Stockholms filmfestival 2024 i retrospektiv: En festival i förändring
Stockholms filmfestival 2024 bjöd på en blandning av överraskande filmer och ett tydligt tema om män i kris, med ett fokus på digital kultur. Men bakom filmvisningarna märks även en festival i förändring, där högre priser, fler sponsorer och ökad glamour markerar en ny ambition. Här är Zara Luna Hjlems och Gabriel V. Rindborgs reflektioner från en festival som växer och förändras.
Zara Luna: Tiden går så otroligt fort — nu är det redan slut på Stockholms 35:e internationella filmfestival. Fastän jag bara hann se nio visningar känns det som att jag har bott på Biograf Sture de senaste veckorna. Tack vare min vän Josefine (shoutout!) tror jag dessutom att jag har lärt mig hitta utan att behöva ta de där bedrövliga trapporna.
Festivalupplevelsen inleddes med galainvigningen och Sean Bakers Anora, en absolut underhållande och snygg (läs: brat-ig) film, men totalt överhypad om ni frågar mig. Baker har tidigare imponerat med sina råa skildringar av människor i social utsatthet, ofta med icke-professionella skådespelare i autentiska miljöer. Utöver sexualiseringen av huvudkaraktären Ani (Mikey Madison) präglades Anora snarare av överdrivet karikerade karaktärer som lutade sig mot ryska stereotyper. Jämfört med förra årets öppningsfilm, Poor Things (som har fått kritik för sin kvinnoskildring), erbjöd Anora inget inget minnesvärt eller nyskapande, utan visade samma massproducerade neon-noir estetik som vi redan ätit oss mätta på.
Förutom Anora (och Nightbitch) hann jag under den första veckan se Boris Lojkines Souleyman’s Story, Sean Wangs Didi och Kiyoshi Kurosawas Cloud, vilka alla centrerade kring mäns livserfarenheter på väldigt olika och intressanta sätt. Souleyman’s Story handlade om en papperslös guineansk migrant (Abou Sangare) som arbetar som cykelbud i Paris medan han förbereder sig för sin asylintervju. Trots att jag brukar undvika nya franska draman (de tenderar att bli sentimentala och förutsägbara, som exempelvis En oväntad vänskap från 2011) var Lojkines rulle ändå helt okej. Filmen tenderade dock att intensifiera de traumatiska elementen, vilket stundvis uppfattas som exploaterande. Efter visningen träffade jag en god vän (@filmfostran på Instagram) som påpekade filmens likheter med Bakers, samregisserad med Shih-Ching Tsou, Take Out från 2004 — den la jag direkt på min Letterboxd-watchlist!
Ni vet redan att jag gillade Didi, men en annan favorit från festivalen var Cloud. Kurosawas nya verk kretsade kring Yoshii (Masaki Suda) som plötsligt säger upp sig för att istället sälja prylar online – ett beslut som snabbt ger honom många fiender. Filmen inleddes med en hel del spänningsmoment á la Kurosawa, men mynnade ut till en kaotisk och absurdistisk thriller. En väldigt komisk kommentar på internetkultur och kapitalism, skulle jag säga. Gemensamt för både Didi och Cloud var fokuset på digital kultur, där Cloud också stundvis bar interaktiva tv-spelselement precis som Nickel Boys.
Samma dag som jag såg Cloud såg jag den sydkoreanska dramakomedin By the Stream. Med sin minimalistiska stil, lågupplöst video och naturligt ljud stack den ut från det mesta jag sett. Trots att Hong Sang-soo har gjort 32 filmer var det här bara den andra av honom jag har sett. Filmen byggdes upp genom dialoger mellan karaktärerna, vilka i sin tur skapade fler berättelser i berättelsen om karaktärernas liv, lite som en rysk docka. Det var en fin och tankeväckande film som definitivt väckte mitt intresse för Sang-soos filmskapande.
Med de åkommor jag fick veckan därpå blev det inte mycket biofläng, vilket var tråkigt då jag missade flera visningar och tillställningar, men hann jag i alla fall se mina högst prioriterade. En film jag är väldigt glad att jag hann se är Nickel Boys, som faktiskt var bättre än jag hade förväntat mig. Det var dock synd att den, precis som andra engelskspråkiga filmer på festivalen, inte var textad med — något som är viktigt för tillgängligheten. Att se RaMell Ross debutfilm på bio, särskilt med samtalet mellan regissör och filmfotograf efteråt, var en speciell upplevelse som jag länge kommer att bära med mig. Ja, just det, dessutom vann den bronshästen för bästa film!
