Kasino trotsar regnet och träffar rakt i hjärtat
Göteborgssonen Kasino kliver upp på utomhusscenen på Slakthuset block party till en inplastad publik, som är både otålig och exalterad efter att soundchecken dragit lite för långt över tiden. Ponchosarna runt omkring prasslar när de åker på och sedan av och sen på igen. Iklädd en MJ Lenderman-tröja levererar sedan Kasino vacker och hjärtekrossande indiepop med ömsom en svartglittrig elgitarr och ömsom akustisk. Inför varje låt hörs spridda upprymda viskningar från publiken om att “det här är min favoritlåt” och slutar oftast tre-fyra minuter senare med att det torkas bort en stilla tår med en våt tröjärm.
Jag kan inte bestämma mig riktigt för om han har en timid, nonchalant eller ödmjuk aura när han kort tackar efter varje låt för att sedan gå direkt vidare till nästa. Men det matchar de mjuka gitarrtonerna kombinerat med de känslosamma wailningarna. Det kanske inte är den mest spännande musikakten man kan se, men man golvas gång på gång av Kasinos tekniska skickligheter på både sång och gitarr. Publiken är uppenbart tagen men det är ändå en viss distans mellan scenen. Kanske är det på grund av vädret, kanske är det avsaknaden av mellansnack.
Han verkar lätt förvirrad efter varje låt, men det förklaras kort efter med anledningen att setlisten flugit iväg. Göteborgsvädret skonar dessvärre ingen, inte ens artisterna. När låten Fin börjar spelas öppnar sig himlen (återigen) och det känns definitivt som att flera par i publiken tror att de är med i ett vackert montage för en indie-romcom när raderna “Andas in, andas ut stilla bredvid mig / Aldrig har du varit så fin” klingar ut.
Halvvägs in i konserten sprider sig ett busigt leende på huvudpersonens läppar och under introt till Nåt mer lyfts energinivån direkt både hos bandet och publiken. Plötsligt släpper alla till lite och det svängs lite mer på både ponchos och höfter. På Ok (2bchanged) sjungs refrängerna med flörtig göteborgsk engelska, ungefär som Håkan Hellström när han citerar Willie Nelson. Dessutom bjuds det på ett riktigt saftigt mellanspel som slutar i att hela bandet, det vill säga keyboardisten Rasmus Lindelöw och keyboardisten Pontus Gillgren, ställer sig upp i extas. När de sedan river av Oh love skänks vi igen på ett imponerande gitarrspel som publiken svarar entusiastiskt på med allsång. Den sista låten Skriva om dig blir kronan på verket där allt klaffar – bandet, publiken, känslorna. Luften är elektrisk och det är inte för att åskan ligger i luften.
Kasino spelar bra och lämnar publiken i känslomässig katarsis. Det kanske inte blir någon våldsam explosion, utan snarare flera mindre trevande smällar – rakt in i hjärtat. Kanske kvällen hade kunnat lyfta ytterligare, men det känns inte heller som att det hade behövts. Det är fint att bara få stå bredvid och njuta av de stormiga känslor som visas upp på scen.
