Ilska, förlust och upprättelse i gotiska Mārama

Efter en liten middag på Bongo Bar beger jag mig mot salong 1 på Biograf Zita för att se Taratoa Stappards långsfilmsdebut Mārama, kanske världens första maoriska gotiska skräckfilm. Jag har sett fram emot att se den här filmen, men jag var inte beredd på hur mycket jag faktiskt skulle känna igen mig i den.

Filmen inleds i Nya Zeeland år 1859, där den unga maorikvinnan Mary (Ariana Osborne), eller Mārama som hon ursprungligen heter, får ett brev från en man i Whitby, North Yorkshire som lovar att berätta sanningen om hennes familj för henne. Hon bestämmer sig för att resa till England, men väl framme får hon veta att mannen som skrivit till henne har avlidit. Istället tas hon in av hans bror Nathaniel Cole (Toby Stephens), en förmögen ”välgörare” som ber henne ta hand om hans dotter, som även hon är Maori.

Det visar sig att han har en fetischistisk besatthet av maorikulturen, något som får Mary att ifrågasätta hans verkliga intentioner. Samtidigt är han hennes enda möjlighet att återknyta till sitt förflutna, vilket tvingar henne att navigera mellan sina misstankar om honom och sitt behov av att hitta sina rötter. Konfronterad av det koloniala arv och våld som fördärvade hennes familj, kulminerar hennes inre konflikt i en explosion av upprättelse.

I hjärtat av filmen dunkar en kolonial ilska, i vilken Māramas förfäder övertar hennes kropp. I en scen när hon vandrar i mörka, tomma korridorer med en ljuslykta i handen ser hon sig i en spegel, och spegelbilden börjar skrika ilsket mot henne. Språk är en nyckel som kommer fram ur ilskan, vilket påminner mig om något som personer som vuxit upp i en diaspora berättat för mig – att det finns en lycka i att kunna uttrycka ilska på sitt modersmål.

Som film- och adoptionsforskare, och genom min levda erfarenhet, ser jag hur en adoptionsberättelse träder fram och speglar den verklighet många adopterade möter i sitt sökande efter rötter. Trots det kunde jag inte föreställa mig hur många detaljer i filmen jag skulle känna igen från mitt eget liv. Jag har tidigare skrivit om när jag hittade en artikel om min mamma, vilket inkluderade ett fotografi på henne kort efter min födsel. I likhet med filmen finns flera lager av kolonial, patriarkal och rasbaserad marginalisering och våld i våra berättelser. Genom digitala verktyg avkodade jag förhållandevis nyligen mitt DNA-resultat, vilket avslöjade ytterligare en aspekt av vår historia, då jag och mina förfäder (från båda släktled) tillhör Tharu-befolkningen, ett urfolk i södra Nepal.

Således tangerar Mārama min egna adoptionsberättelse, där förlusten av förankring i ursprunglig kultur och identitet speglar en gemensam erfarenhet bland många andra urfolk, som genom historien har berövats sina rötter och arv. Uppdagandet av separation, precis som i filmen, är en evighetsprocess av återupptäckt och kamp för att återta det som en gång tagits ifrån oss. Medan adoption i sig länge har praktiserats av maoribefolkningen, ledde den västerländska kolonialismen, särskilt i slutet av 1800-talet, till att europeiska bosättare adopterade urfolksbarn. De ansåg att barnen behövde ”civiliseras” genom västerländsk utbildning och kristendom, vilket var en del av den koloniala strävan att assimilera och undertrycka maorisk kultur och identitet.

Att ”gå baklänges in i framtiden” upprepas ständigt i filmen, vilket understryker hur många urfolkskulturer, däribland maorier, ser på tiden som cirkulär. Det förflutna ses inte bara som något man blickar tillbaka på, utan som en del av en process i vilken tiden formas.

När filmens eftertexter rullar och applåderna tystnar ställs stolar fram, varpå professor Ian Conrich introducerar Stappard som kommer ner till scenen med ett leende på läpparna. Jag får ett fint intryck av filmskaparen, han verkar genuin och jordnära med glimten i ögat. Samtalet mellan dem berör inledande avkolonialisering, och att ”ta tillbaka” en fråntagen identitet. Filmskaparen understryker även att huvudkaraktären kommer till kolonialmaktens land och att det någonstans således också handlar om att äga den västerländska kulturen. Det kan ses både i filmens estetiska och narrativa val, exempelvis genom förankringen i den gotiska skräcktraditionen, som Conrich jämför Bram Stokers Dracula.

Därefter berättar Stappard om sin relation till både maorikulturen och Nya Zeeland, eller Aotearoa (vilket betyder ”det långa vita molnets land”), som landet heter på maori. Han uttrycker skam över att bara kunna ett fåtal ord på maoriska, en upplevelse som jag starkt kopplar till adopterade (och andra människor som har vuxit upp i en diaspora). Trots tvångsseparation kan Mārama maorispråket, vilket jag tycker är fint eftersom hennes identitet på så sätt inte ifrågasätts. Istället blir hennes tillhörighet självklar – vilket inte alltid är givet i adoptionsberättelser.

Precis som mina nämnda erfarenheter är det en väldigt personlig berättelse för Stappard. Hans  mamma är maori och hans pappa var britt, något som har färgat både filmens struktur och visuella språk. Hans mamma hörs sjunga i slutet, och filmen tillägnas hans bortgångna syster, vilket gör verket, inklusive det efterföljande samtalet, både intimt och berikande.

När samtalet tar slut lovar han att dela ut kort föreställande poster och fotografier på sina släktingar, vilket får människor att flockas runt honom. Jag ställer mig en bit bort, men tillräckligt nära för att få ett kort och två fotografier. Människor kommer fram och tackar honom för en fin film och delar personliga kopplingar till bland annat mellanförskap, kolonialism och Aotearoa/Nya Zeeland. Som alltid känns det som att jag har tusen frågor, men jag nöjer mig och lämnar lokalen, där jag försvinner ut i novembernatten efter en katarsisk filmvisning.