Regn, rytm, betong: Göteborgs indiehjärta slår starkt på Slakthuset Block Party

Onsdag:

När jag börjar bege mig mot Slakthuset Block Party duggar det lätt, men när jag sedan har korsat Göteborgs citykärna är det som att himlen har öppnat sig och Gud själv håvar 10-litershinkar på industriområdet. Men skam den som ger sig, personalen står redo med skrapor för att torka av borden och ett glatt humör. Lagom till att Sunnan går på till tonerna av ett intro som låter som vilda västern fast i en djungel, skymtar faktiskt solen till (om så bara i 20 minuter). Det visslas och spelas med instrument som jag inte ens vet hur man ska beskriva – det är trähalsband, fågelholkar och en illröd megafon. Trots den luftiga publikfållan lyckas de få i princip alla att svänga ganska rejält på höfterna (vilket förmodligen behövs efter mängden ergonomiska cyklar som stod utanför). När Cannot get enough börjar ber sångaren Pär Stenhammar publiken att sjunga med och att “den tar slut när ni slutar sjunga, om ni håller på i 20 minuter håller vi på i 20 minuter.” Publiken, som nu blivit en makeshift-kör, håller både takten och känslan medan bandet levererar ett dansant stycke som för tankarna till Stuzzi (som dessutom ska spela nästkommande dag). Några 20 minuter blir det kanske inte, men publiken följer varenda steg som de tar och Sunnan framför en fantastisk konsert. Arrangörerna, Wine Mechanics, har verkligen fokuserat på lokala band, någon som flera av dem själva påpekar och nämner stolt över de platser i Göteborg med omnejd som de representerar – Kungsbacka, Hisingen, Masthugget, Haga, Torslanda, Majorna. 

Jag hade kunnat skriva ytterligare om det pms-artade vädret, men detta är inte någon väderleksrapport och vad annars kan man förvänta sig av en festival i Göteborg. Under nästa akt, Kasino, passar det stilla regnet till den känslobetonade, lugna indiepopen. Det hela har en filmisk känsla som undgår knappast ingen, allra minst alla par som står och trycker sig hårt mot varandra. 

Någon ytterligare timme senare har regnmängderna ökat. När Henning går upp är publiken taggad och dyngsur. Redan i första låten slås jag av tanken att detta är musik man gärna hade velat höra under en roadtrip. Det känns som att jag sakta kör i Norrlands inland en sen sommarkväll, trots att jag varken har körkort eller ens varit i Norrland. När andra låten 24/7 Café körs förstår jag att jag knappast kan ha varit särskilt originell i min fantasi, då raderna “Vänder mot leden igen / E6 Oslo Hisingen / I en bil genom natten / Och mörka broar under vatten” sjungs entusiastiskt. Tidigare under kvällen hörde jag någon beskriva bandet som “ett svenskt Dire Straits”, vilket jag verkligen håller med om desto längre in på settet de kommer. Henning spelar mysig, lätt melankolisk pubrock som känns både mogen och laid-back. 

Kvällens stora dragplåster är Amanda Bergman, som förtrollar bort alla som vanligt. Hennes mjuka röst klingar ut över tegelbyggnaderna och betongbroarna. Publiken ser storögt som i trance. Hon håller oss i sin hand när vi förs med på den emotionella berg- och dalbana som spelningen är. När hon förklarar att Wild Geese, Wild Love är en hyllning till hennes bortgångne far, går en gemensam gåshud genom skaran. Med hjärtat i halsgropen försöker sedan publiken sjunga med till Falcons, men ingen lyckas överträffa Bergman. Det är en fridsam och fin konsert som verkar lämna de flesta, mig själv inkluderad, mycket nöjd med den första kvällen. 

Torsdag:

Jonna Randen öppnar dag två med sitt intima gig. Den lilla, något trötta, publiken som tagit sig dit stoppar inte henne från att charma byxorna av oss alla. Gårdagens väder är ett minne blott i den gassande solen och det utbringas en välförtjänt applåd för moder jord. Bandet spelar en skön blandning mellan rivig indiepop och vackra visor. Det är verkligen en utsökt sommarspelning och en perfekt start på kvällen.

