Om framtiden är Svart Ridå – då är den ljus
Det är en kokhet dag i Göteborg, och innanför grindarna till Slakthuset Block Partys tredje och sista dag myllrar en rik variation av redan nedsvettade bandtishor. Här är det i vanlig ordning att desto mer obskyr artist desto kreddigare blir man som gäller.
En halvtimme innan Malmötrion Svart Ridå ska kliva upp på scenen som kvällens första akt har ett ivrigt gäng unga tjejer redan paxat delar av den främre raden. Under festivalens första två dagar har banden som öppnat kvällarna fått stå ut med väldigt glesa publiker, och jag har under dagen haft tankar i bakhuvudet huruvida Svart Ridå kommer råka ut för samma öde. Dessa tjejer ska man nämligen uppleva live, i alla fall så som jag har förstått det efter att deras spelningar flitigt har hyllats till skyarna för dess energi. Men av erfarenhet vet jag att publiken ofta är avgörande för detta.
Kvarten senare är hela främre raden fylld och jag börjar pusta ut. Jag småjoggar för att hinna snappa upp den lilla skuggplats som finns till vänster om scenen, och blickar ut över festivalens antagligen yngsta skara hittills – självklart utsmyckad med mustascher, wolf cuts och tävling i coolast Adidas Gazelles. Ännu en kvart senare finns fortfarande inget tecken på Malmöiterna, men nu har publiken fyllts på rejält och skuggan täcker nu nästan alla – jag sprang i onödan.
Plötsligt öppnas dörren till artistingången och ut kliver tre tjejer i vita kostymskjortor, svarta slipsar och solglajjor. Det ser varmt ut, men utstyrseln bådar gott. Välkomnandet är något tamt när publiken närmast scenen verkar få skriken i halsen. Men den spända tystnaden avbryts snart av Moa Swanströms distade gitarr, en välkommen gåshud tar över min kropp som på något sätt kyler ner mig från hettan. När sedan basen kommer in till öppningsnumret Illusion hoppar jag till och öronpropparna åker raskt in. Om någon här ute skulle få hjärtstopp av värmen skulle Tuva Gustavssons svintunga basnoter nog snabbt kunna få igång det igen.
Det dröjer inte länge tills jag fattar hypen. Bandet på scenen vet exakt hur coola de är när de tvärsäkert levererar sina låtar, som onekligen upplevs bäst live. I andra numret Verkligheten har jag här för mig själv visar Moa vad hon går för när hon vilt på scenen spelar smakliga gitarriff. När tempot sen dras ned i Hjärta kommer ett solo som kittlar rätt i hjärnan. I detta nummer gör Tuva det även tydligt att hon inte bara är skicklig som basist utan även som sångerska, något som förstärks ytterligare när hon med sina långa, svävande och skrämmande vackra ‘aaaah’n bär på följande melankoliska mellannummer som lämnar ett stort avtryck.
Det är nu fullt när jag blickar bakåt, nog mycket tack vare lineupen som talar för sig själv där Pascal, Nektar och Terra väntar. Tur i oturen för Svart Ridå, som förmodligen en annan dag hade kunnat headlinea kvällen men ändå får dela scenen med några av Sveriges absolut bästa band. Men där publiken tar det i kvantitet tappar de i kvalitet. Lite mer studs hade jag ändå hoppats på snarare än det smågungande jag bevittnar. Men vad vet jag? De kanske bara inte har hunnit lära sig låtarna ännu, eller så är det i häpnad. För misstro inte: det här är ett ruggigt bra band som inte verkar ha några begränsningar i hur långt de kan gå.
Efter några nummer som visar upp bandets varierade diskografi, som tyvärr inte lyckas väcka mycket liv i publiken, kommer setets höjdpunkt när Slit ut min själ brakar loss. En felfri låt som vi nog kommer höra i många år framåt. Jag sluter ögonen och låtsas att jag är i en ruggig industrilokal, vilket hade varit den ideala miljön för denna musikupplevelse.
När de väl “är klara” och encorecharaden börjar, en lek som Moa är väl medveten om: “Såklart vi har planerat att köra en till, ni vet hur det funkar”, finns det bara en låt som jag hoppas på få höra – deras nästan mytomspunna tolkning av kents Om du var här. Men när Ord som lämnats kvar istället rivs av inser jag att jag nog får vänta lite till och får nöja mig med refrängens i alla fall liknande lyrik.
Så om du inte hört det tillräckligt på sistone: se dem live, gärna i en så mörk och ruffig lokal som möjligt. Det är helt enkelt en riktigt kul upplevelse; musiken är tidlös och tuff. Men det är lika kul att bara se på när Moa och Tuva nästan bråkar med sina instrument på scen i vad som bara kan liknas vid syskonkärlek.
