Viva Sounds visar att den svenska rockmusiken är i trygga händer

Det är den tiden på året igen. Tiden då Gbg-vädret är en blandning av ångest och misär, när eländigheterna i världen bara blir eländigare och eländigare och det finns väldigt lite att se fram emot i livet. Men inte för oss Pripps Blå-drickande, rock n roll-diggande, självömkande musikälskare som… låt oss erkänna att de flesta av oss är. För oss är det just Göteborgs alldeles egna klubb- och showcasefestival Viva Sounds något av det bästa som händer i vinter, förutom möjligtvis att den är över. I år har den utökats från två till tre dagar, till synes dubblat antalet band och bokat kaxiga Los Bitchos som headliner. Det finns med andra ord ingen dyrbar festivaltid att förlora.

Torsdag:

Låt oss kalla den uppvärmningsdagen. Man ska inte gå in med förväntningarna att någonting ska göras halvdant – inte ens festivalstöket. Men med ett betydligt antal mindre band än de andra två dagarna och med en publik som verkligen inte vill vara bakfull imorgon går det inte att säga annat.

Det första vattenhålet blir mer eller mindre traditionsenligt på världens minsta pub för livemusik, Holy Moly. Delegaterna har precis lämnat konferensen som i år hålls separat för de vanliga dödliga, om du inte av någon sjuk anledning tar ledigt torsdag och fredag för att nörda ner dig i musikbranschen. Lördagsförmiddagen, den dagen då de flesta har möjlighet att konferensa, kommer istället ägnas åt att banka plåt i spårvagn, men mer om det senare.

Aysanabee från Kanada, eller rättare sagt från Oji Cree, tar plats på sina få kvadratmeter till scen. “Det här är inte första gången jag spelar på ett tacoställe” säger han mellan Guinness-klunkarna och blandar skoglig folk med ambienta mattor och sjunger på ett sätt som lär eka upp till Masthuggskyrkan, men får nöja sig med den flottiga pubpubliken när han med sin fingerpicking misshandlar gitarren som ett trumset. Hans härkomst från en av Kanadas ursprungsbefolkningar gör sig tydlig när han berättar om hur han “sjunger till sina förfäder”.

Och så är vi igång. Motorpsycho mullrar på med sina två timmar (!!!) av psychrocksbonanza på Musikens Hus samtidigt som Nektar tar plats en trappa ner på Hängmattan. Indiebandet, bestående av fem göteborgska slynglar, har på bara några månader skapat sig ett stabilt rykte inom Sveriges indiescen. De fångar den melankoliska sinnesstämningen genom att med distad gitarr sjunga om hur det är att vara ung, kär och känna sig värdelös. De lever upp till sina hypade förväntningar och levererar som på beställning emotionell indiepop utan överraskningar.

Nysignade Mud Grief ger oss en lektion i hur mangelrock-plogen skall dras. Till ett mullrande oväsen slår de nästan sönder scenen och med sitt underbara oljud skapar de en vägg av bluestolvor och fuzz som får putsen att lossna. De säger det bäst själva: “Det är bara musik, det är ingenting att vara rädd för” innan de i Wrestle Mania– stil häller öl över sig och runkar gitarr med sådan kåthet till musiken att det inte går annat än att bli förälskad. Det blir fan inte grabbigare och det är helt underbart. Publiken som varit svag sen dagen började, lyckas de till slut, lite grann, få med sig då en och annan person börjar twosteppa som i ett manifest.

Borta på Fyrens Ölcafe dånar det portugisiska psykrockbandet Travo till en sittande cafépublik. Det ser konstigt ut, men deras malande oväsen går inte att klaga på. Även om det gör sig märkligt i kontexten. Det lilla kafét försöker de göra till en brinnande domkyrka på mardrömsdrogen datura. “Asså psykosen?!” säger en i publiken efter spelningen och det är inte mer än en rimlig reaktion.

Dag ett, eller uppvärmningsdagen, visar på festivalens otroliga förmåga att hitta nya spännande akter och att den svenska rockmusiken är i trygga händer. Men publiken behöver vakna för att det här ska bli nåt.

