Sorry, Baby är en klockren debutfilm
Det är med veckor av högst fyra timmars sömn som jag i all hast tar mig ut i ett grått Stockholm en lördagseftermiddag för att se Eva Victors starka debutfilm Sorry, Baby på Bio Skandia. Trycket på filmfestivalens visningar känns om möjligt ännu högre än tidigare år, och salongen, med runt 500 sittplatser, verkar nästan fullsatt. Festivalstämningen ligger som ett vitt glitter över staden. Belysningen släcks ner i lokalen, och en videohälsning från filmskaparen spelas upp.
Filmen inleds med att Lydie (Naomie Ackie) besöker sin bästa vän Agnes (Victor) i hennes hus utanför New England, i scener som framhäver deras starka och genuina vänskap. Det har varit oskiljaktiga sedan deras doktorandtid då de båda bodde i huset, men medan Lydie flyttade till New York och gifte sig, bodde Agnes kvar. Deras liv kontrasterar varandra: Agnes har en flyktig relation med sin granne Gavin (Lucas Hedges) och har nyligen fått en professur vid samma universitet de tidigare gick på, medan Lydie avslöjar att hon och hennes fru väntar barn. Trots allt faller vännerna snabbt in i gamla vanor, som när de lägger sig i varsin ände av soffan under samma filt och delar allt från skratt till det svåra. Icke-linjära segment från deras förflutna följer, och långsamt binds de ihop med deras doktorandtid i centrum, då något dåligt hände Agnes.
Sorry, Baby visar inte våldet, istället fokuserar kameran på exteriören av Agnes handledare Preston Deckers (Louis Cancelmi) hus, i vilket vi enbart ser ljuset genom fördragna fönster när dagen blir till natt. Avsaknaden av våldet gör det våldsammare, en teknik som påminner mig om Michael Hanekes filmer, och när Agnes stormar ut ur huset förstår vi vad som har hänt. Filmfotot är både talade och sparsmakat, vilket gör det hela ännu mer suggestivt. I chock kör hon hem, med osnörade skor, där Lydie väntar uppe på henne. Lydie tappar upp ett bad till henne och sitter bredvid medan Agnes berättar om övergreppet som hon precis varit med om. Således navigerar filmen frågor kring vad som finns kvar av oss själva efter ett trauma. Hur går man från att överleva till att leva?
På festivalens hemsida beskrivs filmen som ”Fleabag-doftande”, vilket jag verkligen håller med om, särskilt i sättet som Fleabag (Phoebe Waller-Bridge) hanterar svåra känslor med kvickhet och ironi. Humorn som överlevnadsmekanism balanserar på ett liknande sätt båda karaktärernas inre konflikt och känslomässiga komplexitet, i vilken deras brister, val och svagheter gör dem ännu mer mänskliga och relaterbara – och därmed skapar en djup, nästan osynlig intimitet mellan dem och oss som betraktare.
Mina tankar förs även till Michaela Coles I May Destroy You (2020), som också skildrar kvinnors komplexa relationer till svåra upplevelser och de långvariga, förkroppsligade effekterna som de lämnas med. Samtliga verk navigerar känslomässiga sår med humor och sårbarhet, där karaktärerna kämpar med att förstå sina egna känslor, från vrede till acceptans – ett blivande med trauma.
Jag tänker på min tid som chattjour hos en förening som jobbar mot sexualiserat våld, och sättet dessa upplevelser splittrar och omformar självbilden. Utan tvekan var det ett av de svåraste jobb jag någonsin haft, inte bara för den emotionella påfrestningen och den maktlöshet det bar med sig, utan också för hur dessa berättelser påverkade mig.
Det är en klockren film på många sätt, välskriven med imponerande skådespeleri, men det är också en oerhört viktig film, inte minst i eftermälet av #MeToo. I en tid där kvinnors rättigheter – inklusive den reproduktiva rättvisan – fortfarande är under ständig hotbild, medan vi samtidigt ser ett bakslag mot de framsteg som har gjorts, påminner filmen om att kampen inte enbart handlar om erkännandet av sexuellt våld, utan även kroppslig och själslig autonomi. Kanske är Sorry, Baby en del av en växande motreaktion, en bidragande faktor till förändring och en återuppväckelse av #MeToo-rörelsen.
