Partyprinsessan Charli xcx skakar om Göteborg

Klockan är 22:30 i Slottsskogen. Jag känner mig som en tall i stormen Gudrun som försöker stå stadigt medan folkmassan runt omkring mig rör sig otåligt. Folk sträcker upp kepsar, handväskor eller lyfter upp varandra mot skyn för att hitta sina kompisar i publiken. Min personliga favorit är en tom kirflaska, upplyst underifrån av en mobilkamera. En riktig ledstjärna.

Stämningen är oerhört speciell. ”Jag tror det när jag ser henne stå på scen”, sa en kompis om Charli xcx medverkan på Way Out West häromdagen. Nu hör jag flera runt omkring mig säga att de är nervösa. ”Nervös?”, undrar min bästa vän – och ja, det är en spelning, men inte som vilken annan. 

Charli xcx är troligtvis popvärldens mest inflytelserika artist just nu. Med sin unika blandning av elektronisk pop, experimentella beats och estetik har hon inte bara satt sin prägel på musiken utan även på kultur och feminism. Hennes album BRAT har blivit en ikon för råhet och självsäkerhet långt bortom musikscenen. En riktig succésaga i branding. 

Nu står tusentals människor och känner sig som när man väntar på att välkomna en nära vän på flygplatsen. När klockan slår 22:45 växer otåligheten. Ett gäng bredvid mig börjar mässa Dancing On My Own och spekulationerna om att Robyn kan dyka upp som gäst är i full gång. Det hade varit legendariskt, med tanke på att Robyn ställde in som headliner 2022.

Till slut kommer Charli ut, till tonerna av glitchiga syntar som glider in i 365 feat. shygirl. Det är exakt den låt man hoppats att hon ska piska igång publiken med. Vi börjar instinktivt hoppa och vifta med tassarna i luften. ”Läget, Göteborg?”, ropar Charli. En snubbe i blå Gant-skjorta och mittbena bredvid mig hoppar högt och skriker ”PARTY GIRL”. Det är så jävla gött att se.

Charli är utan tvekan partyprinsessan som ger allt och är totalt kompromisslös på scenen. Varken band eller dansare saknas – ingen hade ändå kunnat matcha hennes energi. Under Guess spottar hon på golvet och slickar upp det, innan hon kastar sig vidare, höfterna vilt svingande i takt med beatet.

Spelningen känns proffsig och rutinerad, det märks att det inte är hennes första gång vid rodret. Det är så kul som man förväntar sig, men inte så mycket mer. Flera inslag är tagna från tidigare framträdanden, inte minst ”Apple Girl” och Von Dutch-gången genom publiken som hon körde på Grammys. Charli xcx når som högst när hon kliver utanför BRAT-manuset, utanför de inspelade låtarna som vi har hört otaliga gånger. Missförstå mig rätt – det är asfett att höra detta live. Det är som en gigantisk klubb där alla dansar och går bärsärk. Men de övergångar och liveadaptioner som stundvis får ta plats hade gärna fått vara fler.

En oväntad publikfavorit blir Track 10, konsertens näst sista låt. Charli ger verkligen allt – hon dansar och rullar runt på scengolvet lika djuriskt som om Beyoncé sjungandes Déjà Vu på BET Awards 2006 hade tagit över henne. En mer sårbar och rå emotionell sida får ta plats här, vilket är ett välkommet avbrott från partyt.

Att Charli har ett särskilt band till Sverige är välkänt. Det förekommer referenser till Stockholm i både So I och I Think About It All the Time från BRAT, och producenten Linus Wiklund var med och tog fram Apple. ”Om det är något jag önskar är det att jag vore svensk”, säger popstjärnan till publikens förtjusning.

Förhoppningen att Robyn ska dyka upp uppfylls inte, däremot gästar Yung Lean på 360 featuring robyn & yung lean – nästan lika bra, säkert bättre enligt den yngre generationen. Det känns extra speciellt eftersom både Yung Lean och Charli spelade på Øyafestivalen i Oslo dagen innan, men där fick norrmännen inget gästspel av Lean. 1–0 till Sverige.

Topplocket går totalt på Billie Eilish–samarbetet Guess. Alla vrålar med från början till slut och hoppar kollektivt. Kvällen avslutas med Icona Pops och Charlis I Love It. Energin går som ett jordskalv när tusentals kroppar dunsar ner mot gräset, och en kollega berättar att pressrummets väggar skakar några hundra meter bort. Låten är en svensk klassiker och det känns bokstavligen som att jag har gjort en sådan när scenen slocknar – ingen har stått still. Efteråt undrar jag: kommer Slottsskogen någonsin att uppleva något liknande igen? 

Vi börjar långsamt vallfärda mot utgången, mätta och belåtna av den upplevelse som Charli serverat. Kanske är liveframträdandet i sig något opersonligt och rutinmässigt från hennes håll. Men samtidigt är det så stort och det känns inte som att man borde klaga – och vi äter upp det hela med mycket god aptit.