Jag är inget fan av dokumentärer, men det var faktiskt en dokumentär som fick avsluta min festivalupplevelse, nämligen Black Box Diaries, som följde Shiori Itos våldtäktsfall genom hennes egna dokumentation. Det var en intressant, men framför allt väldigt viktig dokumentär, som lyfter landets förlegade sexualbrottslagar tillsammans med den komplexa erfarenhet sexuellt våld kan föra med sig. I egenskap av att ha varit aktiv i rörelser i Sverige, som både FATTA och Storasyster (men också egentligen bara som medmänniska) är frågan om samtycket någonting som jag tycker vi aldrig får sluta prata om, varken juridiskt, kulturellt eller emotionellt.
Precis som Nickel Boys ser jag nu att Jacques Audiards Emilia Pérez också pris för bästa film, men av det internationella filmkritikerförbundet (FIRPESCI). Kanske borde jag ge den en chans ändå, trots att det är en musikal? För bästa regi vann den kanadensiska regissören Matthew Rankin med sin surrealistiska komedi Universal Language, vilken jag är lite sugen på att se.
Först vill jag dock se I Saw The TV Glow,som var utsåld i princip varje visning under hela festivalen. Efter Gabriels recension av A Real Pain fick jag lite mersmak för den, då med hopp om att den kommer ha samma ton som fantastiska Everything Is Illuminated (2005). A Real Pain, tillsammans med Anora och Blitz, kommer nog vara sådana som man inte kommer kunna ducka när award-season kommer. Ingen av dem är lika långa som Oppenheimer tror jag i alla fall, vilken jag i somras plågade mig igenom av den anledningen.
Stockholms filmfestival 2024 avslutades med en rik variation av filmupplevelser som påminde om vad som gör festivalen så speciell – överraskningarna. Temat “män i kris”, med ett underliggande fokus på digital kultur, följde festivalen som en röd tråd. Filmerna på temat var, som sagt, fint kurerade och inkluderade män från olika samhällsklasser, även om jag gärna hade upptäckt en bredare mångfald av länder representerade. Jag ser redan fram emot den 36:e omgången, men först ska vi avhandla bland annat Göteborgs filmfestival i början på nästa år.
Stort tack för denna gång, Stockholm filmfestival! Hoppas vi ses igen 2025!
Gabriel V. Rindborg
Zara lyckades se nio filmer under Stockholms filmfestival, men jag hann bara med två, dels Anora och dels A Real Pain varav den förstnämnda under galainvigningen. Novembermörkret och festivalens enorma popularitet satte käppar i hjulet för mina planer att hinna med fler. Trots galabiljetternas höga prislappar, uppemot 500 kr, var många av evenemangen fullsatta på förhand. Pressen fick därmed trängas med industri på väntelistor i förhoppningen om att smyga in mitt under pågående visningar. Publiken fick också köa runt ett helt kvarter inför premiären till A Real Pain.
Den största överraskningen för mig var skillnaden i pompa och ståt kring evenemanget. Röda mattan har alltid varit en del av festivalen, men de dyra biljetterna, de stora namnen som flugits in, och framför allt sponsorerna som livligt delade ut alkohol och popcorn rund Skadiabiografens hallar var nytt för mig. För nio år sedan var det betydligt mindre paparazzi och glamour kring det hela. Jämfört med Cannes filmfestival kändes Stockholm som just Stockholm – en kall, och jämförelsevis, liten stad. På den tiden kunde jag som praktikant på ett produktionsbolag fotas på röda mattan utan större problem. Festivalens beroende av unga volontärer speglade dess begränsade resurser och konstfokus, som tidigare präglade min bild av den.
Även år 2024 ser vi gymnasieungdomar i vita t-shirts med för mycket ansvar för sitt obetalda arbete, något som känns förvånande med tanke på biljettpriserna och att volontärerna fortfarande utgör en så stor del av organisationen. Jag har ingen insyn i festivalens ekonomi, och kan missta mig, men det har definitivt skett ett skifte i hur festivalen framställer sig själv. Det ekonomiska maskineriet har växt, och därmed märks att ambitionsnivån har höjts. Kan Stockholm bli en av de prestigefyllda festivalerna, i nivå med Sundance och Cannes, om några år? Lyckas de få ännu större sponsorer och standardisera presslistorna lite mer kan det mycket väl vara så att Hollywood migrerar till Sverige varje november.
Men frågan är: Vill vi ha det? Har staden infrastrukturen för det? Och vad vill festivalen egentligen representera? Ska vi nöja oss med att visa filmer som redan har visats på andra festivaler och prisa etablerade namn, eller ska vi sikta på något mer nischat, europeiskt – och stockholmskt, i Bergmans anda?
