Fartfyllt och intimt när by:Larm intar Oslo
Den norska showcase-festivalen by:Larm har länge varit ett centrum för den nordiska musikbranschen och har varit igång sedan 1998. Under tre kvällar på utspridda scener med bara några stenkast mellan varandra i Oslos stadskärna spelar omkring 110 olika artister och band. Vi på KULT Magasin besöker festivalen för andra året i rad. Häng med på kvällar av musik, dans och några väldigt dyra öl i den norska huvudstaden!
DAG 1
Asfalten glänser från den isande regnskuren som sköljde över Oslo för en timme sedan. Ljuset från barer och restauranger läcker ut över Møllergatan. Det är den första av tre kvällar på årets upplaga av by:Larm, och konserterna har dragit igång. Trots att festivalen inte har ett avgränsat festivalområde känns promenaderna mellan de olika scenerna lite festliga. Det blir som en slags kvartersfest med klungor av folk som skrattar och pratar vid gatuhörnen.
Vårt första stopp blir St. Edmund Kirke där vi ställer oss i den slingrande kön. Vi lyckas hitta platser på en bänk längs den vita väggen, och under det ståtliga taket av bruna plankor färgas människors förväntansfulla ansikten av det vattniga, röda ljuset som flyter i rummet. Den fransk-italienska kompositören och violinisten Elia Lombardini står på scen, omgiven av ett hav av pedaler och sladdar. Den första tonen tystar publiken och den andra slår andan ur bröstet. Lombardini spelar med sig själv, ett ömt och kraftfullt samarbete. Genom loop-pedaler, reverb och inspelningar fylls rummet av de filmiska och råa klassiska tonerna med tunga elektroniska inslag. Det är en upplevelse att få bevittna kompositionen av dessa verk, Lombardini nynnar in i violens mikrofon och omvandlar sin egen röst till rytmen i nästa stycke. Konserten är kort och när den är över vet man inte riktigt vad som slagit en – efter stående ovationer går Lombardini ner för altaret och försvinner snabbt ut genom en sidodörr i kyrkan.
Publiken öser ut på gatan och vi rusar vidare till nästa konsert, som till vår förtjusning ligger vägg i vägg med kyrkan. Uteserveringen till Revolver är full, rök från kyla och cigaretter stiger i luften. Den dunkande basen ekar när vi går ner för trappan, där den norska glitch-technoduon Fochs Koshka redan börjat sitt set. Det känns lite som en feberdröm, kontrasten mellan Lombardinis euforiska stråkar och Fochs Koshkas industriella och distade techno är ett rus. Det är lågt i tak och publiken flockas framför scenen, där duon står hukade över ett stort bord fyllt med utrustning. I skenet av de blinkande ljusen spelar de i en ryckig dans. Musiken är intensiv och inlevelsefull men publiken hänger inte riktigt med, det går inte att undgå tanken av att det kanske är för tidigt på kvällen för denna akt. Som tur är spelar de, likt de flesta av festivalens akter, fler än en gång – och nästa spelning är förlagd till en senare tid som nog passar duon bättre.
Utbudet i line-upen är stort, och består av framförallt nordiska akter från blandade genrer. Festivalens showcase-upplägg agerar lite som en plantskola för debutanter och en metropol för artister som är på god väg att slå igenom. Det känns verkligen som att man får se många “stars in the making”. Trots den rent kommersiella utgångspunkten – där festivalen till stor del vänder sig till musikbranschen – känns det fortfarande festligt och öppet för allmänheten. Om något är det uppfriskande att nya artister får en plattform, och i och med att spelningarna är väldigt korta, ungefär 30 minuter per akt, känns de lite som expresskonserter vilket är kul då man hinner klämma in många på en och samma kväll.
Vi stannar kvar på Revolver i väntan på den brittiska rapparen Brother May. Han kliver på scenen med en peppad energi som smittar av sig till publiken, och lyckas få igång publikhavet med sin lena rap som läggs över basfyllda och lågmälda beats. Gränsen mellan scenen och publiken suddas ut och spelningen blir väldigt interaktiv. Mot slutet är lokalen varm och svajande, Brother May kliver ner i publiken och avslutar setet på dansgolvet.
