inte oförutsägbart slut, med alla Dungeons and Dragons-referenser.
Paul: Ja, 80-talet blev verkligen genomgående i allt: kläder, musik och film! Jag tycker mig återigen se en renässans, speciellt i musiken som släpps. När det kommer till sista avsnittets tempo och plot holes håller jag helt med dig, Zara. Jag tycker att sista säsongen gick alldeles för fort med alldeles för många lösa trådar. Framförallt blev jag besviken över hur The Mind Flayer, som har hintats vara en intelligent, medveten och ond entitet, bara visade sig vara ett enda gigantiskt djur.
Men resten? Chef’s kiss. Jag anser att det klyschiga och smöriga hör till – det hade nästan varit konstigt om slutet gått mer åt det grundade och bitterljuva hållet. Det handlade aldrig om chockvärde eller intellektuellt stimulerande handlingar. Det handlade snarare om vänskapen och relationerna. Game of Thrones och Lost, två serier med notoriskt ratade finaler, gjorde en stor sak av själva plotten: de politiska intrigerna, mysterierna, och uppbyggnaden. Karaktärerna var sekundära – vilket inte nödvändigtvis är fel, men det faller platt när man inte har ett tillfredsställande crescendo. Jag upplever att Stranger Things aldrig hade samma ambitioner. Handlingen är egentligen bara där för att sätta karaktärerna i en kontext, men intresset ligger alltid i vänskapen och ödet för Mike, Dustin, Lucas, Max, El, Will, och så vidare.
Zara Luna: The Mind Flyer kändes väldigt typiskt 80-tal med referenser till filmer som Alien, The Thing eller Godzilla. Problemet var verkligen att allt gick för snabbt. Vid första anblick fick gänget ner monstret, samtidigt som Eleven dödade Vecna inuti det. Ingen kom till skada, och som du säger, djuret var totalt ointelligent.
Game of Thrones sista säsong är definitionen av katastrof. Dock kommer jag alltid att försvara Lost, inklusive dess avslut, tills dagen jag dör, men det kan vi ta en annan gång. En viktig skillnad som jag tror att jag läser in personligen är hur verket kan placeras in kontextuellt. För att ta Lost som exempel bygger den på historiska personer och händelser lika väl som konspirationsteorier och givetvis ren fiktion. Stranger Things gör delvis samma sak, men dess avslut känns mer som ett sätt att bana väg för framtida spin-offs och jobberbjudanden för skådisensemblen än att faktiskt knyta ihop berättelsen. Jag hade gärna sett att seriens allegorier hade fördjupats, som kärnvapenhotet, vetenskapen som löpt amok och den röda faran, vilka alla är väldigt tidstypiska. Dessutom känns de långa och tradiga dialogerna väldigt off-putting.
Paul: Ja, Lost-slutet förtjänar upprättelse! Det är faktiskt en bra jämförelse med Stranger Things – skaparna av Lost gav karaktärerna ett fint avsked, men dessvärre överrumplades det av för många obesvarade frågor. Stranger Things hade också många obesvarade frågor, men inte tillräckligt många för att säcken inte skulle knytas ihop ordentligt. På ett sätt vill jag också ge Duffer-bröderna the benefit of the doubt. Lojala tittare kanske ser en del obesvarade plotlines som ett sätt för dem att “hålla dörren öppen tre tum”, men jag tror personligen att det var en kompromiss med Netflix. Det finns tyvärr alldeles för mycket pengar i Stranger Things, och spin-offs är därför ett troligt nästa steg – även om det förstör brödernas initiala vision.
Jag håller med om att fler allegorier hade kunnat utforskas. Hela 80-talet formades av kalla kriget, och vi idag lever ju i dess efterskalv. Sommaren 1989 var kalla kriget dessutom på väg mot sitt slut, och på ett sätt hade det varit ytterligare en hoppingivande känsla om detta utforskades tydligare i sista avsnittet.
