Stockholms filmfestival: RECAP

Först och främst vill jag säga att jag har haft två helt fantastiska veckor på Stockholms filmfestival med både enastående filmer och evenemang. Min festivalupplevelse inleddes med galapremiären och visningen av Poor Things och avslutades med Hirokazu Kore-edas Monster, som faktiskt vann årets FIPRESCI-pris. När jag skulle se den under dess första visning var det för många biljetter sålda, som en tröst gick jag och min vän Linnéa istället och såg Mika Gustafsons Paradiset brinner (som egentligen inte tillhörde festivalen). Den var överraskande bra, och såhär i efterhand känns det som att rätt film fick avsluta festivalen.

Vi gick sedan och såg Michel Gondrys The Book of Solutions, vilken var lagom underhållande, men han kommer nog aldrig kunna toppa sin Eternal Sunshine of a Spotless Mind. Dagen därpå såg vi All of Us Strangers och i ett väldigt skört känslotillstånd fortsatte vi festivalen med att se Sofia Coppolas nya film Priscilla. Den var helt okej och framhävde en annars överglorifierad Elvis Presley ur Priscillas perspektiv, men temat Elvis och USA under 1960-talet är ganska långt ifrån min kopp te. Jag fann ändå filmen som en viktig samhällskommentar, däremot är det lite samma som med Gondry, svårt för Coppola att toppa sin Lost in Translation.

Efter några fler biobesök blev jag sjuk mitt i veckan, men när jag väl blev frisk igen gick jag ensam (faktiskt första gången jag gått ensam på bio) och såg samtalet med den franska filmskaparen Catherine Breillat (Fat Girl, Anatomy of Hell) samt hennes film En sommar. Det kändes stort att lyssna på samtalet eftersom Breillat är en sådan legend och banbrytande röst när det kommer till porträtteringen av kvinnlig sexualitet. Mycket av det hon sa handlade om att motsätta sig sexualmoraliseringen, samt hur sex och begär gör oss till människor med våra mänskliga brister. Hon betonade även hur film, och filmskapare likaså, skapar en illusion där intimiteten på bioduken syftar till att konsumera åskådaren för att bryta ner barriärerna mellan åskådare och verk. Vidare berättade hon också att det var speciellt för henne att bli hyllad i Sverige, eftersom Ingmar Bergmans Gycklarnas afton var filmen som motiverade henne till att börja skapa film. Hon tilldelades sedan Stockholm Visionary Award och den 7,3 kg tunga bronshästen, vilken överlämnades av regissören av den fantastiska filmen Pleasure, Ninja Thyberg.

På tal om sex, så är något särskilt jag minns från årets filmfestival allt sex vi fick se på vita duken. Det var Emma Stone som stoppade in en frukt i…, en sjuttonåring som gick ner på sin styvmor och Paul Mescal som slickade sperma från Andrew Scotts bröst. Som Oscar Wilde en gång sa (och sociologen Robert Micheal innan det): ”Allting handlar om sex, förutom sex – sex handlar om makt”, vilket är intressant då sex och begär, men även sexuellt våld framkommit i flera av filmerna. I How to Have Sex framhävs stigmat över att som ung kvinna inte haft sex, gråzonerna kring sexuellt samtycke och de patriarkala strukturerna som på så sätt möjliggör våldtäkt. Vi såg även grova scener av sexuellt våld i The Settlers, där våldet användes av bosättarna som ett sätt att erövra och implementera patriarkala strukturer. Att den filmen vann priset för bästa film tyckte jag var mycket bra, det kändes lite som ett statement att motsätta sig strukturer i samhället som möjliggör kolonialisering och etnisk rensning. 

Det var intressant att se vinnarna koras, inte minst från 1km film eftersom jag och min kollega Gustav var så engagerade i tävlingen. Med lite bias då jag följt denna filmskapare ett tag – men också för att den var så pass välgjord – var The Man from Hungary en av de filmer jag fann mest tilltalande. Det blir svårt att mäta talang när Leonard Vincent Rode gjort det mesta i filmen själv; konstnärskapet i en sådan film blir som en kategori för sig. Det var ingen stor produktion som alla andra. Jag kunde även se inspiration från filmer som exempelvis Andrej Tarkovskys Mirror och Belá Tarrs filmografi, för att nämna några. Även Ville Gobis Kräftor och tennsoldater tilltalade mig, så det var otroligt kul att den vann. Gobi har ett säreget uttryckssätt som med säkerhet kommer ta honom långt, här med starka paralleller till Lars von Triers Antichrist, Michael Hanekes Time of the Wolf, Bergmans Sommaren med Monika och inslag av jävligt mycket svensk punk. Att filmens förlaga var en dikt han skrivit om honom och hans pappa gjorde det väldigt fint, och jag ser fram emot att se vad han kommer göra härnäst (det vill säga Midsommar, inte av Ari Aster). Jag tror verkligen att både Ville Gobi och Leonard Vincent Rode har potential att bli Sveriges nästa stora filmskapare, och likaså hoppas jag att Solîn Bakircian kommer få ta plats i Sveriges filmbransch med sina drömmar om att bygga broar mellan kurdisk och svensk film. Även Karim Fakih (som också var nominerad till tävlingen) är ett namn jag kommer lägga på minnet.

Sista dagen på festivalen såg jag, som sagt, Monster, vilken hamnar högst på min topp tre-lista i gott sällskap av All of Us Strangers och Poor Things. Under sista halvtimmen av filmen satt jag och grät, och utan att spoila vill jag påpeka att slutet inte gjorde det bättre — i synnerhet inte då eftertexterna löd ”in memory of Ryuichi Sakamoto”. För er som inte känner till Sakamoto, var han en väldigt hyllad musiker och producent som komponerade musiken till Monster och som tyvärr avled tidigare i år efter en lång tids sjukdom. Jag noterade att festivalen inte delade ut något pris för bästa filmmusik, men om det var upp till mig hade Sakamoto och Harry Allouche, som skapat musiken i The Settlers, fått dela första plats. Som vanligt i Kore-edas filmer utmanar han oss att ifrågasätta narrativet och komplexiteten i familjerelationer, varefter han här inspirerats av formen i den japanske mästaren Akira Kurosawas Rashomon. Genom stark moralisk intelligens och medmänsklighet får Monster oss att fundera på vem som egentligen är monstret. Filmen fungerar således egentligen som en spegel, vilket påminner mig om vad Breillat sa: ”Film är en illusion. Jag är en illusion”. 

Stort tack för denna gång, Stockholms filmfestival. Hoppas vi ses nästa år!