Joachim Trier blottar såriga familjerelationer i Sentimental Value
Det är lätt att luras och tro att man tittar på Joachim Triers genombrottsfilm Världens värsta människa när hans nya dramakomedi Sentimental Value (eller Affeksjonsverdi, på norska) drar igång. Kameran panorerar över Oslo och Renate Reinsves namn visas på bioduken. Även Anders Danielsen Lie dyker upp i en biroll. Så långt Världens värsta människa, alltså. Men handlingen är givetvis en annan.
Sentimental Value kretsar kring familjen Borg, och mer specifikt de två vuxna systrarna Nora (Reinsve) och Agnes (Inga Ibsdotter Lilleaas) och deras frånvarande pappa Gustav (Stellan Skarsgård). Medan lillasyster Agnes har ett mer tillbakadraget liv som historiker med man, son och villa, arbetar Nora som skådespelare och brottas med sin psykiska hälsa. I en scen ligger hon i sängen tillsammans med en gift teaterkollega och konstaterar att hon är “80 procent fuckad”, på en skala från ett till hundra, och kanske är det lika bra att hon fortsätter som hon gör för att slippa konfrontera sina känslor på riktigt. På mer än ett sätt går hon i sin fars fotspår, som är en avdankad regissör och manusförfattare som lämnade sina döttrar för länge sedan.
De alla möts på begravningen för systrarnas mamma och Gustavs sedan länge frånskilda fru. Eller nja, de möts efteråt på minnesstunden hemma i familjehemmet, eftersom Gustav inte bryr sig tillräckligt mycket för att dyka upp i kyrkan. De brutna familjebanden blir direkt tydliga då Nora blir förvånad över att stöta på sin pappa hemma i huset.
Huset i Sentimental Value är en karaktär i sig. Det har funnits i Gustavs familj i flera generationer, och när systrarnas mamma, som bott där den senaste tiden, nu går bort faller huset återigen i Gustavs ägo. Det rymmer många minnen, undangömda trauman och givetvis mycket sentimentalitet. Gustav, som inte gjort en film på 15 år, presenterar ett manus för Nora och ber henne spela huvudrollen. “Jag skrev den till dig”, säger han, men Nora tackar bestämt nej. Filmen vill han spela in i huset, och i brist på gehör från sin dotter kommer han istället i kontakt med den internationellt kända skådespelerskan Rachel Kemp (Elle Fanning), som är entusiastisk över att få ta sig an en riktig dramaroll och samarbeta med den tidigare hyllade regissören.
Sentimental Value gestaltar såriga familjerelationer och skaviga tillvägagångssätt för att försöka läka dem. Det finns en vilja att mötas igen, men många hinder blockerar vägen. “Ni är det bästa som hänt mig”, säger Gustav till sina döttrar, men han lyckas inte leverera det med den värme han sannolikt önskar och efter så många år av frånvaro har Nora och Agnes svårt att ta orden till sig.
Gustavs producent tillika parhäst konstaterar att hans nya filmmanus utforskar sådant som han tidigare rört vid, men aldrig konfronterat på detta sätt. Denna gång är det rent och personligt. Manuset är inte det enda som bär på sanning och minnen kamouflerat som fiktion. Sentimental Value är meta även på andra sätt, sådant som lätt sker när en film handlar om att skådespela, skriva och skapa film. Det är när lagren inte blir alltför övertydliga som de är som allra bäst.
Med en succé i ryggen och en större budget gör Trier denna gång anspråk på en riktigt internationell film, med skådespelare både från Norge, Sverige, Danmark och USA, men han lyckas ändå behålla det lokala och lågmälda, även om jag saknar det poetiska filmfotot och det stundvis absolut lysande manuset i hans tidigare framgång.
Det är ofrånkomligt att inte jämföra filmen med Världens värsta människa, som på många sätt är en fullträff, och ända fram till den sista scenen är jag en aning besviken. Men Sentimental Value gör det som riktigt bra filmer gör – den avslutar med en scen som perfekt knyter ihop säcken och förhöjer hela filmen. Besvikelsen är inte bortblåst, men plötsligt drar starka vindar in över mitt tidigare helhetsintryck.
