Därför är Benny Safdie helt rätt person att tilldelas Stockholm Visionary Award

Varje år delar Stockholms filmfestival ut priset Stockholm Visionary Award. Tidigare filmskapare som vunnit är bland andra mästaren Wong Kar Wai (2008), Yorgos Lanthimos (2015), och Catherine Breilliat år 2023, vars pris delades ut av ingen mindre Ninja Thyberg. I år tilldelas utmärkelsen den amerikanska regissören Benny Safdie, vilket jag inte tycker är mer än rätt!

Fortfarande minns jag tydligt första gången jag såg Good Time 2017 som han regisserat tillsammans med sin bror Josh Safdie, och sättet den fängslade mig nästan med samma intensitet som en av mina favoritfilmer, Enter the Void (2009). Samtidigt lyckas bröderna fånga en unik, men obehaglig realism med en stiliserad, nästan drömkänsla, vilket löper som en röd tråd genom deras filmografi, inte minst i mästerverket Heaven Knows What (2014). Benny Safdie gör i år sin solodebut med filmen The Smashing Machine som handlar om MMA-boxaren Mark Kerr, spelad av Dwayne Johnson.

Jag rusar ner på Hornsgatan för att hinna till ett samtal med Safdie, som är på plats i Stockholm för festivalen. Kylan börjar bli påtaglig, och soltimmarna blir allt färre, men vi i kön utanför är pirriga. När vi släpps in sitter Safdie på scenen och scrollar på telefonen, inväntande publiken. Samtalet tar oss igenom hela filmskaparens otroliga filmografi med avstamp i den första långfilm som han och hans bror skrev, klippte och regisserade tillsammans, Daddy Longlegs (2009).

Filmen utspelar sig en sommar i New York och handlar om Lenny (Ronald Bronstein), en biografmaskinist och frånskild pappa, vars kaotiska och ibland oansvariga livsstil skildras under två veckor med sönerna – ”en pappa som också är en vän”, som Safdie uttrycker det. Centralt i filmen är Lennys inre konflikt att balansera frihetslängtan med de krav och det ansvar som ställs på honom som pappa. Den komplexa familjedynamiken är inspirerad av Safdie-brödernas egna uppväxt, något som framhäver både filmen i sig, och filmskaparnas förmåga att skapa empati för karaktärer som ofta hamnar utanför samhällets normer.

Safdie lyfter spänningen mellan fiktion och verklighet: friheten av att kunna fylla de tomrum verkligheten saknar, med en nyfikenhet att fånga det reella. Intresset för att utforska gränslandet mellan dokumentärt och det fiktiva får ytterligare uppmärksamhet i brödernas film Lenny Cooke (2013), en sportdokumentär som handlar om basketspelaren Lenny Cooke. Det tio år långa projektet berättar historien om en tidigare stjärnspelare som gick från att vara en av de mest lovande talangerna i high school till att glömmas bort. Filmen kombinerar arkivbilder med nuvarande material, vilket visar Cooke som deprimerad och fast i det förflutna, och samtidigt framhävs en kritik mot den kommersiella och prestationsinriktade sidan av sporten.

Safdie berättar därefter om hur svår Heaven Knows What var att göra, delvis på grund av hur få som jobbade på den, men ack så bra det blev. En av de viktigaste aspekterna för honom menar han var att ingen skulle vilja ta heroin efter de sett filmen, varpå han talar om hur lätt det kan vara att romantisera den livsstil som gestaltas. Filmen, som är baserad på Arielle Holmes (som också spelar huvudrollen) då osläppta memoar Mad Love in New York City, skildrar hennes liv som ung, hemlös drogmissbrukare på New Yorks gator. Samtidigt som hon kämpar med sitt missbruk navigerar hon sin destruktiva relation med sin drogberoende pojkvän, i vilken kärlek, marginalisering och hopplöshet sammanflätas i en gränslös dynamik. Det är både en intensiv och emotionellt krävande film som krossar gränserna mellan fiktion och verklighet – fortfarande mår jag uselt när jag tänker på den.