När klockan närmar sig 23 börjar energin börjar sjunka. Vi promenerar mot Kulturkirken Jakob till vår sista show för kvällen. Den enorma kyrkan är luftig, alla kyrkbänkarna tagits bort och i hörnet av salen finns en stor bar av trä. Det irländska folk-rockbandet The Mary Wallopers ropar till sig publiken som står i klungor längs väggarna och drar snabbt igång musiken som får golvet att skaka. Med bland annat banjo, gitarr, flöjt och riviga trummor tar bandet priset för högst ös ikväll. De har en stark scennärvaro och skämtar och tjafsar på scen, svordomarna studsar mot väggarna. Konserten börjar gå mot sitt slut och de introducerar sin nästa låt: “This song is about fishing, it’s about drinking and having sex”. Innan de drar igång igen utbrister sångaren Charles Hendy: “Come a bit closer, it’s a bit fucking weird”. Det är första gången ikväll som jag ser folk faktiskt dansa, och en känsla av ren glädje finns i rummet.
DAG 2
Helgen verkar ha dragit till sig en större publik, och vi börjar kvällen där den avslutades igår: på Kulturkirken Jakob. Lokalen fylls upp snabbt och folk tar sig upp på sittplatserna längs kyrkväggen för att se scenen som intas av karibisk-belgiska musikern Nala Sinephro, känd för sin ambienta och experimentella jazz. Man kan glimta hennes ansikte bakom strängarna på en stor guldig harpa medan scenen fylls av ett varmt och dimmigt sken. Musiken är stegrande, byggs på med inslag av blås och en vibrerande bas som skakar gallren i revbensburen. Ljudet är atmosfäriskt och drömskt med inslag av syntar och lekfulla tempoväxlingar. Man kan inte låta bli att blunda och låta sig slukas av musiken som ekar i kyrkans stora sal.
Efter denna sakrala och lugna stund ger vi oss ut till en ny scen och ett nytt sound. På den stora scenen Rockefeller ska Stockholmsartisten Stuzzi snart uppträda, och man fattar snabbt att det är dags för dansgolv. Stuzzi kliver ut på scen iklädd en ledig vit-randig kostym med hatt och solglajjorna på. Musiken är en blandning av funk och house med starka influenser från soca och cumbia. Diskografin består av Stuzzis senaste EP:s som han kallar för ett “frukt-disco”. Texterna är repetitiva och handlar om ja, frukt. Det finns mycket barnasinne i framträdandet, på gott och ont. Musiken är tekniskt imponerande och medryckande men när han försöker få igång publiken genom att säga “When I say frutti – You say mango” blir det aningen mycket hotell resort-känsla.
Ett tips inför festivalen är att göra ett litet schema för de akterna du vill se då det är många konserter igång på alla olika scener. Näst på vårt schema har vi Nao Mali, också en svensk akt, som spelar på pub-klubben John Dee. Vi inser redan under showens första minuter, när Nao Mali kliver ut med sina dansare, att denna akt kommer att bli en höjdpunkt. Musiken skiftar mellan hård och bastung hiphop till len och soulig R&B som levereras med synkad och bländande dans. Det finns en sån helhet och tydlig vision bakom framträdandet, som märks såväl i kläderna och samspelet mellan dansarna på scen, som i attityden och musiken. Resultatet blir helt oemotståndligt och tar priset för festivalens hittills bästa scenshow. Vi hoppas på att se Nao Mali på en mycket större scen nästa gång.
Bar Italia är en av festivalens största bokade akter efter deras nyvunna berömmelse. Deras konsert i lokalen Blå har dragit till sig mycket folk och vi möts av festivalens första riktigt maffiga kö. Nere i källarlokalen trycker folk sig in genom dörröppningen för att få en glimt av det brittiska indiebandet. Men i det djupt röda ljuset blir bandet väldigt anonymt, stämningen är angsty och svajande med lite slarvig och stökig ”to cool for school”-vibb. Missförstå mig rätt, de är ett begåvat liveband men det kändes som att de ger absolut inget. Hela framträdandet känns väldigt oansträngt, men kanske är det en del av charaden? De avslutar fem minuter för tidigt med ett viskande ”thank you”. Flera i publiken möts i förvirrade blickar av konsertens abrupta avslut och vi lämnar spelningen ganska oimponerade. Utöver den underväldigande drinken från Bar Italia så lämnar vi festivalens andra kväll mätta och belåtna, taggade på sista kvällen och sugna på att rymma undan Oslo nattens kyla.