Så ja, finalen behövde definitivt mer kött på benen för att vara fulländad in i det sista, framförallt strukturellt. Men för tittarna som främst var investerade i karaktärerna och deras relationer blev det ett tillfredsställande avsked. Serien skapades för att vara mer sentimental än smart, och mer emotionellt tilltalande än intellektuellt. Av den anledningen anser jag att serien dessutom hade kunnat stå på egna ben utan 80-talsmiljön, mystiken och de övernaturliga inslagen – även om det till stor del är dessa element som gör att jag älskar den.
Zara Luna: Det finns definitivt mycket pengar, och det är väl det som styr handlingen och tempot på ett annat sätt än vad det gjorde under Lost-åren 2004 – 2010. Till skillnad från början av 2000-talet begränsar kapitalet inte produktionen, utan snarare disciplinerar det berättelsen. I Stranger Things blir det särskilt tydligt, där 80-talets nostalgi fungerar som ett affektivt filter, framförallt genom dess estetik. Till skillnad från dig Paul tror jag inte att serien hade blivit lika stor utan 80-talstemat, särskilt inte med tanke på hur rätt i tiden det som sagt kom. Det var ju lite samma med Euphoria, där den färgsprakande estetiken var avgörande för seriens kulturella genomslag.
Det kanske bara är jag, men fick vi verkligen möjlighet att vara så investerade i karaktärerna? För trots att vi följt dem i så många år, och till och med växt upp med vissa av dem, är karaktärerna inte särskilt dynamiska. I tidigare säsonger försökte Elevens integrering in i vanligt liv ta form, men det slutade ju som bekant med – även om hon vägde mellan det onda och det goda – att hon inte kunde anpassa sig. Och vad hände med hennes mamma? Relationerna mellan karaktärerna faller ju också platt när det blir för klyschigt, det bygger ingen karaktär utan demonterar snarare. Trots en underhållande serie tror jag att den kämpade med vad den ville vara, och för vem den föreställde sig att den var.
Paul: Ja, men jag tycker ändå att vi fick möjligheten att bli investerade i karaktärerna – och kanske inte för att deras karaktärsbågar var särskilt mångfacetterade, utan för att de hade karismatiska personligheter. Duffer-bröderna har själva sagt att de tillät skådespelarnas egna personligheter att lysa igenom karaktärerna, och har man sett intervjuer med dem märker man hur mycket det stämmer. Jag tycker att det bidrar till att göra karaktärerna mer relaterbara, och de har dessutom lyckats skildra känslor som vi inte alltid får se. Ett kärt återseende eller en vädjan om att stanna brukar som bäst vara lågmäld och underväldigande i många draman, men i Stranger Things vågar man låta karaktärerna få uttrycka sina känslor starkt. Scenen där Dustin kramar Steve hårt och ber honom att inte lämna honom är ett praktexempel.
Oavsett seriens avslut är det svårt att kringgå hur framgångsrik Stranger Things är, inte minst genom dess kulturella genomslagskraft. Och därför, nu när allt är över, Zara, undrar jag vad dina topp fem favoritsaker med Stranger Things har varit?
Zara Luna: Karaktärerna spelade, återigen, verkligen in i 80-talsfilmernas stereotyper – vilket också var lite charmigt. Det som räddade mycket var just vissa skådespelare, då karaktärerna i sig inte var särskilt välskrivna, i synnerhet inte i sista säsongen. Jag gillade varken Eleven, Mike eller Will mot slutet, det ska ändå sägas, och Kali kändes helt meningslös. Jag tror dock att Kali fortfarande kan vara vid liv och ha manipulerat Eleven, det kan ge henne ett starkare syfte. Den karaktär som fördjupades mest var ju Henry, då vi fick gå igenom hans minnen, tankar och känslor. Samtidigt allegoriserar han det permanenta hot som formades under kalla kriget, där framtiden tillfångatas och krisen görs permanent. Det är väl på något sätt upplösningen av kalla kriget, vilket du nämnde, som avslutet symboliserar – ett kulturellt paradigmskifte.
