Celine Song tappar skärpan i tillrättalagda Materialists
Kön ringlar sig längre än jag kan se, och en av de ansvariga på bio Capitol uppskattar att det är 300 personer som väntar på att få komma in, vilket innebär att 100 stycken kommer tvingas vända i dörren. Trots att det är den soligaste dagen under hela Way Out West är trycket med andra ord mycket högt.
“Hey, are you single?” är den första repliken i Celine Songs Materialists. Den romantiska dramakomedin följer de tre karaktärerna Lucy (Dakota Johnson), John (Chris Evans) och Harry (Pedro Pascal). Lucy jobbar på dejtingföretaget Adore och är en professionell matchmaker. På en av sina klienters bröllop träffar hon på John, hennes fattiga men vänliga ex som kämpar på i skådespelarbranschen utan att komma någonstans, och även Harry, en välbärgad och charmig riskkapitalist som genast visar sitt intresse.
På frågan “du måste veta mycket om kärlek?” svarar Lucy att hon vet mycket om dejting, vilket är två helt olika saker. Hon är skicklig på att para ihop personer – på jobbet uppvaktas hon med en tårta med glasyrtexten “Happy 9th wedding Lucy” – men hon ser väldigt analytiskt på relationer. Det pratas om klienter som handelsvaror som får olika värde på marknaden beroende på längd, vikt, årsinkomst och utbildning – och Lucy är utan tvekan arbetsskadad. Hon beskriver sig själv som dömande, kall och föga förvånande materialistisk. Så hur ska hon göra? Ska hon gå tillbaka till John, personen som hon faktiskt en gång älskade men som inte har de allra ljusaste framtidsutsikterna, eller ska hon välja Harry som på pappret har alla rätt och kan ge henne en stabil, lyxig tillvaro?
Det är inte svårt att lista ut hur det kommer att sluta. Och det är filmens största last – den är förutsägbar och tillrättalagd. Det känns som att Celine Song har hollywoodifierats. Det är mycket som påminner om hennes kritikerrosade debut Past Lives och därför kan jag inte låta bli att jämföra. Även den utspelar sig mestadels i New York och kretsar kring en trio med en kvinnlig och två manliga karaktärer som navigerar nya och gamla relationer. När Lucy och John står utomhus och pratar till ljudet av syrsor i bakgrunden eller framför trappuppgången till ett brownstonehus känns det som att jag ser en billig kopia av Past Lives.
Det är dock just i dessa dialogscener som Materialists glimmar till. Det är när manuset får ta plats och diskussionerna har verklig tyngd som jag känner igen Celine Song. Jag önskar att vi hade fått se mer av samtalen både mellan Lucy och John, och Lucy och Harry. Det finns även andra delar som väger upp helhetsintrycket. Materialists är behagligt lättsam blandat med några passager av välgörande allvar, och framförallt Dakota Johnson gör en bra rollprestation.
Celine Song försöker, tillsammans med sin Hollywoodtrio, att fånga dagens dejtingkultur men resultatet når tyvärr inte hela vägen fram. Det är en habil film, en romcom så god som någon, men den lever inte upp till de höga förväntningarna. En solig dag på festivalområdet låter i retrospektiv inte helt fel, kanske var det inte så farligt att de där 100 personerna fick vända i dörren.
