Postfestivaldepressionen är här – så var Stockholms filmfestival 2025

Jeez, är det redan slut? I år hann jag med totalt åtta visningar, fem samtal och två ceremonier: från aningen sömniga Eagles of the Republic till den visuellt slående Reflection in a Dead Diamond. Som alltid är det en konst att balansera allt det fantastiska festivalen har att erbjuda och en utmaning att sålla mellan titlar och samtal.

Tarik Salehs öppningsfilm var kanske inte den mest minnesvärda för min del, men den bidrog absolut med ett perspektiv som gav den ett värde i sitt sammanhang. Det kändes som att Eagles of the Republic försökte öppna upp för frågor om dagens samhällsklimat, där demokratin successivt hotas och inskränks, vilket förklarar de positiva recensionerna den fått. Med tanke på alla dessa fina ord om att tillgängliggöra kultur och framhäva kulturarbete som en demokratisk rättighet kan man ändå inte undvika att ifrågasätta vem som faktiskt kan, och har råd, att ta del av denna kultur – och vem som har möjlighet att skapa den.

Dagen efter invigningsgalan såg jag Hikaris Rental Family på en överfull Biograf Saga efter ett minst sagt klaustrofobiskt köande. Med Brendan Fraser i huvudrollen handlar filmen om en amerikansk skådespelare i Japan som får ett udda jobb som en ”inhyrd person” (till exempel, som inhyrd pappa i en familj). Trots att filmen var ganska medelmåttig lyckades den ändå snudda vid intressanta aspekter, såsom ensamhet och vårt moderna, robotliknande förhållningssätt till relationer i en samtid där emotionellt stöd blivit en handelsvara.

Under festivalens första helg såg jag Sorry, Baby, Mārama och Den blå färden, vilka samtliga, på ett både subtilt och balanserat sätt, berörde queera och koloniala berättelser. Därefter fortsatte jag följande vecka med något helt annat, nämligen Richard Linklaters Blue Moon som följer låtskrivaren Lorenz Hart (Ethan Hawke) under premiärkvällen av Oklahoma!, en musikal skriven av en före detta kollega till honom, Richard Rodgers (Andrew Scott). Filmen gav en spännande inblick i ett av Broadwayhistoriens mest perplexa samarbeten, i vilket kreativiteten ständigt kolliderade med personliga demoner och oförenliga ambitioner. Medan Rogers blev en framgångsrik kraft i branschen, kämpade Hart med svåra alkoholproblem. Jag hade inga förkunskaper om historien bakom filmen, men relaterbarheten i skapandeprocesser fanns ändå där. Dock hade jag hellre sett Linklater och Hawke komma med en fjärde Before-film istället!

Till skillnad från tidigare år var det ingen film som var riktigt full pott för mig, men jag stötte inte heller på några särskilda bottennapp. Det är möjligt att jag missade de bästa också, exempelvis No Other Choice som var slutsåld redan innan festivalen startade. Park Chan-wook vann dessutom det internationella filmkritikerpriset (FIPRESCI) för No Other Choice. Jag hörde även gott om den tyska dramafilmen Sound of Falling som jag hoppas kunna se på annat håll snart, Mascha Schilinski vann ju pris för bästa regi. Bästa film tilldelades Tereza Mvotovás Father, som jag också tyvärr missade.

Som vanligt erbjuder Stockholms filmfestival ett helt smörgåsbord av bra filmer, dessutom präglades utbudet av fler kvinnliga filmskapare än vad vi tidigare sett, men festivalen är också en möjlighet för nya filmskapare att träda fram. Minns ni exempelvis Karim Fakih som jag kort nämnde vid min summering av 1km film år 2023? Han vann Nordic Wave med sin kortfilm 8 kvadrat OCH Nikon Short Film Competition med Dija – fantastiskt! I år hann jag inte gå på 1km film, men vann gjorde Johan Stavsjö, och Dea Scaračvić vann ett nyinstiftat pris, 1km film TorinoFilmLab script development.

Prisceremonin bjöd på flera överraskningar, bland annat kom självaste Isabella Rossellini upp på scenen för att ta emot Stockholm Achievement Award som hon egentligen erhöll under 2020. Hennes närvaro var en höjdpunkt under kvällen, som påminnelse om hennes långa och imponerande karriär, men också som kulturell ikon. Jag hade faktiskt inte varit på Rigoletto innan, men det kändes lyxigt att få vara där.

Årets botten var definitivt när jag skulle besöka en visning på Bio Skandia och fick stå ute i spöregnet i väntan på att få köpa en biljett, då jag tydligen inte fick gå in som press. Trots att foajén var tom fick vi som väntade inte ens ta skydd vid entrén, istället blev vi tillsagda att hålla oss långt ifrån dörrarna och backa ut på dyblöta Drottninggatan. Det tog åtminstone en kvart utan tydlig kommunikation innan de meddelade att vi inte fick gå in, och även om jag förstår att de gör sitt bästa, kändes det ganska frustrerande. Precis som Gabriel nämnde förra året känns det som att festivalen växer snabbt och intensivt, och många visningar sålde slut snabbt – kanske hinner organiseringen inte med i samma takt.

Årets höjdpunkt(er) var samtalen med otroligt inspirerande och skickliga filmskapare, bland annat det med Benny Safdie. Det absolut mest givande var dock samtalet med skräckfilmsregissören Julia Ducournau, fenomenalt modererat av FLMs chefredaktör Olga Ruin, vilket berörde allt från skapandeprocesser till de komiska aspekterna av smärta. Ducournau talade om ”the uncanny” snarare än skräck i sin nya film Alpha, och beskrev sina filmer som hyperrealistiska. Obehaget, enligt henne, kommer från kroppens universella fysiska och existentiella upplevelser, såsom rädslan för döden. ”The feeling comes from the body”, underströk hon, och gav exemplet Titane, där Alexas skalle hörs krossas inifrån kroppen, snarare än att fokus läggs på det dämpade ljudet från utsidan.

När klipp från hennes filmer spelades upp skrattade hon, vilket lyfter fram en viktig aspekt i hennes skapande – att inte ta saker och ting för seriöst. Det måste finnas ett lager av komik, menade hon och betonade att humor är ett bra sätt att skapa en relation mellan åskådare och karaktärerna. För Ducournau handlar humor om att skapa en ”navelsträng av empati” – ett band som förmedlar både det absurda och allvarliga i hennes karaktärers världar. Genom att använda sig själv som utgångspunkt förmedlar hon en känsla av intimitet, något som gör att publiken inte bara betraktar, utan känner det som sker på duken. Hennes filmer är brutala, nästan outhärdliga, men faller aldrig in i det sentimentala eller överdrivna i sin extremitet — självdistansen håller dem på ett knivsegg. Jag lämnar lokalen helt hänförd av Julia, möjligtvis till och med lite förälskad i henne.

Trots att festivalen är slut ser jag fram emot fortsatta fullsatta biosalonger. Tack för i år Stockholms filmfestival, vi ses 2026!