Fredag:

Det tål att diskuteras om Andra Långgatans skivhandel är stans mysigaste eller osexigaste venue. Skitsamma. Det är här det börjar.

Nora Lucia – inklämd mellan dammiga exemplar av Elvis alla 78 miljoner samlingsalbum – startar igång festivalens andra dag med melankolisk singer-songwriter som kan liknas vid en blandning av Fontaines D.C., boygenius och Beach House. Med medlemmar från konstellationer som Mud Grief och Nemo Sparding går det inte annat än att konstatera att det är kidsen som håller stadens musikscen vid liv. Otroligt fint att se. Det är en mjukstart och lite samma vibb får man av R&B-sångaren Adjua i lokalen bredvid som ensam med gitarr smyger igång helgen.

Annat blir det dock när New York-punkarna Mary Shelley klämmer in sig själva i skivbutiken. Med sin partypunk, som känns som en blandning mellan The Clash och Rocky Horror Picture Show, gör de allt i sin makt att väcka oss till liv. Sångaren iklädd snabba glajjor och sjukhuslinne klättrar runt i butiken och kastar repiga CD-skivor runt omkring sig. Det är en main character-aura som är svår att toppa men han gör det ändå när han med mikrofonen springer ut ur butiken och skriksjunger till folk som går förbi på gatan. Det är svårt att förklara sig som en frisk person med detta agerande och utstyrsel men det är inte mer än rätt. För vem vill egentligen vara frisk?

Snacket på barerna säger att det är noisebandet The Family Men som man ska se om man inte är dum i huvudet, så det gör vi. Det är helt omöjligt att veta vad man ska förvänta sig förutom att det sägs något om att det kommer bli ett jävla oväsen, och det blir det. En djupt ångestfylld, aggressiv sångare kravlar runt, gör kullerbyttor och ger en och annan smäll på smalben till publiken på Musikens hus till ett malande groove, den mest underbara fruktansvärda elektroniska kakafonin och epileptiska visuals. Publiken lämnas livrädda och traumatiserade på bästa sätt. Man kan inget annat än att hoppas att det är så här det känns att bli lobotomerad och man lämnas helt övertygad att det här är något av det mest unika som, om inte hela landet, åtminstone Göteborg, har att erbjuda.

Headlinern Los Bitchos snor mycket av publiken men ett tappert gäng driver ändå runt bland scenerna på Stigberget. Hanna Järver tar över Skeppets scen. Indiepopens okrönta drottning som inte fått i närheten av den igenkänning hon förtjänar… låt oss kalla henne popmusikens bastard. Hon levererar felfri indiepop och, trots Örebroblodet, bitterljuva kärlekssånger om Göteborg som både går att hångla och gröta till, och skapar som stesolid till den melankoli som ständigt ligger som en blöt filt över staden.

“Jag är fan orolig att de kommer riva stället” säger en av arrangörerna till festivalen i barhänget. Han syftar på danska Smag På Dig Selv som under natten kommer att leverera jazzpunk på Oceanen. En tydlig skillnad från i somras då de gjorde samma sak på Roskildefestivalens näst största scen med en kapacitet på runt 17 000. Det kan inte annat än bli en jäkla upplevelse.

Danskarna öppnar med strupsång innan bandet, bestående av två saxofoner och en trummis, spelar någon blandning av eurodisco och frijazz. Det är helt omöjligt att beskriva vad det är för genre och ännu mer omöjligt att förstå varför det funkar. Deras hetsiga saxofonmusik får med sig publiken i otaliga mosh pits för att sedan bryta av med spoken word-framträdanden. Låten Fuck Der Kommer Kontrolører kan omöjligt eka bättre bland Göteborgspubliken, inte minst när de spelar den mitt i publiken. Det är den sjuka kontrasten mellan punken vi känner igen och den trippade jazzen som gör att ett mer perfekt avslut på fredagskvällen knappast går att hitta. 

Med det säger vi hejdå fredag och hejdå Viva Sounds för den här dagen. Imorgon ska det åkas spårvagn.

