Stockholms filmfestival backar bandet och drar igång för 36:e gången
Den 36:e upplagan av Stockholms filmfestival är äntligen igång, och i vanlig ordning är jag på plats på invigningen. När jag trillar in på Bio Skandia möts jag av ett hav av smattrande kameror och sprakande festivalgäster på röda mattan – sorlet blandas med skratt och klackar som klickar mot golvet. Till skillnad från tidigare festivaler känner jag mig ovanligt bekväm, kanske för att jag i princip spenderat hela sommaren på stadens biografer, eller för att det här blir min tredje festival. Asplunds lokaler har nästan börjat kännas som ett andra hem, men idag pulserar de med elektrisk spänning – en gnutta magi i novembermörkret.
Slingrande tar jag mig genom folkmassan mellan de sponsrade barerna, omgiven av blinkande ljus, bubbliga människor och bubbligt vin. Värmen är påtaglig, både i termer av en familjär och intim stämning, men också för att det är så fucking hett. Efter en överdrivet lång väntan öppnar dörrarna äntligen till biosalongen.
Festivalens VD Git Scheynius välkomnar varmt publiken, vilket följs av kulturminister Parisa Liljestrands tal om konstnärlig frihet. Liljestrand understryker att konstnärlig frihet inte är en självklarhet överallt, där hon framhåller Sverige som ett föregångsland. Samma tugg och tomma löften, med andra ord, särskilt med tanke på den politik den sittande regeringen faktiskt fört under denna mandatperiod, tänker jag för mig själv. Nåväl. Liljestrand klipper den kända filmremsan och filmfestivalen är invigd.
Till skillnad från 2024 års upplaga, då Ville Gobi (som vann 1km film år 2023) öppnade hela kalaset med Myggor och salta pinnar till stående ovationer, bjuds det inte på någon kortfilm denna gång. Båda hans fantastiska kortfilmer finns nu, för övrigt, att se på SVT Play. Hett tips!
En videohälsning från Tarek Saleh och Fares Fares (som ikväll tydligen befinner sig i Paris) spelas innan komedi-thrillern Eagles of the Republic drar igång. Filmen är den tredje och sista i Salehs Kairo-trilogi, som föregåtts av The Nile Hilton Incident från 2017 och Boy from Heaven från 2023. Ärligt talat är det här den första ur trilogin jag ser, kanske av ignorans, för jag önskar verkligen att svensk film var bättre än vad den är, men jag blir ofta besviken. Det här är inget undantag, och trots sin status som Sveriges Oscarsbidrag känns det som att jag inte är ensam med den känslan. Förhållandevis långt in i filmen börjar den engagera publiken. Det blir väldigt mycket rörelse i salongen, men det känns även som att en del faktiskt bara går därifrån. Alexandre Desplats filmmusik är otrolig, det vill jag ändå ge den, men som öppningsfilm är Eagles of the Republic svag.
När jag kommer ut börjar det Göteborgsbaserade undergroundbandet Sylvie’s Head att spela i foajén med fyra bandmedlemmar, varav jag nästan misstar samtliga för The Dare. Det är högt och svettigt, men oväntat bra. En DJ kör igång på nedervåningen, festivalstämningen är fortfarande på topp. Jag stannar en stund, men påminns om allt jobb jag har framför mig. Dags att åka hem till den vita staden.
Med tanke på hur dystopiskt året har varit hittills hoppas jag att årets festival kan vara ett ljus i mörkret, inte bara en flykt från verkligheten, utan också något som lyckas återspegla ett hopp. I år visas 130 filmer från 60 länder med fokusområdet ”Be Kind: Rewind”. Att spola tillbaka tiden är nog någonting många önskar i dagens klimat, inte för att det nödvändigtvis var bättre förr, utan snarare för att illusionen av trygghet har ryckts undan under våra fötter.
Och på tal om nostalgi kommer Blue Velvet visas till minne av David Lynch. Visningen sker fredag den 14 tillsammans med ett samtal mellan årets hedersgäst, Isabella Rossellini, och filmkritikern och regissören Stig Björkman. Det skulle jag gärna se om det inte vore så orimligt svårt att komma in på de populära visningarna som press. Andra kända namn som dyker upp i programmet är Benny Safdie (Uncut Gems, Good Time) och Julia Ducournau (Raw, Titane). Inte dåligt!
Det finns absolut titlar som jag inte vill missa, däribland If I Had Legs I’d Kick You, Two Seasons, Two Stranger, och Sorry, Baby, men kanske främst Mārama, en gotisk skräckfilm om en Māorikvinna som kämpar för att behålla sin identitet i 1800-talets England. En annan jag ska försöka se är Reflection in a Dead Diamond, vilken beskrivs som en avantgardisk feberdröm om ninjor, rivieran och spioner. Dessutom kommer även filmens regissörer Héléne Cattet och Bruno Forzani till Bio Skandia lördag den 15. Fett ändå!
