Chappell Roan förvandlar Way Out West till Broadway

I det djupa folkhavet sträcker folk upp mobiler upp med namn i stora bokstäver i ett försök att hitta sina vänner. Pet Shop Boys avslutar sin konsert precis bakom och när de avrundat strömmar folk mot den stora scenen. Festivalens stora avslutning blir superstjärnan Chappell Roan, i publiken väntar ett flertal otåliga cowboys i rosa hattar på den amerikanska sångerskan. På scenen har det byggts upp ett sagoslott med krokiga torn och en stor gotisk port. Publiken sköljs av ett varmt rött ljus bara några minuter efter att konserten skulle ha börjat. 

På scenhimlen flyger drakar och som ett skogsrå träder Chappell Roan fram bakom trädgrenarna. Hon bär en stor krona och en glittrig klänning, det röda långa håret faller som en mantel över hennes axlar. Hon börjar med Super Graphic Ultra Modern Girl och fortsätter med Femimenoninon. Det första intrycket är kittlande, allt från scenografin till hennes röst är helt fläckfritt. Det ligger något filmiskt över det. Kameran zoomar in på Chappells rådjursögon, blicken är inlevelsefull och tilldragande. Det känns som att det är första gången jag ser en riktig popstjärna – hon utstrålar något alldeles onåbart. 

Publiken känns snällare och ger mer plats för varandra än på till exempel gårdagens avslutning Charli xcx. Chappell rör sig lätt och lekfullt över scenen, springer uppför trapporna i slottet. After Midnight börjar spela och ovanför tornen på slottet blinkar gula fladdermusögon. När hon introducerar sig själv gör hon det med mjuk och inövad röst. Kvinnorna i bandet är också klädda för rollen i piffiga medeltidskläder. Det är förtrollande men också surrealistiskt med drömvärlden som målas upp. Vi kollar på en pjäs och alla känslor som framhävs hos publiken är fabricerade av showen. 

Chappell Roan är en otrolig performer, rösten är sammetslen och dansstegen livfulla. Stora droppar regn börjar falla under balladerna The Subway och Casual. Trots att låten The Subway släpptes för endast en vecka sedan så sjunger publiken med. När jag kollar runt mig möts jag av folk i ett tillstånd av ren lycka. Mellanpratet är sparsmakat, hon lär publiken en dans till HOT TO GO! och eldflammor brinner bakom kulisserna när refrängen bryter ut. Jag pendlar in och ut från en overklighetskänsla, det är något med konserten som inte känns verkligt. Det är för perfekt – men kan man verkligen sätta krav på en popstjärna att vara genuin? Vad har jag för rätt till behovet att vilja relatera till henne?

Showen som levereras är påkostad och glamourös, det finns humor och kemi mellan bandet. Chappell vinkar och gestikulerar mot publiken. När hon fortsätter med Barracuda och Picture You, placeras en lång peruk på mickstället bredvid henne. Hon dansar tryckare med minnet av en älskare och regnet smetar ut bläcket i mitt anteckningsblock. Det är något med akten att hänge sig till en charad som ibland tar emot, även om man borde känna att det är helt fantastiskt att få vara i något overkligt ett tag. Det enda som bryter illusionen är skärmarna runt scenen som upprepade gånger stängs av. Det finns en smått skamsen känsla i att falla för magitricket. 

Framträdandet av The Giver är kul och festligt, följt av Red Wine Supernova som skapar ett gung i publiken. En fullmåne skymtar bakom molnen över Slottsskogen, jag glömmer mina leriga skor, den tunga handväskan och hungern som gräver i magen. Vi närmar oss konsertens slut med Coffee, Good Luck, babe! och My Kink is Karma. Det finns egentligen inget ont att säga om Chappell Roans liveakt, allt är gjort med precision. När vi kommer till kvällens sista låt Pink Pony Club är det svårt att inte dansa med resten av publiken. Jag finner mig själv hoppande och sjungande, tillåter mig att helt kliva in i denna bubbla. Det är väl där “problemet” ligger – det är svårt att helt genuint känna verklig lycka i något man vet inte är på riktigt. Drömmen känns helt enkelt för bra för att vara sann. 

Showen knyts ihop fint och avslutas med ett långt outro som tillåter en att kliva tillbaka in i verkligheten. Att Chappell Roan kört hela denna konserten utan en min, utan en droppe svett, är otroligt imponerande. Hon är, i slutet av dagen, en av de popstjärnor som känns mer som ett väsen än en person.