Lördag:

Vi åker spårvagn. Inte till festivalen utan som en del av festivalen. 2022 må vi ha blivit kidnappade för en konsert i en skåpbil. Men i år ska inte mindre än tre konserter spelas på en gammal museispårvagn till Långedrag.

Två flak med Bitburger och en pappkasse med chips lastas på. Bandet Ior sjunger svensk indiepop, perfekt för roadtrippen och refererar till stadens landmärken i nästan realtid som de susar förbi utanför. Karlatornet har sällan varit så vackert som nu. Det är dock inte alls smidigt och bandet behöver kämpa mot dånet från rälsen.

Praktiskt? Nej. Kul grej? Men visst. Bra musik? Gud ja.

Det blir sedan en repris på de förra dagarnas mjukstart. Göteborgsbandet Whale Sark (självklart med felstavad hajtröja på sångaren) blandar indiepop med jazzvibbar, sjunger om att var ung, dum och spy i Sydamerika och med sina olika lager av digitala effekter, akustisk gitarr och saxofon ger de låtarna ett helt annat djup i sina nästan våldsamma dynamikförrändringar. Inne på Holy Moly gör brittiska Flypaper en exemplarisk pubspelning när han med sin raspiga Elliott Smith-röst spelar modern vispop, inte på det gulliga sättet utan det underbart deprimerande. Någon i publiken stämmer in med maracas och en kompis till artisten spelar samtidigt på ställets dammiga och ostämda piano. Få tillfällen gör sig musik som bäst med bara gitarr och sång, men det här är ett av fallen.

Granne med stället finner vi The Abyss – Sveriges kanske kreddigaste metalbar som oöveraskande ansvarar för festivalens brutala musik. Metalcorebandet Fox Womb välter stället med sina dubbla bastrummor. Om Mud Grief var gitarrrunk är detta total onani av blast beats, growl och instrument stämda så lågt att strängarna tycks hänga. “There is a time, there is a place och det är nu!” skriker sångaren med mikrofonsladden snurrad runt halsen när han försöker uppmana folk att headbanga. Han kan inte ha mer rätt. Det kan tyckas som mycket man hört förut, men deras malande är snabbt, hårt och tveklöst. Precis som det ska vara.

Borta på Fyrens Ölcafé gör We Are Wood allt vad de kan för att likna Brian Joenstown Massacre och lyckas ganska bra med det. Sju personer på scen som spelar heroindoftande psykrock får med sig den tröga publiken på Fyrens. Folk står ändå upp, det är ett godkänt betyg.

Kvartersscenen 2lång har tagits över av ett gäng britter som pushar för landets musik. The Lilacs har både innan och efter konserten en gubbe som onödigt skriker ut reklam för diverse festivaler i England. De spelar extremt generisk brittisk indiepop, som ett coverband på tidiga Arctic Monkeys. Men trots den imiterande känslan blir det drag i publiken som består av bandets brittiska kompisar, som besegrat alldeles för många öl under kvällen, och folk från närliggande barer som blivit övertalade att komma dit. 

Misty Coast öppnar Pusterviks lilla scen med sin shoegaziga drömpop, men får ett oförtjänt välkomnande av att publiken endast består av en handfull personer. Detta är innan Sveriges kanske genom tiderna bästa liveband Agitator avslutar festivalen på bästa sätt. Iklädda Berghain-outfits antastar de Pusterviks scen med sin aggressiva indiepop och sjunger om hur jävla underbart det hade varit att dö. De gör en uppvisning som inte går att beskriva annat som om de blivit bokade för att säga till resten av festivalens band att “det ni gör är helt ok men det är såhär det går till på riktigt”.

Festivalen är slut och man kan inte annat än att sköljas över av känslan av att det var så mycket man missade. Bevely Kills hundrade spelning, Death By Unga Bungas röj, omtalade Hearts, Majvi Superstar och Sodakill och så många flera. Man önskar att det fanns fler av en själv, men den ständiga FOMO:n är en otrolig känsla. Festivalen har visat att den svenska rockmusiken är i fantastiskt trygga händer.