DAG 3
Det är lördagkväll i Oslo och vi svänger ner till gränden på Ingens gate. Den regnstänkta luften fylls av högljutt prat och festivalens snabba tempo är berusande. I denna gränd nere vid akerselva finns tre konsertlokaler på rad och området är fyllt med personer som är taggade på en kväll av musik. Vi börjar kvällen med en akt vi längtat efter, nämligen Stockholms nya stjärnskott Lover’s skit. Det unga punkiga hyperpop-bandet har det gått mycket snack runt om och det märks då lokalen är helt proppfull. Bandet bjuder på enormt hög energi, gryning och rivig musik som framförs med mycket känsla. Dansrörelserna upplöses i det blinkande strobe-ljuset och publiken står lika tätt som burksardiner. Lover’s Skit har lite samma anonyma och aningen svåra vibe som Bar Italia som stod på denna scen igår, men lyckas trots det kännas närvarande och engagera publiken.
Vi virrar runt på gatorna tills vi hittar Kafe Hærverk där kollektivet Ladies Music Pub presenterar den brittiska låtskrivaren Laura Groves. Lokalen har en loungig vardagsrumskänsla och är definitivt en av de mest stämningsfulla scenerna med sina blekt rosa och blå lotus-liknande lampor som ger ifrån sig ett dimmigt undervattensljus. Groves bjuder på luftiga toner i art och dream pop-anda, till hjärtslagsliknande beats skapar hon drömlika och fluffiga musiklandskap. Vi sätter oss ner och lutar oss bakåt, omgivna och uppslukade av hennes nyanserade röst.
Kvällens schema är fullspäckat och vi skyndar oss vidare till amerikanska countryartisten Kara Jacksons spelning i Kulturkirken Jakob. Efter att ha köpt våra livs dyraste öl sätter vi oss på bänkarna vid kyrkväggen och lyssnar medan Jackson stämmer gitarren på scen. När konserten väl börjar använder hon sig av en väldigt avskalad uppsättning, bara hon och gitarren, vilket visar sig vara allt som behövs för att förtrolla hela rummet. Den honungslena, blues-klingande countrymusiken får publiken att hålla andan. Texterna är punkterande och berättande och hennes röst flyter mellan mullrade mörka toner till ljust vibrato. Hon berättar att hennes gitarr gått sönder under resan hit och att lånegitarren hon fått tag i inte riktigt vill lyda, den ställer om sig lite under låtarna men det tänker man inte riktigt på. Om något bidrar det till den intima, hemmagjorda känslan som låtarna har.
Kvällen, och festivalen, börjar lida mot sitt slut. Vi rör oss tillbaka till Blå där vi finner Joshua Idehen på scen, han är mitt i ett spoken word-klingande stycke när vi kliver in. Musiken har en retrovibe och låtarna är ren feel-good, Idehen läser texterna som lyrik med insiktsfulla och hoppfulla budskap. Han har en stark scennärvaro och framträdandet verkar gå hem hos publiken, som Idehen lämnar med uppmaningen om att vara snälla mot sig själva, och mot varandra.
Tvärsöver gatan ska norska bandet Nonne spela på lokalen Ingensteds. Vi passerar den porlande älven och möts av duon som står på scen iklädda mörka glasögon. Festivalens sista konsert för vår del bjuder på lunkig shoegaze och moody stämning. Duon är väldigt stark live, musiken är tajt med repetitiva melodier. Låten Om igjen gör sig makalöst bra på scen och konserten stegrar från ganska lågmäld till röjig.
Vi går ut i kylan för att svalka av oss och samla alla intryck. Trots att konserterna är slut så märks det att natten bara har börjat – uteserveringen vid Blå är fylld av ett folkhav, kompisgrupper samlas under värmelampor och sprids ut över sofforna med filtar. Konserterna följs nu upp av DJ-spelningar som äger rum på de olika lokalerna. Vi står och funderar en stund innan vi bestämmer oss för att vi har en sista dans i oss!
Söndagen är solig och vi gör oss redo för att lämna Oslo och by:Larm – trötta, bubbliga och nöjda efter de tre fullspäckade kvällarna. Det är något speciellt med denna festival, det finns ett driv och en musikglädje, och trots att den till stor del riktar sig till musikindustrin skapas också gott om utrymmen och ögonblick där gränsen mellan artist och publik suddas ut, och där man verkligen får mötas i musiken. Att man på kuppen får utforska den norska huvudstaden och dess livescener är enbart ett plus – förutom när det kommer till den dyra ölen, kanske.