Deras genomslagsfilm Good Time berör även den socialt utsatta människor, här med Robert Pattinson, som äntligen lyckats skaka av sig stämpeln som Edward Cullen. Precis som Heaven Knows What är denna film, kanske ännu mer, visuellt slående med Sean Price Williams filmfoto. Tillsammans med Oneohtrix Point Never/Daniel Lopatins otroliga kompositioner skapas en klaustrofobisk känsla som kapslar in narrativet. Filmen följer Connie (Pattinson) som försöker att fria sin funktionshindrade bror (vilken Benny själv gör en strålande insats som) från polisens förvar. Good Time är en rå och elektrifierande film som även den stannar kvar länge, i synnerhet i sättet den lever på adrenalin i varje scen och lämnar åskådaren både utmattad och skärrad.

Safdie nämner hur det var meningen att Good Time skulle ha ett annat slut där man fick följa med nästa karaktär, men hur de valde att stanna med Connie och hans bror. Jag tolkar det som att han belyser vikten av att jobba med verket och låta det ta sin egen form, snarare än att försöka kontrollera processen.

Här ger han uttryck för något som jag tänkt mycket på den senaste tiden, nämligen kreativa processer, särskilt i samröre med andra. Det Safdie talar om är egentligen att jobba med verket och inte försöka kontrollera det, men lika lite som det går att kontrollera verket går det att kontrollera människor. Många med en kreativ vision verkar snarare vilja kontrollera sina medskapare, men Safdie, i samtalet om val av kompositör, understryker vikten av att låta kreatören vara sig själv – ”för det är därför man anlitar någon”. Att skapa med handlar framför allt om respekt och förtroende, något som speglar hans tillvägagångssätt. Denna empati och vilja att lära sig om sina karaktärer och förstå deras liv, sträcker sig till viljan att lära sig tillsammans med sina medskapare, i en ständig process mot ett gemensamt mål.

Denna öppenhet illustreras i brödernas sista gemensamma film, Uncut Gems, som de försökte göra i tio år. Kanske är det deras mest ambitiösa projekt i relation till allt från narrativ till produktion. Filmen tar oss tillbaka till 2012, då juvelhandlaren Howard Ratner (Adam Sandler) är fångad i ett spelberoende för att rädda sig själv från de ekonomiska svårigheterna han har hamnat i, vilka rör sig i en nedåtgående spiral. Sandler är klockren i rollen Ratner, inte bara för att han är oväntad i en sådan roll, utan också för att han lyckas humanisera karaktären på ett sätt som både gör honom tragisk och fascinerande. Det är en både välgjord och fantastisk film som fångar deras unika filmskapande, ett fantastiskt avslut på deras samarbete. Dessutom är Julia Fox ikonisk i en av birollerna, I’m everywhere, I’m so Julia… Ah ha ah ha ah.

”Hans arbete rör sig ständigt i mellanrummet, vilket utmanar oss både som åskådare och människor.”

Med sin solodebut The Smashing Machine går Benny Safdie tillbaka till sporttemat, vilket han stilistiskt kombinerar med dokumentära element à la Lenny Cooke. Inspirerad av sportdokumentärer vid millennieskiftet menar han att filmen kapslar in ”the feeling of competition”, samtidigt som filmen skildrar en inre kamp som konfronterar förutfattade meningar om både sporten och människorna som är en del av den. Han jämför med It’s a Wonderful Life (1946) och menar att filmen fokuserar på acceptans snarare än förändring.

Genom hela sin filmografi visar Safdie en unik förmåga att konfrontera inre och yttre konflikter, och att skapa en värld där ingenting är svart eller vitt. Hans arbete rör sig ständigt i mellanrummet, vilket utmanar oss både som åskådare och människor. Det ska bli spännande att följa hans arbete framöver, både i form av regi och skådespeleri (som jag inte ens hunnit nämna!). Med denna imponerande karriär bakom sig är Safdie mer än väl värd att tilldelas Stockholm Visionary Award!