Dystopiskt och livsbejakande i Den blå färden

Åldrande är oundvikligt, det påmindes jag nyligen om när min älskade farmor gick ur tiden. Slagordet ”le temps détruit tout” (tiden förstör allt) som blinkar stort i början av Gaspar Noés Irreversible (2002) blir tydligare och tydligare för mig. Vi såg sällan film tillsammans, men den sista filmen vi såg var Filip och Fredriks Den sista resan (2024) som båda vi var skeptiska till, vilket ändå kändes fint. Jag påmindes om filmens andemening när jag såg Gabriel Mascaros Den blå färden på Biograf Sture i veckan – att någonstans mellan livet och döden måste man leva. Det är faktiskt så jag kommer att komma ihåg min farmor, en person som levde på sina egna villkor – öppensinnad och självständig, med ett stort hjärta och en beundransvärd styrka.

Kanske var det därför Den blå färden träffade rätt. Filmen tar avstamp i ett framtida Brasilien, där staten försöker tysta de äldre genom att omhänderta alla över 75 år – människor som enligt myndigheter har förlorat sin ”produktivitet”. I centrum står den 77-åriga Tereza (Denise Weinberg) som vägrar acceptera att hennes liv skulle vara över. Hennes beslut att fly blir början på en resa genom både det yttre och det inre, i en kamp för frihet, värdighet och rätten att fortsätta leva på sina egna villkor.

Tereza färdas genom floder i Amazonasområdet, där hon möter människor som, precis som hon, vägrar underkasta sig systemet, något som breddas från en individuell till kollektiv berättelse. Det dystopiska Brasilien reflekterar den senkapitalistiska samtid vi lever i, där värdet av människan snarare mäts i nytta än själva livet, i termer av närvaro och erfarenhet.

Filmen är full av metaforer: från filmens inledning där Tereza längtar efter att flyga som en symbol för frihet, floden som bär henne genom ett landskap av minnen, drömmar och relationer, till det blåa snigelslemmet som dyker upp längst vägen – påminnelser om livets förgänglighet, transformation och oväntade mirakel. Genom dessa subtila symboler skapar Mascaro en berättelse som både är poetisk och existentiell. Varje möte blir en meditation över åldrande, frihet och livskraft, något som når sin kulmen i filmens sista akt då en liten romans smyger sig in.

Efter visningen kommer filmskaparen upp på scenen för att samtala med forskaren och lektorn Nadi Tofighian. Mascaro förklarar sitt verk som en politisk kommentar som utmanar kontrasterna mellan döden och begäret, särskilt ur äldre människors perspektiv. Filmen visar att vi fortfarande kan uppleva nya saker och skapa nya relationer, oavsett ålder.

Trots att Mascaro inte nämner det i det här samtalet har han nämnt att hans inspirationskälla var hans egen farmor som började måla vid 80 års ålder efter att hans farfar dött. I en tidigare intervju säger han: ”It was a seed that made me look at the elderly female body differently. So I decided to contribute to that gaze; to make a film about awakening to something new at the age of 80. I took that emotion as inspiration to create something new. The way I look at my grandmother is the same way I look at Tereza”.

Under samtalet i Stockholm berättar han om sitt resonemang kring fotot, särskilt valet av format (4:3). Han har medvetet valt ett bildförhållande som framhäver Terezas närvaro och skönhet snarare än att låta det storslagna Amazonaslandskapet ta över all uppmärksamhet. Det är någonting han verkligen lyckas med, samtidigt som det är svårt att inte bli hänförd av landskapet. Mascaro betonar även valet av musik, som han menar är lekfullt genreöverskridande, vilket får mig att tänka på sättet filmen i sig rör sig mellan olika stilistiska och berättartekniska uttryck.

Applåderna regnar över regissören. Det är en publik med många bra frågor som skapar en trygg stämning, flera med egna kopplingar till Brasilien. Efter samtalet stannar filmen kvar hos mig, och jag tänker på hur fin den faktiskt var. Filmen, precis som festivalen, lyser upp min vardag mellan ett pågående sorgearbete och det trista vädret.