Näst på tur kliver Valter Nilsson upp på scenen. Redan under soundcheck kunde man ana att det kommer bli en spelning man sent glömmer. Han rör sig självsäkert och är riktigt skojfrisk när han säger att han “älskar att spela i Malmö”. Iklädd ett par muskorta shorts – eller vad nu den manliga motsvarigheten heter, levererar han en riktig käftsmäll till konsert. Energin är hög, både på scen och i publiken. Hela bandet ger verkligen sitt allt och lite till från minut ett, redan i tredje låten verkar han helt slut. Men inget verkar kunna stoppa honom och han får god hjälp från den vilda skaran framför. Till låten Låtsasvänner säger han att den passar bra till organiskt vin, ”det är väl la det de gör här?” och plockar upp en flaska. I sista låten, HAVET, orkesterar han publiken till att hoppa från sida till sida. 

Det är en intressant blandning av akter. Festivalen har en tydlig nisch med svenska indieband. Precis det man hade förväntat sig av några som tillverkar hantverksvin och serverar pizza för dryga 200-lappen i ett gammalt slakthusområde. Nationalteatern sticker både ut och är ändå ett förväntat val. Det har bubblat kring dem redan dagen innan, när dj:n Rock’n’roll-kollektivet spelade Doin’ the omoralisk schlagerfestival minst tre gånger under kvällen. Självklart blir det allsång från första låten. 

Två timmar senare stiger Hannes på till en färgstark och vacker solnedgång. Det var ett bra tag sen han faktiskt stod på en scen, vilket han själv kommenterar och säger att han har glömt bort hur kul det är att få spela. Det bjuds på både gamla, nya och osläppta låtar. Publiken är kanske inte den häftigaste, men majoriteten sjunger ändå blygt med. När I feel it, som numera har över 10 miljoner streams, spelas utropas flera glädjerop och mobilerna åker upp i luften. Hannes fängslar och får med sig oss alla i låtarna. Stockholmsvy har aldrig låtit så bra som till den orangea himlen och efterföljs med en applåd som aldrig vill ta slut.

Det har kryllat av Stuzzi-tröjor inne på området. På ryggarna står det “el rey del ritmo” – kungen av rytmen, för er som inte läste spanska på gymnasiet. Spelningen skjuts upp en dryg halvtimme, först av ljudproblem men även för att publiken verkar ha sin fulla uppmärksamhet på dam-EM och den gastkramande straffläggningssituationen som utspelar sig. Vi alla vet hur matchen slutade, tyvärr, och det är en emotionellt uppgiven publik som bandet kommer upp till. Men om det är någon som kan få oss att glömma förlusten och dansa in i natten som att Sverige vunnit hela skiten är det Stuzzi. Publiken har verkligen längtat efter att få dansa och det blir en riktigt klubbig stämning när pomelo, maracuya massage och Take me to America dånar ut. Han bjuder även på en tropisk breakbeat-mashup av Rihannas Pon de Replay och Daddy Yankees Gasolina, och publiken fullkomligt tappar det. Ingen vill att det ska ta slut, när de kör den sista låten chilibanana slås jag av insikten att de hade kunnat spela en vecka i sträck och absolut ingen hade klagat – allra minst Stuzzi själv. 

Fredag:

Den sista dagen och solen trycker hårt. Under festivalens tidigare dagar har medelåldern på publiken legat runt 30–35, men idag noterar jag ett tydligt skifte. Ynglingarna har intagit industriområdet och flertalet av dem har Nektar, Svart Ridå eller Terra-merch. Det tycks ligga en viss spänning i luften över kvällen, kanske allra mest över finalakten. Strax efter 17 kliver Svart Ridå på och kör ett inlevelsefullt set. Publiken, som mestadels står i skuggan, svettas ymnigt och jag kan knappt föreställa mig hur varma de är uppe på scenen. Speciellt med tanke på den röjiga showen som de levererar. 

