Nationalteatern bevisar sin odödlighet när de återtar scenen i Göteborg
“Vad som än händer, fortsätt spela” sa Ulf Dageby till bandmedlemmarna innan sin bortgång i fjol. Och det är precis vad Nationalteatern gör när de nu ännu en gång kliver upp på scenen. Men håller de? Det är frågan på mina läppar när jag stiger in till andra dagen av Wine Mechanics uppsättning av Slakthuset Block Party i Göteborg.
Iklädd cowboyhatt leder Mattias Hellberg sexmannabandet ut på en solig scen, med maracasen i högsta hugg. Bandet möts av ett oerhört jubel från den väntade blandningen av gamla goa gubbar, indiekids och millennials som nog är här mer för de organiska vinerna och kanske Hannes. Det är ändå en charmig sammansmältning, som jag inte kan se hända i något annat sammanhang.
När bandet inleder med Vi spelar rock’n roll men vi håller på o dö är det svårt att missa satiren – men som samtidigt är motsägelsefullt, då samtliga medlemmar av dagens konstellation har anslutit i efterhand vilket, om något visar på bandets odödlighet. Men förutom de nya ansiktena finns det självklart fler skillnader från bandets då och nu, vilket framförallt syns i publikens krut, eller snarare brist på detta.
Till en början saknas energi, men inte från bandets håll; scennärvaron präglas av rutin, och gnistan tycks ändå finnas kvar till skillnad från många andra gubb-band som borde spelat sina sista ackord för länge sedan. Snarare är det publiken som inte lever upp till denna legendariska proggrockens förväntningar. Under Bängen trålar kommer ibland pratsorlet upp i musikens ljudnivåer, från folk som kanske inte har insett storheten i det framför oss… eller så är jag bara en nostalgiker. Oavsett vad så blir bandet inte avtrubbade, och känslan på scen är att de gör det lika mycket för varandra, och för Dageby, som för åskådarna.
Man behöver heller inte leta länge för att finna spår av Nationalteaterns musikaliska avtryck. Vid sidan av scenen ser jag Valter Nilsson – som knappa timmen innan värmde upp göteborgarna med musik som även den haglar referenser från gatan och arbetarklassens Göteborg – stå och njuta av tidsmaskinen uppe på scen, och jag kan inte låta bli att tänka på hur även han skulle kunna vara en självklar frontfigur i bandet framför.
Efter Jack The Ripper böjer sig Hellberg framåt och tar sig för ryggen. Det kanske har gått några år ändå. Men plötsligt säger sångaren Matilda Sjöström: ”Vi drar väl bara av det här plåstret då”, och de första ackorden till Barn av vår tid möts av jubel och följande allsång. Nu börjar det ändå koka lite, och två låtar senare, när Kolla kolla! rivs av, är energin fortsatt hög. Kanske säger det något om vilka som är här, eller återigen om hur lång tid som gått.
Resten av spelningen är på många sätt magisk, det är uppenbart att de sparat det bästa till sist. Håkan Svensson levererar gitarrsolon i världsklass och Håkan Nybergs trumpinnar sitter lika stadigt i händerna som när han anslöt till bandet 1980. Efter en vacker återgivning av Men bara om min älskade väntar ser bandet ut att nästan vara färdiga. “Vi skulle egentligen sluta nu, klockan är kvart över… men vad ska de göra? De får dra ut sladden.” Och så äntligen, Livet är en fest. Extas.
Det var 56 år sedan som Nationalteatern tog sin första skepnad, och rockgruppen som följde skulle bli ett av de allra viktigaste i svensk musikhistoria. Med samhällskritisk musik och ikoniska liveframträdanden med socialistisk prägel motarbetade de ett klyftat klassamhälle. Än idag är både musiken och samhället sig likt, men känslan tappas något när man idag spelar i regi av Wine Mechanics, där stämpeln rödvinssocialism känns mer lämplig.
Så håller de? Jodå. Även om sammanhanget inte gör det lika lätt att drömma mig bort till 70-talets proggrock-era som jag hade hoppats på, så finns det ändå inget rent musikaliskt att klaga på. Gitarrsolona är fortsatt tajta, sång och komp gör inspelningarna rättvisa och den kaxiga anti-etablissemangsattityden har gått i arv från legender som Totta Näslund och Ulf Dageby (för att nämna några) till dagens Hellberg och Sjöström (för att nämna några). Så om du som jag inte har sett Nationalteatern tidigare: gör det, så kan du sen dö i ro – antagligen innan Nationalteatern gör det. Men jag kanske återigen bara är nostalgiker.