Genom Jamie Campbell Bowers otroliga talang fastnade jag fullkomligt för Henry/Vecna/Mr Whatsit, jag tycker att han verkligen hade kunnat få ett bättre avslut. Han är absolut på min topp fem-lista, och kanske en av anledningarna till varför jag inte är nöjd med sista avsnittet.
Att Lucas och Max höll ihop var ändå fint, hon var en av de starkaste och mest dynamiska karaktärerna, tack vare Sadie Sink. Vi kommer nog se dem båda i många roller framöver. Musiken var onekligen ikonisk i samtliga säsonger, särskilt framträdande var the Kate Bush-revival. Steves och Robins vänskap var väldigt fin, hennes coming-out scene i säsong 3 håller jag ändå varmt om hjärtat. Att hon håller det hemligt känns också väldigt äkta med tanke på 80-talets homofobi, vilket inte alls speglas när Will kommer ut.
Sedan vill jag lyfta kombinationen av de klassiska skräckmomenten: allt från kroppsskräck, psykologisk skräck och den atmosfäriska skräcken tillsammans med traditionella monster. Riktigt härligt, särskilt när man fick sitta lite på spänn också!
Vad säger du, Paul? Och hur ska vi nu fylla detta tomrum Stranger Things möjligen lämnar?
Paul: Serien red ju på en slags nostalgifaktor, framförallt för dem som växte upp på 80-talet. Men för oss som är betydligt yngre lyckades den ändå kännas sentimental. Det handlade alltså inte bara om estetiken och tematiken, utan framförallt om upplevelsen. Det är utan tvekan min favoritsak med serien. Sen tycker jag att Kyle Dixon och Michael Stein förtjänar all eloge för att ha gjort musik som till stor del gav serien sitt nostalgivärde. Det hade absolut inte varit samma sak utan deras insats. Musiken gjorde helt enkelt berättelsen mer omslutande.
Om man redan googlat fram vad man kan titta på för att fylla tomrummet har man onekligen redan blivit tipsad om gamla klassiker som E.T, Stand By Me, The Goonies, The Thing och Firestarter. Steven Spielberg, Stephen King och John Carpenter har varit stora inspirationer för Duffer-bröderna, och det är därför inte konstigt att Stranger Things reflekterar deras verk. Därför ska jag försöka bredda mig i mina tips.
Börja med boken Notes from the Upside Down av Guy Adams. Det är en detaljerad återgivning av allt som inspirerade Stranger Things – inte minst Montauk Project som inspirerade Dr. Brenners experiment. Perfekt för dig som är nyfiken på referenserna! Den kortlivade Netflixserien I Am Not Okay With This har också många likheter med Stranger Things, inte minst miljön och de övernaturliga elementen. Filmen Flipped är ett av Rob Reiners mest underskattade verk och en fin coming-of-age-film. De grafiska novellerna Paper Girls har liknande nostalgifaktor som Stranger Things, samt övernaturliga element och ett ungt tonårsgäng som protagonister. Och för den som är obrydd om kvalitet och klyschéer och endast vill se något i Stranger Things-anda kan jag tipsa om Goosebumps-serien på Disney+!
Zara Luna: Nostalgifaktorn framhäver verkligen film och tv i vår samtid. Kanske en längtan att göra om det förflutna, lika mycket som romantisera det? All kritik aside, tänker jag mig att Stranger Things är samma sak för många som Lost var för mig under min uppväxt, något som även bjuder in till diskussion och kunskapssökande. Ett kulturellt fenomen som format en generation med andra ord.
Jag tror inte att jag kan komma med mycket bättre tips än vad du redan gett, Paul! Själv kommer jag nog röra mig ännu längre bak i tiden och se Twin Peaks som jag ännu inte sett, för att behålla smaken av Stranger Things. Rykten går dock att vi kan få ytterligare ett avsnitt – att allt vi såg i sista avsnittet var Vecnas verklighetsförvanskning. Det kan bli episkt, ett brytande av den så kallade fjärde väggen utan dess like, där parallellerna mellan illusion och verklighet imploderar. Kanske det avslutet som serien, enligt mig, förtjänar. Vad tror ni, kommer det mer?!