Denna dag har en tyngre och rockigare betoning. Det gotländska bandet Pascal intar scenen på ett odramatiskt sätt med en kort, nästan blyg hälsning. Men konserten är allt annat än stillsam – det är hårt, punkigt och emotionellt. Trumhinnorna spricker nästan när Manuela De Gouveia vrålar ut “Är det sant att du älskar mig / Är det sant att jag är den enda” men det gör ingenting. 20 år som band visar sig tydligt på deras engagerade sätt de spelar på. När publiken skriker efter ett encore sprider sig en lätt förvirring i bandet. När de kliver upp igen efter några minuter säger de lite genant att de inte repat någon mer låt. Genast börjar det ropas efter låtar, och i sann Göteborgsanda brölas det om att de ska “spela Shoreline” – vilket de skrattar åt. Istället avslutar de med en vacker Måne över Fårösund och efteråt tackar de publiken med tårarna i halsen. 

Det är mycket väntan på den här festivalen. Man känner sig lite tafatt mellan akterna när besökarna direkt sätter sig för att dricka diverse ipor för 85 kronor. Dessutom är det inte ett jättestort område och sittplatserna är få. Kanske är det ett försäljningsknep att ha så pass långa pauser eller så handlar det bara om logistiken. Energin som skapas på de fantastiska spelningarna dör ut och ersätts istället av en stilla rastlöshet. Men till slut tar Nektar plats och spöar skiten ur allt och alla, inte minst ljudnivån. Det blir riktigt stökigt både på scen och i publikhavet. Bandet springer omkring och håller ingenting tillbaka. Deras ålder nämns väl i så gott som varenda recension, men det är verkligen imponerande när man ser den sammanhållning som de har trots att de inte ens gått ut gymnasiet. Jag hade knappt våga drömma om att se så hemtama som Nektar gör när jag var 18. Plötsligt, halvvägs in i konserten, försvinner både ljud och ljus. Det sprids en märklig och snopen stämning. Bandet går direkt av och in i logen. Är det en protest? Ett stunt? Jag överhör kort efteråt från Terras trummis Mathias Ek att elen har tydligen gått på hela området. Halva publiken står kvar, den andra halvan rör sig mot barerna. Men 10 minuter senare kommer strömmen tillbaka och Nektar tar återigen över området. “Som om ingenting hade hänt”, säger sångaren Ilean Arvman Nelson och framför Älskar dig (Oändligt för alltid) till åhörarnas förtjusning. 

Sist ut är bandet med stort B. Under dagen har jag hört flera som bara köpte en biljett just för Terras medverkan. Det är tydligt att de är festivalens stora huvudattraktion, vilket de förmodligen själva är medvetna om också. Men Karl Sundström hyllar ödmjukt de andra akterna och menar på att det ”bara band vi älskar” som spelat under dagen. När den första tonen av Oåtkomlig spelas svarar publiken entusiastiskt och jag inser att det kommer att bli en vild timme. I mellansnacket pratas det om en premiär av en deep cut, även om gitarristen Petter Lagerlöf hävdar att de kört Ta min hjärna någon gång för länge sen – men det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll. De hade kunnat köra deras minst spelade låt och publiken hade vrålat med i varenda ord. När tonerna till Jag hör också rösterna klingar ut förstår vi direkt att det börjar närma sig slutet. Jag känner mig häpen, skulle inte detta hålla på för evigt? De går knappt av scenen innan det tjuts “en gång till” i en samstämmig kör och bandet är knappast svårflörtade. När sista låten Svarta Lådan rivs av exploderar allt, en riktig brakurladdning. Alla har gett sitt absoluta allt, och sen är det slut. Tack och god natt. Vi slussas ut till Southern Nights och post-konsertdepressionen sprider sig som en löpeld.

Sammantaget är det tre fantastiska dagar, med både flera positiva överraskningar och bekräftelser på tidigare hyllningar. Om det är en sak som lämnar lite bitter eftersmak är det möjligen mångfalden på bokningarna. Av de 11 bokade akterna är det endast tre kvinnliga (eller fyra om man räknar med Pascal, där majoriteten av bandet ändå är kvinnor), vilket känns lite märkligt – det är ju knappast som att råder någon brist på otroliga indieartister eller band som frontas av tjejer? Dessutom spelar både Svart Ridå och Jonna Randen först ut på sina respektive dagar, sen blir det en grabbkväll i bokstavlig bemärkelse. Förbättringspotential finns definitivt och jag får hoppas att nästa år finns det lika mycket diversitet på könsfördelningen som det fanns på ölalternativen.